Bokmässan 2014 bjöd inte bara på chansen att lära sig tacklas med en stor folkmassa och doften av nya böcker, utan även på en hel del seminarier. Ett av dem var 19 år och livet bakom sig. Här hittade Cansu Okan Patrik Lundberg och Gunnar Ardelius, två ivriga författare med varsin ungdomsroman i hand.
Under seminariets gång pratades det om livet efter gymnasiet, att hitta sig själv och att våga sätta gränser. I Lundbergs och Ardelius romaner får vi följa historier om deras 19-åringar efter gymnasiet.
Foto: Embla Källén
Patrik Lundberg debuterade 2013 med sin bok Gul utanpå. Den handlar om hans liv som adoptivbarn och resan han gjorde till hemlandet Sydkorea för att få svar på frågor om sin bakgrund. På årets bokmässa presenterar han sin andra bok Onanisterna som har fått kritiker att ge grönt ljus.
Gunnar Ardelius debuterade 2006 med ungdomsboken Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Den blev snabbt väldigt populär och har översatts till flera olika språk. På årets bokmässa presenterade han sin nya bok Vill ha dig så illa.
Jag fick möjlighet att sitta ner och prata med båda två, och under samtalet kom vi in på ämnen som klasskillnader, att bli vuxen och livet för 19-åringar. De böcker som Lundberg och Ardelius skrivit handlar om tiden efter gymnasiet – om att de gamla vännerna och de fasta rutinerna försvinner. Deras texter handlar om osäkerheten man upplevde som ung. Att till exempel hålla ett föredrag för en större grupp fick hjärtat att pumpa svart och knäna att vika sig som bomullstussar.
Vi pratar om erfarenheter från våra egna liv och hur man sedan använder det i sitt skrivande.
– Jag tror att alla författare skriver utifrån egna erfarenheter, säger Patrik, och rättar till sin skjorta. I alla fall utifrån känslor som man kanske hade när man var nitton år och förlorade sitt invanda sammanhang.
Till doften av nybryggt kaffe kommer vi in på begreppet normer. Ardelius betonar vikten av att våga bryta mot normer. Att exempelvis göra om den starka fotbollskillen till något helt annat. Eller bara gå efter sitt eget flyt och ta saker för vad det blir – något personligt. Vara helt ocensurerad och bara vara sann mot sig själv och sina karaktärer.
Det är en bra tröst att veta att man inte är ensam som förvirrad tonåring. Och att saker och ting kan bli bättre med tiden, även om man för stunden lever med vikta bomullstussknän.
