Många som växte upp under 90-talet kommer säkert ihåg Räddningspatrullen. En av Disneys många animerade serier som visades i Disneydags (ett program som till min förvåning fortfarande sänds på TV). Räddningspatrullen följde Piff och Puff som ledare för en grupp hjältar som tog sig an alla möjliga fall – allt för att hjälpa folk och sätta stopp för skurkar som mafiosokatten Svinpäls. En vanlig show, med en introlåt som är populär än idag.
Nu, efter 30 år, återvänder Piff och Puff som … två skådespelare? Detta är inte den sortens film man förväntade sig som deras stora comeback efter alla dessa år. Och det här är inte en ny säsong av Räddningspatrullen som du vill kolla på med dina barn. Det här är en ny story, som tar de två karaktärerna i en helt oväntad riktning.
Titel: Chip ’n Dale: Rescue Rangers
Format: Film
Längd: 1 tim 38 min
Baserad på: Räddningspatrullen
Genre: Mysterium, Action, Komedi
Var: Disney+
I denna recension kommer jag att använda karaktärernas engelska namn, då denna film inte finns dubbad på svenska.
Handling
Filmen utspelar sig i en värld befolkad av både människor och tecknade karaktärer. En värld där figurerna i animerade filmer spelas av animerade skådespelare. En värld där Chip och Dale möter varandra som unga i skolan och snabbt blir bästa vänner. De drömmer stort, de jobbar hårt i Hollywood för att få sin chans, och de blir till slut belönade för sitt hårda arbete med en egen serie: Rescue Rangers. Serien blir en stor hit, och framgången håller i sig tills den dagen Dale bestämmer sig att det är dags att försöka sig på en solokarriär. Detta leder dock kort därefter till att Rescue Rangers läggs ned, och solokarriären får aldrig det momentum han hoppades på. Efter 30 år har de båda vännerna gått skilda vägar; Chip arbetar som försäkringsförsäljare och Dale fortsätter med sin solokarriär och att närvara på mässor. Men plötsligt får de ett samtal från deras gamle vän Monterey Jack (Oskar från Räddningspatrullen). Han ber om deras hjälp efter att ha satt sig i skuld hos “The Valley Gang” på grund av sitt ostberoende, vilket senare leder till hans plötsliga försvinnande.
Det verkar som att Räddningspatrullen måste återförenas och göra verklighet av sina karaktärer.
I grunden är storyn inte jätteunikt. Två gamla vänner måste jobba ihop ännu en gång för att rädda en tredje vän. Tillsammans upplever de galna äventyr, med tvära kast och dispyter på vägen, samtidigt som frågan hänger i luften: “Kommer deras vänskap att läka?”, även om man redan vet svaret. Även om handlingen inte är banbrytande, är den är inte heller för förutsägbar. Filmen har sina roliga stunder, och även om den också levererar sin handling väl, är det stora med den här filmen inte handlingen utan den värld som har byggts upp i den.
Nostalgi och animation
Den här filmen är en hyllning till västerländsk animering. Den leker med idén att alla tecknade figurer finns på riktigt. Och att tecknade figurer kan genomgå en “CGI-kirurgi” för att bli datoranimerade figurer, vilket kan ses på Dale. Det finns bekanta och älskade karaktärer överallt, ibland i fokus, ibland bara i bakgrunden. Det finns till exempel muppar, karaktärer som (med flit) ser obekvämt udda ut, och claymation-karaktärer. Med Disney är detta kanske inte förvånande – de gjorde ändå tecknade filmer till det älskade medium det är idag. Men den här filmen gör mer än det förväntade och hyllar all västerländsk animation. Inte bara det Disney har gjort.
He-Man, My Little Pony, South Park, Cats … listan på figurer man kan hitta och känna igen är otrolig. För en person som växte upp med animerade filmer och serier, och kanske fortfarande följer dessa, är denna film ett smörgåsbord av roliga detaljer och easter eggs. Och gästkaraktärerna dyker oftast upp i på sätt som känns passande – verklighetstroget återgivna, i ett sammanhang som passar karaktären eller spelade av den ursprungliga röstskådespelaren.
För de som minns den gamla filmen Vem satte dit Roger Rabbit så kanske allt detta känns igen väldigt väl. En mer seriös film som utspelar sig i en värld med tecknade figurer från alla möjliga ställen, där huvudkaraktärerna måste söka igenom den mer mörka sidan av sin värld. Men medan Vem satte dit Roger Rabbit var en mer klassisk noir-deckare, är Chip ’n Dale en “buddy-cop” film.
Ironiskt nog så ligger en stor svaghet i filmen hos huvudkaraktärerna. Räddningspatrullen än en show som många växte upp med och som väcker mycket nostalgi. Det görs så klart referenser till originalet, till och med till mycket av deras merchandise. Men folk förväntar sig något som mer liknar hur det var innan. Vem satte dit Roger Rabbit introducerade nya karaktärer som publiken fick lära känna och som kunde bära filmen även utan alla referenser. Chip ’n Dale – Rescue Rangers använder bekanta karaktärer och berättelser som bete, för att sen byta ut dem med något liknande, men annorlunda. Detta kommer alltid att vara något som gör fans missnöjda.
Övrigt
Musiken gör inget större intryck i filmen. Den passar till det som händer på skärmen, men det finns nästan inget som står ut ordentligt. Undantaget är Post Malones remix av den ursprungliga introlåten för Räddningspatrullen, som här spelas i slutet.
Majoriteten av karaktärer i filmen är animerade, och spelas fantastiskt av sina röstskådespelare. Chip och Dales kända (eller ökända) pipiga röster har blivit ersatta av komikern John Mulaney för Chip (ståuppkomiker, och Spider-Ham i Spiderman: Into the Spiderverse) och Andy Samberg för Dale (Jake Perlata i Brooklyn Nine-Nine och medlem i komeditrion och hiphop-gruppen The Lonely Island). Dessa komiker funkar väldigt bra som komisk duo. J.K Simmons (J.J Jameson i många Spiderman-filmer, Omniman i Invinsible) visar ännu en gång sin fenomenala talang som en röstskådespelare i rollen som Captain Putty, en polischef av lera. Med så många animerade karaktärer och kända röstskådespelare har KiKi Layne (Nile i Old Guard, Meeka i En Prins i New York 2) det inte lätt som den enda riktiga människan med en stor roll. Och det märks tyvärr i hennes skådespel. Det är dock svårt att jobba som skådespelare utan någon att spela emot, förutom kanske en förinspelad röst eller en person som står någon annanstans.
Framtid
Följande bit är ren spekulation från min sida, baserat på information om respons på filmen från hemsidan Rotten Tomatoes, som samlar ihop recensioner från många källor.
Filmen verkar ha tagits emot väl av allmänheten. Men detta känns inte som den sortens film som man kan ha en efterföljare till. Det ligger många år mellan denna film och den spirituella föregångaren Roger Rabbit, och nostalgin för Räddningspatrullen har byggts upp i 30 år. Disney skulle kunna se detta som en uppmuntran att fortsätta göra reboots av gamla serier (deras högt prisade Ducktales-reboot kan ha varit första steget), men de kan också se detta som en uppmuntran att göra mera “metadrivna” filmer. Space Jam: A new Legacy hade i och för sig en väldigt metadriven story men fick hård kritik, så det är väldigt osäkert.
