Barnuppfostran
Barnuppfostran

Barnuppfostran

Jag älskar barn, är intresserad av uppfostran, pedagogik och barns utveckling, och har ofta velat komma in ”bakom kulisserna”. Därför frågade jag vänner, bekanta och släkt om hur de löser vissa situationer och vad de tycker är viktigt i deras barns uppfostran.  

Barn är oskyldiga, men också väldigt oberäkneliga. Jag älskar barn och är intresserad av deras utveckling och hur olika föräldrar gör för att få det bästa samarbetet med sina barn. När jag ställde frågor till föräldrar runt mig, var det tydligt att många åtgärder och förhållningssätt bygger på kärlek. Som Astrid Lindgren säger: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Namnen i artikeln är påhittade.

“Fick du ont eller blev du bara rädd?”

En av mina bästa vänner, Johanna, och hennes man Kevin, har två söner, Marius och Julian. Marius är åtta år och Julian är fem år. Jag har följt barnens uppväxt – främst Marius, som jag umgåtts med sedan han var en vecka gammal. Även om det var deras första barn så var de relativt avslappnade, på ett positivt sätt. Om Marius som ettåring ramlade så sa Johanna “upp igen!” på ett uppmuntrande sätt.  När han var lite äldre och slog sig och började gråta, var det första Johanna gjorde att hålla om honom och fråga “fick du ont eller blev du bara rädd?”. Marius svarade ofta att han blev rädd. Det var första gången jag hörde någon fråga det och jag tyckte att det var så pedagogiskt. Jag skulle gissa att hälften av gångerna ett barn slår sig så blir de bara rädda. Detta avdramatiserade situationen i såpass hög grad att Marius sen själv kunde skilja på när han blev rädd och när han faktiskt fick ont, vilket ledde till färre ledsna situationer.

GPS-klocka

Foto: Jeanette Österberg

Marius har en GPS-klocka där Johanna och Kevin har ställt in i vilka områden han får vara ensam. Om han går utanför får de en notifikation. De kan också ställa in larm på klockan via sina telefoner, så att han får en notifikation när han till exempel ska gå hem. Han kan ringa till runt fem personer, som också kan ringa honom. Telefonen underlättar väldigt mycket när han är för ung för att ha en mobil, men ändå stor nog att gå till vänner eller vara ute och cykla. Nu kan de ringa honom och säga “Nu är det dags att komma hem, klockan är mycket”, och fem minuter senare är han hemma. Istället för att behöva gå ut och leta efter honom, eller att han inte får vara ute själv, är detta ett jättebra alternativ. GPS-klockan minskar också skärmtiden som han hade haft med en telefon.

Konsekvent

Sen kan man ju undra hur Johanna och Kevin har gjort för att få sina barn att oftast göra som de säger. Jag tror att det är en blandning mellan att vara kärleksfull och att vara konsekvent. När någon av dem till exempel busar gång på gång eller tjatar om något, kan Johanna säga att hon ska räkna till tre, och att om inte de inte slutat då får de gå upp på sitt rum. På två brukar situationen vara löst. Om hon kommer till tre, måste de gå upp till rummet. Och det gör de också. Hon viker sig inte.

Ömsesidig respekt

Johanna kan bli väldigt arg på Julian ibland – på Marius också såklart, men Julian är ju fem år och mer “olydig”. En gång var vi hos Johannas syster med familj och kollade på Melodifestivalen. Jag vet inte vad han gjorde men Johanna sa till honom gång på gång, och till slut blev hon riktigt arg och sa att de skulle gå hem. Julian blev ledsen och skrek “neeej”. De gick ut i hallen och pratade länge. När de kom tillbaka, var de båda mer lugna. Kvällen fortsatte och Julian satt snällt i soffan. Johanna berättade efteråt att de hade pratat om ömsesidig respekt, att han missar “mello” när han hoppar runt och gapar, och om hur det känns för de andra som var där. 

Något som Johanna berättade för mig var att deras barn vet att om de talar sanning får inte Johanna och Kevin bli arga, men ljuger de kan föräldrarna inte stötta dem. Hon säger att det är väldigt svårt att inte bli arg när de har gjort något dumt, men att det fungerar.

Inne på rummet

Mitt ex Hugo har två barn. När vi var tillsammans för sex år sen så var Nova sex år och Petter tre. De fick bara leka och ha leksaker på sina rum. Det här är ju ganska strängt vid första anblicken, men det funkade bra. Ville de ha sällskap i leken så gick de till syskonets rum. Skulle Hugo eller jag vara med och leka gjorde vi det i barnens rum. Det var så skönt, för vardagsrummet var tomt på leksaker och det var en vuxen miljö.

Om de bråkade, eller var olydiga, så skickade Hugo in dem på deras rum. och sa att de bara fick komma ut när de hade lugnat ner sig och kunde samtala i normal ton.

Kramas i 20 sekunder

Foto: Vlada Karpovich

En annan väninna, Marit, har en dotter som nu är åtta år, som heter Silje. När Silje var runt tre år och blev väldigt upprörd, kramade Marit henne i 20 sekunder. Det var något hon hade hört eller läst någonstans, att om man kramas i 20 sekunder så utsöndras endorfin och man blir lugn. Detta hjälpte Silje mycket.

“Pysa ballongen”

Klara har en son, Olof, som är åtta år och är under utredning för ADHD och autism. De har en sak som de kallar för “pysa ballongen”. När Olof  känner sig överväldigad, ångestladdad eller ångerfull över någonting säger han att han behöver pysa ballongen. Då går de till en plats där han känner sig trygg, oftast sängen, och så får han hennes fulla uppmärksamhet. Han får prata fritt och oavsett vad han säger så visar inte Klara någonting. Han vet att även om det är något dumt han har gjort, eller om det är något han har frågor kring, så är hennes roll bara att lyssna, svara om han ställer frågor och inget annat. Och det Olof berättar stannar hos Klara. Då slutar han att ha ångest och känner sig trygg igen. Han blir sitt vanliga glada jag och ibland somnar han hos henne för att han blir så uttömd.

