Avgrund. Ett förbjudet område och dess tolfte expedition. En prisbelönt och rätt kort bok av Jeff Vandermeer, nu på svenska. Den ligger som grund för den nya Netflix-filmen Annihilation, som recenserats här på tidningen. Jag valde att läsa boken innan jag såg filmen. Hur stod den sig, på egen hand och sedan i jämförelse med den populära filmen?
Titel: Avgrund
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag: Fria Ligan
Språk: Svenska
Utgiven: Februari 2018
ISBN: 9789187222856
Redan i första meningen börjar jag korrekturläsa, min vana trogen. Men det slutar jag med snabbt, eftersom jag dras in i den namnlösa berättarens historia om Område X och de elva expeditionerna som har tagit sig dit för att undersöka platsen. Vissa har kommit tillbaka, en grupp begick självmord och en tredje tog varandras liv. I vilket fall som helst finns det väldigt lite information om området och hur det uppstod. Men dit ska nu jaget, tillsammans med tre lika namnlösa kvinnor som bara beskrivs efter sina yrkestitlar: psykologen, antropologen och lantmätaren. (En lingvist skulle ha ingått i teamet, men hon ångrade sig i sista stund.) Jaget själv är biolog och tillsammans med gammal utrustning och utan någon teknologi bortsett från en analog kamera, påbörjar den tolfte expeditionen sin resa in i Område X. Där har naturen tagit över och gruppens uppgift är att studera flora och fauna. Och varandra.
Boken är berättad genom biologens tankar och anteckningsböcker. Det blir en hel del avstick och funderingar, av naturliga skäl, och det fungerar bra som berättarform. Men helt ärligt känns inte huvudpersonen särskilt empatisk. Hon beskrivs som extremt introvert och det är väldigt intressant att få den vinkeln på en protagonist, men även om jag känner igen mig i introversionen är resten av biologens personlighet tämligen otrevlig. Kanske är det situationen och Område X som gör henne sådan, kanske är det bara sådan hon är. I vilket fall sympatiserar jag inte direkt med huvudpersonen. Vilket känns kontraproduktivt.
Men att läsa om ett all-female team är väldigt befriande och ovanligt. De beskrivs som vilka människor som helst, precis som män brukar beskrivas, och inte utifrån sitt kön. De spelar sina roller och gör det bra: ledaren, soldaten, den osäkra och observatören.
Avgrund, eller Annihilation som den heter på engelska, kom ut 2014 och är egentligen första delen av en trilogi. Detta fick jag reda på när jag läste på författarens Wiki-sida. Det står inte ens på bokens baksida. Hur som haver har Avgrund tilldelats Nebulapriset och efter att ha läst boken förstår jag inte riktigt varför. Visst är den bra, men mer ”okej” än ”fantastisk”.
Jag känner ganska snabbt att jag hellre hade läst boken på engelska och kanske till och med i pocketform, för det är rätt stor text och ibland underliga formuleringar. Kanske hade språket fungerat och flutit på bättre på engelska.
The Guardian har skrivit att ”Du kommer på dig själv med att bli rädd att vända blad”, men det är inget jag känner av för egen del. Kanske är det för att jag trodde att jag hade fått boken (och filmen) spoilad. Nu visade det sig att detta inte stämde på vare sig boken eller filmen, men jag läste (och såg) den ändå utan direkt spänning, eftersom jag trodde jag visste vad Den-Stora-Plot-Twisten var. Detta förstörde tyvärr Avgrund en hel del. Först när jag kommit förbi det ”spoilade” stycket blev den spännande igen, men då var det bara en femtedel kvar av boken. Jag tänker som straff inte skicka något julkort till personen som skrev den ”spoilande” facebook-statusen.
Filmen och boken är inte särskilt lika. Jag hade önskat att jag upplevt dem var för sig, utan att ha vetat om att filmen byggde på boken. Och jag önskar att jag kunde ha sett filmen utan några förutfattade meningar. För filmen var spektakulär, färgstark och skrämmande. Men inte direkt spännande, för jag hade ju precis läst ut boken. Men Annihilation och Avgrund hade inte samma bakgrund, introverta huvudperson, antalet expeditioner, antal i gruppen, karaktärsnamn, kärlekshistoria, antagonist, twist eller slut, utan var kort sagt riktigt olika. Kanske för att boken är rätt sävlig (vilket nog skulle föreställa ”spännande”) och det skulle inte fungera i den här typen av film. Och då är ändå filmen Annihilation två timmar lång. Det enda de har gemensamt är miljön. Och inte ens den är riktigt sig lik.
Trots all min klagan tycker jag att Avgrund var bra, men kanske inte så bra som många andra uppenbarligen tycker. Jag kan rekommendera den till folk, speciellt till de som har sett filmen. Detta för att få läsa ännu mer av biologens tankar och minnen, som kanske inte framgår i Annihilation. Boken får en medelstark trea; något lättsmält att läsa på balkongen eller i hängmattan. Förutsatt att du har klippt gräset och beskrutit fruktträden. Vem vet vad som kan smyga på dig i buskarna. För du vill väl inte bli en del av den trettonde expeditionen?
