Nådens år 2003. Musiklandskapet känns närmast streamlineat, Billboard Hot 100 består nästan uteslutande av amerikansk R&B präglad av varierande mått misogyni och sexuella insinuationer. Den kreativa progressiviteten tycks ha stagnerat och musikbranschen är i skriande behov av en adrenalinspruta rakt in i sitt genomruttna hjärta. Lyckligtvis har en sådan spruta precis börjat sticka upp på andra sidan atlanten. Amy Winehouse är vid denna tidpunkt en sprudlande, Sinatra-frälst, uppkäftig nittonåring från norra London, mer än redo att skriva in sig i musikhistorien.
Amy Winehouse föds och stöps i norra London, i ett område som har karibisk invandring att tacka för sin högst individuella karaktär. Här blandades den brittiska traditionen med den karibiska och resultatet blev inget mindre än briljant inte minst när det gäller musiken. Amys intryck av detta är tydliga i all musik Winehouse senare kom att producera. Men med det sagt så rådde det ingen brist på personliga influenser i den unga sångerskans låtskrivande. Amy konsumerade enligt egen utsago enorma mängder jazzmusik, främst amerikansk sådan från 1900-talets första hälft. Självklart går även detta att höra i hennes senare klassiska alster men det blir aldrig mer påtagligt än på hennes debutskiva Frank från 2003.
När Frank initialt kavlades ut för allmänheten var jag olyckligt omedveten om exakt hur stor roll Amy skulle komma att ha i mitt liv. 2003 var jag åtta år gammal och andemeningen i Fuck Me Pumps hade förmodligen gått rakt över huvudet på mig även om jag språkligt hade kunnat greppa det snåriga och slangiga språket. Skivans storhet var något jag lyckades förstå många år senare. Den torra och cyniska humorn denna blott nitton år gamla låtskrivare lyckas precisera likt en John Cleese med examen i komisk hjärnkirurgi (Monthy Python-sketch någon?), är fortfarande häpnadsväckande i mina öron. Att hon sedan lyckats skriva hitlåtar av sina spaningar är prov på genialitet, ett ord jag bara förmår mig använda för att beskriva en handfull olika musiker och kreatörer.
2011 var jag beläst nog och även på rätt sida puberteten – jag var redo att förstå vad det var denna jazzsensation redogjorde för i sina intrikata observationer. Vid den här tidpunkten hade även Back to Black släppts, som var den skiva som kom att forma hennes eftermäle. Men plikttroget gav jag mig i kast med att förstå skiva nummer ett först och jag blev totalt blown away. För att kontextualisera lite så kommer även jag från ett hem där Sinatra, Billie Holiday och soulsamlingar gick varma på vinylspelaren, och tummade exemplar av 60-tals ska fanns också att finna i skivsamlingen. För mig var detta tidlös musik, något som inte var i behov av att återbesöka eller förnya. Detta förblev min åsikt tills jag hittade Frank i skivsamlingen. Ljudbilden skiljer sig självklart märkbart från de artister jag nämnt tidigare, men känslan är densamma. Musik känns som ett andra modersmål för Amy Winehouse, eller kanske ett första efter man hört henne prata. Det finns en vedertagen sanning gällande namnet på skivan; att namnet är taget som en hommage till Frank Sinatra. Vad som också kan sägas är att ”frank” i det engelska språket betyder något i stil med ”rakt på sak”, vilket stämmer överens med texternas ton.
Det går emellertid inte att blunda för skivans brister; produktionen är inte alls lika banbrytande och jämn som på uppföljaren. Ljudbilden och de många instrumentella påläggen gör att Frank får ses lite som en produkt av sin tid. Detta kan man dock inte klandra Amy för; efter att skivan var färdiginspelad medgav sångerskan själv att producenterna och bolaget mixtrade med det tänkta slutresultatet. Den amerikanska R&B-musiken toppade vid denna tid listorna och många av låtarna på Frank genomsyras av ganska platta och smöriga loopar och körer som låter som att de lånats ur en R. Kelly-produktion. Och det är problematiskt på många olika plan, inte minst musikaliskt. Jag är vanligtvis inte för nyinspelningar av äldre alster, men i detta fall hade det blivit så mycket bättre om Amy valt att göra om och göra rätt. Efterföljande Back to Black har ett ikoniskt sound som tillför närapå lika mycket som kvalitén på låtarna, när det gäller Frank så tvingas Amys sångskrivarförmåga och musikaliska talang däremot dra ett alltför tungt lass. Det är ett what if-scenario av guds nåde att tänka på hur bra dessa låtar blivit om Mark Ronson satt bakom reglagen i studion. Eller om det snortighta jazzbandet med de tillhörande körsångarna Ade Omotoyo och Zalon Thompson (lyssna på Hey Little Rich Girl) hade hjälpt Amy att upphöja sina tidiga kreationer.
Med detta sagt vill jag uppmana samtliga ”Amy-noviser” att precis som jag börja med att lyssna på Frank. Trots sina brister ger skivan lyssnaren en inblick i Amys tankesätt och låtskrivande; även om den inte håller samma mått som sin uppföljare, så finns där klara indikationer på vad som komma skall.