Fotmassage

Foto: Binoy Buckey

Min släkting Erika har en son på tre månader, Aleks. Aleks älskar att bli vaggad till sömns, upprätt mot Erika eller hennes sambo Niklas bröst. Han gillar att höra deras hjärtan slå. Han brukar kunna vara vaken ungefär en och en halv timme i sträck dagtid innan han börjar bli trött. Det signalerar han genom att klia sig i ögonen. Då gäller det att Erika eller Niklas får honom att somna snabbt, annars blir han övertrött och ledsen. I bilen somnar han väldigt bra.

På kvällen brukar Niklas ge Aleks massage på händer och fötter innan läggdags, då förstår han att det är dags att slappna av. Det har fungerat bra för kvällsnattningen.

Inget tv-spel förrän skolarbetet är klart 

Min kusin Cecilia och hennes man Markus betonar bland annat vikten av att vara konsekvent; alltså, när det är nej så är det nej.

När deras son Sam, som nu går i fjärde klass, gick i ettan och tvåan, jobbade han inte på lektionerna. I tvåan ville hans lärare till slut ge honom en lättare bok, vilket de som föräldrar inte ansåg skulle hjälpa, eftersom de insåg att det var själva beteendet och Sams inställning som det handlade om. Så Cecilia och Markus skrev ner tydliga regler och satte upp på kylskåpet. Varje dag skulle boken med hem för att de skulle kunna kontrollera hur långt han hade kommit, och de bad läraren om information om vilka sidor klassen läste per vecka. Om skolarbetet inte blev klart i skolan, gjorde de klart det hemma. Dessutom visade reglerna på kylskåpet att skolboken var nr 1 – sedan fick han spela tv-spel. Det som framför allt triggade var “inget tv-spel innan skolarbetet är klart”. Det tog ett tag med tjat och lite osynkade försök från Cecilia och Markus sida, sedan var det Sams lärare som hjälpte till att pusha på Sam för att få honom att arbeta mer effektivt i skolan. Redan under kommande vecka övade Sam på att koncentrera sig i skolan. Det var nog ovant i början men övning gav färdighet och det fanns nu också ett incitament och en vilja att jobba i skolan. Det dröjde inte länge innan han inte hade boken med hem, eftersom han hann klart det som skulle göras under skoltid. Sam kände sig också glad och nöjd med sin prestation och har nu, i årskurs 4, en helt egen planering kring läxor och prov. Nu jagar han Cecilia och Markus för att de ska förhöra honom i flera dagar innan prov, och det går strålande i skolan. 

Serier

Cecilia har en grej hon gör med Sam – “serier”, eller berättelser på papper, där man målar en händelse för att kunna prata om den. Då kan det vara gubben på pappret det handlar om, och inte Sam. Hon menar att man bearbetar händelser lättare med Sam när han får tänka sig in i andras situation, och det inte blir lika skuldbelagt.

Andas ihop

Tina och Milo har en dotter på sju år och en son på tre. När barnen är väldigt upprörda eller ledsna brukar de kramas en stund och sen sitta ansikte mot ansikte, titta varandra i ögonen och ta några djupa andetag tillsammans för att lugna känslorna.

Föräldrarna märker också att när de dedikerat 15–20 minuter till barnen, utan distraktioner, är barnen mer mottagliga för samtal och tillsägelser. Det här har Tina snappat upp från en bok som heter Fem gånger mer kärlek: forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv : en bok till föräldrar med barn mellan 2 och 12 år av Martin Forster.

Sen tror Tina också på “lugna föräldrar, lugna barn” i många situationer. Hon tycker att det är svårt men försöker att alltid ha det med sig. 

Relationer och att bygga förtroende

Karolina har två barn tillsammans med sin sambo – Sion som är elva år och Mimi som är åtta år.

Karolina nämner att de som föräldrar har vissa tekniker som de utvecklat utan att kanske alltid tänka så strukturerat kring det, utan som vuxit fram mer som ett samspel med barnen i takt med att de utvecklas och utifrån vad de behöver.

Något som kanske inte riktigt är en teknik är att det är viktigt med närhet i deras familj. De har till exempel inga regler om att barnen måste sova själva, utan de får sova med föräldrarna så mycket de vill och behöver. Att “samsova” har gett dem ganska lugna nätter under småbarnsåren.

Karolina tycker att konsekvenser behöver vara knutna direkt till händelserna. Hon ger exemplet “du vägrade ta på dig stövlar fast det var blött ute, och nu är du blöt och kall om fötterna och behöver gå in och byta. Ta nu stövlar så att du slipper bli blöt och kall igen.”

Karolina tycker överlag att det mest handlar om att bygga relationer med barnen, och möta dem där de är i respektive ålder och fas. Hon betonar vikten av att lyssna och vara intresserad, och att som förälder säga förlåt om man gjort fel, för att bygga förtroende. Hon menar också att det är viktigt att låta barnen vara delaktiga i beslut som är i linje med deras nivå och ålder. Enligt Karolina kommer detta automatiskt och är “rätt basic”, men lägger grunden för att det mesta skall kunna lösa sig.

Det är fina exempel som säkert alla med barn kan ta till sig. Jag tycker att det som är gemensamt är att allt görs av kärlek, och att syftet är att förbättra relationen mellan föräldrar och barn. Jag vill tacka er som svarat på mina frågor för de fina exempel och tillvägagångssätt jag har fått ta del av. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.