I början av 90-talet arbetade min pappa på en gymnasieskola i Norrköping. Samma gymnasieskola som jag tretton år senare kommer att börja på. Han berättar en historia för mig som varken jag, eller någon annan i min generation, riktigt kan tro på.
När jag berättar det för mina vänner tvivlar de på mitt och min fars minne, men det här är sant. Hedersord. Från olika äldreboenden och vårdinrättningar kom det människor, arbetsgivare, till skolan och sökte folk att anställa. Alltså, de kom till gymnasieskolan och letade bland eleverna efter folk som ville arbeta hos dem, för det fanns inte tillräckligt med arbetskraft.
Det här låter helt sinnessjukt för oss som gick ut gymnasiet efter finanskrisen 2008. Tanken att detta hände i min stad, på min skola, är ofattbar. I den här generationen kommer vi alltid att vara tacksamma för att få jobba. Vilket obetydligt litet jobb vi än lyckas få, kommer vi att tindra med ögonen och säga tack, tack för att du väljer mig, efter att jag övertygat dig om att jag brinner för kundservice och försäljning. Tack för att jag får sälja dina produkter för den här extremt låga provisionen. Tack för att du tar min tid och min kraft i ett förhållande som borde vara på lika villkor. Man bör i stort sett intyga att ens mål och mening i livet är att sälja prenumerationer/abonnemang/matkassar/hygienartiklar till folk som inte bett om det.
Om något konkret kom av finanskrisen, så är det just att det har blivit arbetsgivarnas marknad.
Det här med att det inte finns några jobb, det är lögn. Gå in på arbetsförmedlingens hemsida och sök efter jobb utan krav på erfarenhet. I Västra Götaland finns det nu tjugosex sidor med arbeten. Så visst finns det jobb, det är bara att söka. Vad gnäller ni för? Men börjar man titta närmare ser man att med några få undantag, handlar majoriteten av alla tjänster om försäljning. Innesäljare, kvällssäljare, företagssäljare, motiverade säljare, homepartysäljare, butikssäljare, telefonsäljare, säljinriktad studentinformatör, eventsäljare, fältsäljare och kundcentermedarbetare med säljfocus. Det söks efter drivna säljare, framgångsrika säljare, stjärnsäljare, tävlingsinriktade säljare och säljare med sikte på framtiden. Det här är alltså jobb som handlar om att kränga varor till folk antingen per telefon, på stan eller genom dörrknackning. För att få de här jobben ska man alltså ha ”sikte på framtiden”. Den här typen av jobb är hyfsat lätta att få, eftersom företagen ofta söker personal rullande. Bara man öser beröm över företaget, visa sig insatt i deras policy, försäkrar att man är en social och ambitiös person som har lätt att ta människor och, viktigast av allt, att man är otroligt motiverad. Då brukar man få jobbet.
En vän till mig fick på arbetsintervjun för ett försäljningsjobb frågan: vad är det vildaste du gjort på fyllan? En annan vän sökte och fick arbete på kundtjänst för ett stort telefonföretag. Både i tjänstbeskrivningen och på utbildningen sades det uttryckligen att tjänsten inte innebar försäljning. När arbetet väl började, visade det sig att det visst handlade om att sälja. Det här var runt jul, och när man lyckades sälja något fick man, förutom den extremt låga provisionen, även en skumtomte. Man fick inte gå på toaletten, tog man inte ett samtal någon minut, ringde de upp och frågade vad man höll på med. Man kunde bli uppsagd när som helst det första halvåret. Vilket de flesta naturligtvis blev.
Ingen borde gå med på att arbeta under sådana förhållanden. Och få klarar av att göra det under någon längre tid. Det är helt enkelt ohållbart i längden. De allra flesta telefonförsäljningsföretag har extremt stor personalomsättning; villkoren och lönerna är dåliga och miljön är ofta tävlingsinriktad och hård. Det här är den arbetsmarknad som finns. Ändå söker sig många unga till den här typen av arbeten. Många är tacksamma för att de ens får ett arbete. Jag tror att det finns något djupt problematiskt med den här tacksamheten. Att arbeta är att sälja en vara. Man säljer sin tid till en arbetsgivare som betalar för den. Det är ett ge-och ta-förhållande, som borde vara hyfsat jämlikt, och där båda parter borde vara måna om att det ska fungera. Sedan kan man vara tacksam och glad för att man har ett bra arbete, att chefen är snäll eller att det finns bullar till fikat. Man står inte i skuld till någon för att de anställer en. Men förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är inte jämlikt. Konkurrensen om jobben är hård, och många företag vet om och utnyttjar detta. Det går att anställa folk under förkastliga förhållanden idag, något som kanske inte var möjligt när företagen behövde bra arbetare lika mycket som arbetarna behövde bra jobb. Makten har förskjutits och det är de unga som får betala.
