Calibre – skuld, skam och paranoia i de skotska högländerna
Calibre – skuld, skam och paranoia i de skotska högländerna

Calibre – skuld, skam och paranoia i de skotska högländerna

Storstadsmänniskor möter lantisar i en realistisk och nervkittlande psykologisk thriller. På dostojevskijskt vis utforskas det psykiska helvete som uppstår hos en människa som dödat någon.

En trött, regnig sommarkväll valde jag att slå på filmen Calibre, efter att någon rekommenderat den till folk som tycker om ”psykologiska thrillers” – en genre som råkade vara min nyfunna kärlek. Det skall sägas att jag, utöver biofilmer som inte kunnat avstås av konventionella skäl, knappt tittat på film alls de senaste 15 åren. Men efter att ha sett filmer som Forgotten och Prisoners så kunde jag säga att jag hade en favoritgenre. Mitt filmintresse hade ruskats till liv, åtminstone lite grann.

Psykologiska thrillers är en genre som ofta kräver att man sitter med stora ögon och är halvrädd att drabbas av mardrömmar följande natt. Den balanserar inte sällan på gränsen till skräckfilm, och har ofta en oväntad twist. Dessa punkter stämmer väl på Calibre. Dock lär man bli besviken om man hoppas på mycket blod och action, eftersom filmens ”skräck” enbart är av psykologisk karaktär.

Man märker snabbt att det är en lågbudgetfilm på grund av det inte helt spektakulära kameraarbetet, samt på några av birollerna, men det är snarast till filmens fördel då förväntningarna störtdyker och bäddar för potentiell succé. Huvudskådespelarinsatserna och filmen i övrigt går knappast att säga något negativt om. Faktum är att tre av skådespelarna blev nominerade till en BAFTA Scotland Award för sina prestationer, varav en av dem – Jack Lowden, som spelar Vaughn – vann den. Även regissören Matt Palmer blev nominerad – till bästa regissör samt till bästa manusförfattare. Filmen var också även vinnaren av The Michael Powell Award för Best British Feature Film på Edinburgh International Film Festival 2018. Dessa utmärkelser skojar man inte bort.

Vaughn, en helt vanlig kille som snart ska bli pappa, åker på jaktäventyr – något han aldrig gjort förut. Hans jaktpartner är den gamle klasskompisen Marcus, som är en ekonomiskt framgångsrik kille med en förkärlek till alkohol och droger. De åker från storstaden till de skotska högländerna, till en by som angränsar till en skog som är mycket uppskattad av jägare. Efter en blöt natt inleder de sin jakt på värsta tänkbara sätt; någon blir dödad. Därefter får man följa med på jaktduons serie av moraliskt tveksamma beslut i deras skräckfyllda desperation att försöka sopa tragedin under mattan och fly byn.

Både Vaughn och Marcus är rätt vanliga människor, och vad som är rätt och fel är inte självklart. Det är därför lätt att leva sig in i deras situation; rädslan och skuldkänslorna, för att inte tala om den paranoia de upplever. Misstänker någon dem? Det tisslas och tasslas bland byborna. Varje blick riktad åt deras håll genererar en våg av ångest. Vill några personer ur den fattiga lokalbefolkningen bara locka till sig välbärgade investerare med sin middagsinbjudan, eller är det ett förhör det handlar om? Att överleva och undkomma är deras högsta prioritet. Hur långt de är villiga att gå skiljer sig åt och vänskapen ska komma att sättas på prov.

Från att ha varit livliga och bekymmerslösa den första kvällen, så är de efter missödet raka motsatsen – hypernervösa och nojiga, och gör vad som helst för att slippa dra till sig onödig uppmärksamhet. Men i deras försök att spela normala tvingas de delta i diverse sammanhang, och fasaden visar sig vara svår att upprätthålla. De pendlar mellan övertygelsen att alla vet och att i nästa stund få pusta ut, och man själv gör det med dem.

Vad som skiljer denna film från andra filmer i genren är just att förövarna är filmens protagonister, istället för att man som i det vanliga fallet får följa en detektiv/polis i jakten på förövarna. Det är en verklighetstrogen film med många twister som verkligen får en att oavbrutet sitta på helspänn, i alla fall om man överlevt de första sega 20 minuterna. Jag har sett Calibre två gånger – den andra gången med en vän som ville stänga av mitt i för att filmen var ”ren och skär ångest”. Det vill säga toppbetyg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.