Vad är en dröm? Är det en förhoppning om att något ska ske? Eller är det blott en fantasi som aldrig kan slå in? Och kan drömmar enbart vara av godo, eller kan en önskan om att något hemskt ska inträffa också kallas dröm? Jag tror i alla fall att de flesta associerar en dröm med något positivt och vackert. Och jag har en dröm om att fler ska drömma.
Jag drömmer, därför är jag människa. Detta eftersom jag vet att min förmåga till drömmar och intellekt är det som skiljer mig från djuren. Och lika säkert som jag vet att jag är en människa vet jag att alla människor har drömmar, eftersom jag tror att drömmar är en av de saker som förenar oss människor, trots våra olikheter. Visst kan även drömmarna se väldigt olika ut från person till person. Men precis som de mest grundläggande instinkterna – utveckling och överlevnad – förenar djurriket, så tror jag även att det i varje unik människa finns tankar och drömmar som är gemensamma för hela människosläktet. För till skillnad från djuren behöver vi inte begränsa vår existens till enbart instinkter. Tvärtom kan vi samtala och resonera kring livsvillkoren, och i och med det har vi också möjlighet att i mycket större utsträckning påverka den värld vi vill leva i. Med hjälp av våra drömmar kan vi alltså vidga vyerna långt utanför det givnas ramar och gränser, och det är något som gör oss människor så fantastiska.
Foto: Lars Lejring
Idag är det dock något av en trend att tycka att det inte finns något hopp för mänskligeten, att rycka på axlarna och säga att vi människor är ett utdöende släkte. Och på ett plan håller jag med. Vi har gått oerhört långt i vår lika bekväma som destruktiva strävan efter makt, kontroll och yttre trygghet. I vår rädsla för tolerans, nytänkande och yttre påverkan. Dock tror jag inte att den strävan, som vi alla på något sätt är en del av, skulle behöva vara särskilt destruktiv. Tvärtom tror jag att vi lika gärna skulle kunna göra något konstruktivt av all den kraft och energi vi lägger ned på att göra negativt. Det handlar om i vilka sammanhang vi väljer att använda den. Något annat tycker jag är som att säga att det inte är någon idé att kämpa för goda ideal eftersom de onda ändå är dominerande, som om medmänsklighet inte skulle existera bara för att den lever i en omänsklig tid. Som om det inte fanns någon mening med att hjälpa en annan människa då man ändå gör det för sin egen skull. Som om det vore fult att drömma.
I en sådan tillvaro är det väl i så fall verkligen som Håkan Hellström så omsorgsfullt sjunger, att ”ibland är en dröm det finaste man har.” En dröm om något annat än det som är. Något som skulle kunna vara men ännu inte har blivit. Något livsnödvändigt. Dock uppfinner vi ständigt dessa skäl till att inte drömma, skäl som ofta bottnar i rädslor. Rädslor för att misslyckas, och rädslor för vad andra ska tycka och för att ta plats. Och så finns den där märkliga rädslan, som grundar sig i något så paradoxalt som en förhoppning, önskan, insikt, dröm – om att det kanske faktiskt går att förverkliga något, kanske till och med något jävligt bra, så länge man är beredd att lägga ned sin själ och kraft och vågar tro på det. För att vara modig handlar som bekant inte om att aldrig vara rädd, utan snarare om att våga göra saker trots sin ängslan. Alltså krävs det en hel del mod för att vara en drömmare, ett mod som jag dock vet att vi alla har.
Så till alla drömmare där ute; våga tro på er själva och var ärliga mot era drömmar. Försök att så frön hos andra lika mycket som du tillåter andra att så frön i dig. Och låt oss vända vår ensamma modlöshet till vår gemensamma strävan mot något annat, något bättre och vackrare och som kan gagna långt fler än bara oss själva. För det är vad jag drömmer om; ett kollektiv med individer där alla drömmer tillsammans.
