När J.K. Rowling meddelade att det ska komma en uppföljare till Harry Potter, i form av en pjäs, jublade många fans. Den 31 juli 2016 släpptes manuset samtidigt som pjäsen hade premiär i London. Trycket på biljetterna är enormt. Men hur fungerar berättelsen som uppföljare? Är hajpen berättigad? Aspekts medarbetare Ida Lindskog har läst Harry Potter and the Cursed Child för att undersöka saken.
Obs: spoilervarning!
Titel: Harry Potter and the Cursed Child
Författare: J.K. Rowling, Jack Thorne, John Tiffany
Ålder: 12 år och uppåt
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 343
Efter att ha släppt den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien, förklarade J.K. Rowling att det här troligen är slutet på sagan. Därför gladde det många när hon, i samarbete med John Tiffany och regissören Jack Thorne, valde att fortsätta den älskade berättelsen. En självklar fullträff? Som stort Harry Potter-fan var jag en av många läsare som fick ett lyckorus inför chansen att få spendera mer tid bland magiska varelser, trollstavar och äckliga böngodisar, men en varningsflagga höjdes i bakhuvudet. Är detta ännu ett exempel på hur en lyckad berättelse mjölkas ur tills det inte finns mycket kvar av ursprungssjälen?
För alla som inte har möjlighet att se pjäsen i London, är alternativet att läsa pjäsmanuset. Dialogfokuset gör manuset både lätt- och snabbläst. Jag, som ovan pjäsläsare, vande mig snabbt vid formen och kunde fokusera på handlingen och karaktärerna. Och mycket kan man tycka om den nya Harry Potter-berättelsen, men att J.K. Rowling är bra på att ha ett framåtdriv i sina historier håller nog de flesta med om.
Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig 19 år efter Voldemorts död. Harry Potter är nu en medelålders man som brottas med sitt föräldraskap tillsammans med Ginny. Historien handlar om Harrys yngste son, Albus Severus Potter, som lever i skuggan av sin fars kändisskap. Albus blir vän med Draco Malfoys son, Scorpious, och tillsammans tar de på sig uppdraget att förändra historien. Med hjälp av en sällsynt tidvändare reser de tillbaka till Harry Potters skolår för att rädda Cedric Diggory från att mördas av Voldemort. Men snart inser de att tidsresor är betydligt farligare än de trott, och att de riskerar att väcka ondskan igen. Låter intrigen bekant? Det är definitivt inte första berättelsen om tidsresor som går fel, när små förändringar i det förflutna orsakar en snöbollseffekt som får enorma skillnader i ”framtiden”. Och eftersom tidsresor dessutom redan har använts i Harry Potter och Fången från Azkaban, blir jag lite besviken på valet av handling.
Pjäsen består av fyra akter som är uppdelade i två delar. Första delen är en nostalgitripp som påminner mycket om Harry Potters skolår. Relationerna och karaktärerna från tidigare känns igen, vilket såklart är trevligt men också förutsägbart – har inte mer hänt på 19 år? Är det verkligen trovärdigt – eller intressant – att relationerna är så lika efter så lång tid? Draco och Harry bråkar på samma låga mognadsnivå som förr. Ron och Hermione käbblar och flirtar. Harry och Hermione samarbetar och klurar på problem, och Harrys ärr värker. Ny är däremot Harrys relation till Albus, som skaver rejält. Vid ett tillfälle, när Harry säger något nästintill oförlåtligt till Albus, tänder det till ordentligt en stund och stämningen blir laddad. Annars är första akten främst en trivsam och harmlös påminnelse om Hogwartsexpressen, sorterings-processen och envist modiga magikerbarn som tar på sig alltför stora uppdrag. Hotet om Voldemort ruvar i bakgrunden, men jag känner mig aldrig särskilt orolig.
