Bok & Bibliotek 2017

Som inledning på en katastrofal dag skriver jag ut en ny pressackreditering på medborgarkontoret, eftersom jag glömt den hemma på golvet. Jag la den där för att jag skulle komma ihåg den. Trots mina egna eventuella fel och brister observerar jag långt många fler när jag stiger in på bokmässan. Alla har sin egen personliga upplevelse av Bok & Bibliotek i Göteborg. För mig innebar det kaos och förvirring och ett stort mått av introspektion.

Var annars träffar man på så många medelålders kulturtanter? Som desperat försöker sno åt sig så mycket gratis-swag som möjligt och om de har tur får gå på något förlags kvällsmingel med bubbel, tänker jag. Jag driver runt och uppgivenheten i min omgivning är nästan överväldigande. Jag ska träffa min kollega utanför konferenssal J2, och lyckas för mitt liv inte hitta den. Istället ser jag Göran Greider i korridoren. Jag passerar sedan DN:s scen där Alice Bah Kuhnke får svara på den fullständigt rimliga frågan: “Vad ska vi göra åt att kulturen vi konsumerar idag recenseras av en journalistkår som överväldigande består av ‘vänster-människor’?” Jag stannar sedan till en stund vid GT/Expressens scen där ordförande i Göteborgs kommunfullmäktige Ann-Sofie Hermansson, frågas ut. Det är så klart omöjligt att undgå frågan som alla talar om: “Vad tycker du om Nordiska motståndsrörelsens marsch?”

Jag tittar förstrött på min pressackreditering och undrar om den kunnat användas bättre av någon annan. Till exempel en person som kan läsa en karta och med hjälp av den hitta till J2. Men så ser jag mig omkring. Som om jag är mer vilsen än någon annan här. Jag möter ännu en skock kulturtanter som myllrar förbi. Av konversationen lyckas jag uppfatta att de är skolbibliotekarier.  Vad jag inte skulle vilja vara en av dem. Tacka [vad man nu ber till som ateist] att jag inte behöver jobba med skolbarn. Göran Greider glider åter förbi med håret ståendes på ända, precis som hans by-line-bild. Jag funderar en kort sekund på om han kan tänkas veta var J2 ligger, men så får han ett telefonsamtal. Jag börjar inse att jag aldrig kommer hitta J2 och att Josef K i Kafkas Processen hade det lätt.

Jag ser någon av Birro-bröderna och tvingas kisa lite för att urskilja att det är den osympatiske av dem. Jag skänker en tanke åt alla de träd som tvingats sätta livet till för att denna man ska få uttrycka sig. Du borde be de träden om ursäkt, Birro. Jag ser Jason Diakité, han är alarmerande kort, men smittande glad. “Bra för dig! Men alla ni under 181 cm ser likadana ut för mig ändå.” Göran Greider kommer återigen gående med bestämda steg mot mig och jag tror för ett ögonblick att han tagit sikte på mig. Men det är kaffetermosen bakom mig som han styr mot. Jag har gått runt hela våning två av Svenska Mässan nu inser jag. Jag har kommit tillbaks där jag började utan att ha varken uträttat något produktivt, eller att ha hittat J2.

Det är lättare att riva ner det som byggts än att bygga. Det är modigare att ha oförskämdheten att visa att här är jag och det här har jag gjort och jag är faktiskt lite stolt över det här. Jag drabbas av ett sällsynt infall av självrannsakan. Jag har gjort mig lustig över kulturtanter och bibliotekarier, och de är tacksamma, lätta mål. Men egentligen så är det de som faktiskt uträttar något varje dag. Det är de som är soldaterna i kriget mot okunskapen.

Fundera över bojkotten av bokmässan som somliga iscensatt. Jag tänker att den drabbar mindre förlag och mindre kända författare. Och för mig är bokmässan viktigare som forum för diskussioner och föreläsningar än som symbolhandling. Jag vill inte att högerextrema krafter ska lyckas reducera mässan till bara en fråga om dem. Fria Tider var en utställare av tusentals. Ändå handlade oproportionerligt mycket av publiciteten, både inför, under och efter bokmässan om dem.

Jag har full förståelse för folk som väljer att bojkotta bokmässan. Däremot är det svårare att hitta samma förståelse när de förespråkar att vi som inte bojkottar bokmässan gör fel. “If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor” är ett citat  som folk gärna använder när de vill mana till handling. Det finns dock en viktig distinktion att göra. Ingen annan än jag får välja för mig hur jag ska göra mig hörd. Bara för att jag inte uttrycker mig på samma sätt som dem, innebär det inte att jag är tyst.

När jag vandrar vidare i myllret på bokmässan tänker jag att de som bojkottat bokmässan borde köpa en bok från ett av de mindre förlagen. Annars riskerar protesten att få motsatt effekt, med färre bokförlag och färre röster i den offentliga diskussionen. Till slut hittar jag J2, precis där jag började leta. Jag slår mig ned utanför och väntar. En välbekant rutig flanellskjorta går förbi. Göran nickar gillande åt något. Jag inbillar mig att det är mig.