Efter en lång period av stress och nedstämdhet beslutade jag mig för att ensam bege mig till andra sidan Atlanten. Jag hade året innan träffat två mexikaner, Alma Gonzalez och Valeria Abreu, då de var på besök i Göteborg. Efter deras hemresa till Mexiko City hade vi regelbunden kontakt och vänskapen växte sig starkare. Så en dag i maj fattade jag beslutet att fly ifrån vardagen, besöka dem i deras hemland och förhoppningsvis upptäcka nya sidor hos mig själv.
Resan var lång, med start från Göteborgs flygplats Landvetter, mellanlandning på Schiphol i Amsterdam och slutdestination Mexico City. Lyckligtvis var det transatlantiska flyget utrustat med interaktiva tv-skärmar på vilka man kunde välja mellan ett stort urval film och musik. Då jag redan har för vana att sitta som en hök framför datorn på hemmaplan förekom det därför ingen tristess överhuvudtaget under resan. Tvärtom så kände jag att det nästan inte fanns tillräckligt med tid att hinna igenom de filmer jag ville titta på.
Slutligen var det så dags för piloten att landa planet på Mexico Citys flygplats. Jag hade sedan tidigare bestämt möte med min vän Alma vid baggageutlämningen, med första mål att lämna av mina resväskor i hennes lägenhet. När vi så kommit fram visades jag upp till mitt sovrum. Det var ett enkelt rum inrett enbart med säng, lampa och nattduksbord. Dock kände jag en viss sorg när jag steg in i rummet då en god vän till mig tidigare bott där, men bestämt sig för att flytta på grund av personliga problem.
Jag hade fått en föraning om hur stor stad jag befann mig igenom fönsterrutan från planet, men med tiden skulle jag verkligen påminnas om dess proportioner. Vi pratar om en plats med ca 20 miljoner invånare om man räknar in förorter, nära 9 miljoner enbart i storstadsområdet. Jag hade även innan min resa läst att Mexico City var omringat av bergskedjor som fick avgaserna att lägga sig som ett lock över staden. Jag hade också läst om den omfattande kriminaliteten och att den period jag skulle vistas där skulle vara den varmaste på hela året. Mycket av detta skulle dock visa sig vara inkorrekt. Visserligen så kunde man vid vissa platser se hur smog omfamnade alla byggnader, men någon brist på frisk luft kände jag knappast av. Gällande kriminaliteten så kan jag mycket väl ha haft tur, eller befunnit mig i ett av de mindre otrevliga områdena under min vistelse, men jag märkte inte av någon form av hotfull stämning överhuvudtaget. Dock berättar Alma om hur hon under pistolhot varit nära att rånas på sin bil, något som kan tyckas absurt i lilla trygga Sverige men som uppenbarligen förekommer i Mexiko väldigt ofta.
Vad det gäller vädret i Mexico City kan jag enbart tycka att det hade likheter med en vanlig svensk försommar. Det duggade några dagar, andra gånger var det solsken och en behaglig temperatur. Jag fick berättat för mig att det är lite skillnad på huvudstaden och resterande delen av Mexiko. Jag antar att kuststäderna har en mer tropisk värme, något som dock inte intresserade mig överhuvudtaget.
Andra dagen beslöt sig en av Almas vänner, Jorge, för att ta mig till en utgrävning av ett aztekiskt tempel i den centrala delen av huvudstaden. Ett imponerande område bestående av uråldriga ruiner som grävts fram och som konserverats efter kristendomens frammarsch. Ett tydligt och symboliskt exempel på det kristna inflytandet i Mexiko, var den stora kyrkan som tornade upp sig precis bredvid utgrävningen. Denna byggnad förhindrar arbetet att synliggöra de resterande aztekiska ruiner som befinner sig under kyrkan. Efter att ha beskådat dessa fornlämningar leder vägen in oss på ett museum där det står tydligt klart att aztekerna inte direkt var främmande för döden. Det första jag möts av är en stor stentavla med uthuggna kranium stirrande mot mig. Detta är något man konstant möts av i Mexico. Döden är alltid närvarande, dels under firandet av El Dia de Muertos (dödens dag), men också då man läser dagstidningarna ser man en stor mängd bilder på skjutna och misshandlade människor och makabra rubriker. Faktum är att det finns fotografer specialiserade på att hinna fram till brottsplatsen för att lyckas ta en bild på offret. Oftast är fotograferna så snabba att varken polis eller ambulans hunnit dit, vilket är oroväckande då de anser att en bra bild uppenbarligen tycks vara mer värd än ett människoliv.
Slutligen beslöt vi oss för att möta upp Alma och besöka den högsta utsiktsplats som staden har att erbjuda, en kontorsbyggnad som försetts med en inhägnad gård högst upp på taket där man har full vy över hela Mexico City. Oavsett vilket håll jag tittar åt möts jag av vad som verkar vara oändligt antal byggnader och parker; på ena sidan höghus, på andra sidan utslitna hus med plåttak samt en del gräsplaner med utspridda träd av varierande storlek. Allting avgränsas vid horisonten av omgivande berg, som löper som en cirkel runt den pulserande metropolen. Jorge berättar för mig om hur man tidigare funderat över att spränga upp ett utlopp genom berget för avgaserna, något som dock skulle resultera i att närliggande städer skulle få ta konsekvenserna, så efter stora protester lades dessa planer ner.
Mexico Citys problem med miljön är svårlöst men har delvis minskat på grund av tunnelbanans låga biljettpriser. Endast 2 pesos (vilket motsvarar ungefär en krona) tar dig igenom hela Mexico Citys tunnelbanenät. Dock åkte jag endast tunnelbanan en gång, vilket var tillräckligt för mig. En kaotisk trängsel med dålig luft och nästintill outhärdlig värme fick mig att genast känna ett behov av att lämna vagnen. För mig är det beundransvärt hur många av stadens invånare som varje morgon använder sig av denna typ av transportmedel för att ta sig till sina oftast lågavlönade arbeten. För större delen av invånarna lever fattigt i jämförelse med svensk standard. Överallt dök det upp fönsterputsare som efter utfört, påtvingat arbete krävde betalning. Det visade sig dock att en cigarett var precis lika välkommet om man vänligt förklarade att man inte hade några mynt.
I det stora hela var jag väldigt nöjd med min vistelse i Mexiko. Människorna jag mötte var vänliga, förstående och ödmjuka i sitt sätt att behandla mig och jag stötte sällan på några som helst tecken på otålighet över mina allvarliga brister i det spanska språket. Dock hade jag med största säkerhet en stor fördel av att jag umgicks med mexikaner under hela min vistelse, vilka kunde översätta och förtydliga de eventuella önskemål jag hade. Utan Alma och hennes vänner skulle den här historien med största säkerhet ha slutat annorlunda.
Läs den fristående fortsättningen här: Mexico City – Ett nytt liv på 10 dagar, del 2.