I slutet av första delen bryter ungdomarna sig in i Trolldomsministeriet med hjälp av Polyjuice-elixir för att stjäla ett föremål (i detta fall en tidvändare), vilket är precis vad Harry, Ron och Hermione gör i Harry Potter och Dödsrelikerna. Ännu en upprepning. Har de inte hittat något försvar mot sådana bedrägerier på ministeriet ännu? Tidvändaren är gömd på Hermiones kontor, och hon har skyddat den med en gåta som ungdomarna snabbt löser. Det är gulligt, men inte särskilt trovärdigt. Finns det inget säkrare sätt för Hermione att skydda den värdefulla tidvändaren på? Jag får känslan av att pjäsen riktar sig till en ung publik och Harry Potter-fans som enbart söker nostalgi.
I andra delen skruvas spänningen upp och allvaret blir större. Risken att Voldemort ska komma tillbaka ökar, och jag blir engagerad men också trött – kunde inte Rowling hittat på ett nytt hot? Det känns lite begagnat alltihop, särskilt då de välkända miljöerna, karaktärerna och scenerna återanvänds i och med tidsresorna. Min nostalgilycka ersätts snabbt av en längtan efter något nytt.
Karaktärerna Draco och Scorpious Malfoy överraskar dock positivt, vilket tillför mycket i berättelsen. Draco öppnar upp, erkänner sin längtan efter vänskap, och försvarar också Harry, Hermione och Ron när det behövs. Istället för Harrys son, är det Scorpious som är den mest eftertänksamma och varma av de två. Albus och Harry känns däremot impulsiva och ganska tungsinta i jämförelse. ”Hjälten” i historien är definitivt Scorpious som sällan eller aldrig kompromissar med sin vänskap och godhjärtade vilja.
I de olika tidslinjerna som uppstår efter att det förflutna förändras, hamnar vi i mer eller mindre mörka alternativa verkligheter. När Harry Potter inte överlevde, när Voldemort vann. Och mindre dramatiskt: när Hermione och Ron inte blev tillsammans. Deras intresse för varandra i alla alternativa scenarion är en romantisk dröm, men förutsägbar. Det vore mycket mer intressant om Ron trånade efter Neville Longbottom i en alternativ verklighet, till exempel. Eller hur?
Det är ganska befriande att se hur ofullkomlig Harry är som pappa, det gör honom mänsklig och lätt att relatera till. Han vänder sig till Dumbledores tavla för att få råd, och de har flera intressanta samtal. När de berättar hur viktiga de är för varandra, är det som om en saknad pusselbit faller på plats. Och det här är viktigt! Ett avslut, en återkoppling till allt kaos och alla lögner Harry var utsatt för under sin ungdom.
I en alternativ tidslinje möter vi även Snape i en scen som berör mycket. Snape får veta att han i den ”ursprungliga” verkligheten är en hjälte och hur mycket Harry Potter beundrar honom för sitt mod. Ett erkännande till sist till mannen som offrade så mycket för att störta Voldemort. Och plötsligt kan jag förstå J.K. Rowlings val att återanvända så många karaktärer, intriger och händelser från förr. Det här är inte en historia som står på egna ben, det är en nostalgiresa och en bearbetning av hemska händelser från Harry Potters barndom. En chans för Harry, och oss läsare, att påminnas och få ett mjukare avslut på historien. I vår verklighet finns aldrig möjlighet att samtala med människor vi förlorat. I den här historien får vi det, och det är värdefullt. Förlusterna blir lite lättare att hantera och Harrys förflutna känns mindre sprucket. Samtidigt innebär det att lite av skarpheten och svärtan i böckerna försvinner, vilket är synd.
I slutet av manuset är vi tillbaka där allting började, i Godric’s Hollow 1981, natten då Harry Potters föräldrar dog. I en cirkel binds historien ihop på ett snyggt, om än klyschigt, sätt.
Det finns många tveksamheter kring Harry Potter and the Cursed Child. Den största är att manuset helt enkelt inte överraskar tillräckligt. Men kan man acceptera det, finns ändå en stundom spännande, stundom rörande berättelse att ta del av. Jag upplever Harry Potter and the Cursed Child som en epilog till Harry Potter-serien. En chans till nostalgi, avrundning och avslut, för fans som inte riktigt kan släppa historien ännu. För er andra, kan ni nog göra gott i att låta manuset vara. Att se pjäsen på riktigt däremot, är säkert en häftig upplevelse för alla fans.