Det finns en utbredd föreställning om att ungdomar idag är lata och inte vill arbeta. Jag känner dock få, eller faktiskt ingen, som inte vill arbeta. Jag vet heller ingen som vägrar att utföra enklare eller tråkiga arbetsuppgifter, eller tror att jobb alltid är enkelt och roligt. Vi är väl medvetna om att alla uppgifter inte är roliga och att måndagsmorgnar inte är kul för någon. Men det får inte kosta för mycket att arbeta. Det får inte ta för mycket kraft och livsglädje. Min vän som blev belönad med skumtomtar på sin arbetsplats mådde fruktansvärt dåligt av sitt arbete. Det finns en skillnad mellan att ha ett tråkigt arbete och ett som släcker ens livsgnista, mellan att ha en dålig dag och att inte veta om man får jobba kvar imorgon. Ojämna arbetstider, osäkra anställningsvillkor, dåligt betalt och påfrestande miljö skapar otroligt mycket stress, som ingen vuxen skulle tåla på sin arbetsplats. Vi är en generation som kastas ut i arbetslivet, när det inte finns några arbeten. Och de arbeten som finns kräver erfarenhet, vilket är omöjlig att få utan att först få ett arbete! Många från min gymnasieklass började plugga direkt efter gymnasiet, för det var enklast. Inte för att de hittat sin drömutbildning, eller visste vad de ville ägna sitt liv åt, utan för att det inte fanns så mycket att välja på. De som inte gjorde det hankade sig fram på något städ- eller telefonförsäljningsjobb.
Jag tror att en viktig del i ens liv är att ha möjlighet att göra något efter gymnasiet, innan man bestämmer sig för vad man vill bli. Jag tror att resa, jobba, gå på folkhögskola eller vad man nu väljer, är en central del i att bli vuxen. Man skaffar sig erfarenheter man inte kan läsa sig till. Speciellt viktigt tror jag det är när man sedan vill arbeta inom det sociala området eller inom vården. Jag tror att man blir mer förstående och mer ödmjuk, och har lite lättare att sätta sig in i andras situation, om man sett något mer än föreläsningssalar och textböcker i sitt liv.
I Agenda 2/9 visades ett reportage från en fabrik i Unnaryd, där det fanns jobb som de unga i området inte ville ha. För att visa hur bortskämda och lata ungdomarna som inte ville ha de här jobben var, visades korta intervjuer. Men faktum var att ungdomarna som fick komma till tals, hade väldigt legitima skäl till att inte välja de här arbetena. En hade utbildning inom hästområdet, en annan utbildade sig till IT-support och en tredje till programmerare. De hade alltså kommit fram till vad de ville göra med sina liv, och hade ingen lust alls att ta något fabriksjobb, bara för att arbetsförmedlingen ville det. Jag tror de flesta förstår dem.
Det finns inte någon specifik person att skylla finanskrisen på, inte heller det dåliga arbetsklimatet. Men bristen på valmöjligheter får konsekvenser. Det förvägrar en hel generation möjligheten att vara unga, att jobba, resa, se nya saker, möta nya människor, skaffa sig nya erfarenheter och leva en stund innan vuxenlivet börjar på allvar. Vi förväntas ge hela oss själva till arbeten som knappt betalar hyran, och som sliter ut oss efter några veckor. Det måste finnas ett sätt att arbeta och samtidigt kunna leva. Min pappas historia är en utopi för oss idag. Verkligheten heter försäljning. Vare sig man hellre planterar blommor, passar barn eller målar tavlor. Arbetsgivarna kan ställa orimliga krav och köra slut på ungdomar, för det står alltid någon ny med tindrande ögon på tur, tacksam för att få jobba.
