Vi ser saker vi inte vill acceptera. Men av olika anledningar vill vi inte kännas vid problemen eller tänkbara lösningar.
Känner du dig obekväm, nu när du sitter bredvid den där, den där som av någon anledning valde att sätta sig bredvid dig på spårvagnen? Han har stripigt hår och skulle nog inte må dåligt av ett besök i din favoritbutik på NK. En dusch skulle nog inte heller skada, förresten.
Varför valde han att sitta bredvid just dig? Du tittar ut genom fönstret, regnar det? Näe, det är bara grått ute. Osis att du måste åka fyra hållplatser till. Din smartphone blir intressantare än vanligt under återstoden av resan.
Varför vill vi ignorera personer som det verkar gå dåligt för? Det är som att vi vill undvika andras olycka, som om den vore smittsam.
Det är lättare att blunda än att acceptera, vilket skapar problem. Jag läste häromdagen att kvinnor ofta blir ofredade i kollektivtrafiken utan att medresenärer ingriper. Jag har läst om våldtäkter på Tokyos tunnelbana, där övriga passagerare bläddrar igenom sin playlist i ”godan ro”. Det går åt det hållet: ju längre vi väljer att blunda, desto värre blir det vi blundar för. Det är en nedåtgående spiral som vi inte bör sugas ner i för djupt innan vi väljer att ingripa.
Detsamma gäller för alla andra saker vi är medvetna om, men ändå blundar för. Klimatförstöringen, växthuseffekten, alla svältande fattiga barn i Afrika, katastrofoffer i Långtbortistan, för att inte tala om alla mejl vi bombarderas med av våra vänner: ”Kolla hur de hanterar djuren på den här farmen”. Kyotofördraget var ett bra initiativ, men det påvisade bara bristerna med samhället; det finns något som behöver göras, ingen vill dock stå för vad kalaset kommer att kosta. 
Jag vill fortsätta med att berätta om landet Långtbortistan, som är motsatsen till den drömvärld byråkrater och politiker är övertygade om att vi lever i. I Långbortistan kan nog tiden upplevas som stillastående, för situationen förändras inte. Långtbortistan är och kommer i vårt synsätt fortfarande att vara fattigt så länge du lever. Vi som ser Långtbortistan utifrån anser oss dock ha oändligt med tid att hjälpa dessa behövande.
Långtbortistan är tyvärr inte så långt bort i tiden som vi vill tro. Den bistra verkligheten står i vår farstu och finns inte bara i tv-rutan som vi tryggt kan stänga av.
Det påminner något om fabeln om den flitiga myran och den livsnjutande gräshoppan; vi lever som gräshoppan utan en tanke på den kommande vintern. Till sist kan inte problemen längre ignoreras. Vad händer när vår vinter kommer?
Människans populationstillväxt är för tillfället på väg att gå över vårt områdes bärkraft. Fortsätter vi som vi gör, kommer resurserna oundvikligen att ta slut. Förändrar vi oss inte, riskerar vi att sluta som lämlar i en lämmelvandring, desperata och hungriga, för att dö på någon avlägsen planet när resurserna här är uttömda.
Att förändra världen ensam kan vara svårt, men att förändra sin inställning är möjligt även om man är ensam. Ta vara på det runt dig.
Öppna dina ögon och bli en myra.
