Maria Ernborg Wendahl har besökt Göteborgs Dans- och teaterfestival samt föreställningarna Tauberbach och The Shadow and The fountain of youth. Från en soptipp i Rio till jakten på ungdom.
Titel: Tauberbach
Koreografi: Alain Platel
Medverkande: Les ballets C de la B
Scen: Stadsteatern
Tauberbach
Les ballets C de la B et Alain Platel med Münchner Kammerspiele
Scenen är fylld av kläder i alla färger och i högtalare hörs surrande flugor. Mina associationer går snabbt till soptipp. Dansarna, klädda i underkläder och ett eller annat plagg, ligger halvt nergrävda bland ”soporna”. En kvinna går runt och pratar. Om hon pratar till de andra, till publiken eller till sig själv är oklart. Hon trycker på en knapp, och stora balkar hissas upp från scenen. Dansarna hänger med balkarna upp, dansar med och på dem, och hoppar av på varierande höjd, ner i olika sop/klädhögar.
Då och då hörs en slags gudsröst som huvudkaraktären pratar med. Dansarna spelar mycket på galenskap och desperation, men jag kan inte se det jag sedan läser om; att det handlar om att överleva med värdighet under ovärdiga förhållanden. Överlag tycker jag det saknas en röd tråd i föreställningen, det känns mer som spridda situationer som plötsligt uppstår, utan att det går att följa varför. Koreografin är fantastisk, dansarna oerhört skickliga och ändå får jag bitvis långtråkigt. Under de långsamma partierna kommer jag på mig själv med att försöka hitta någon symbolisk innebörd jag kan ha missat, men det är inget som kommer till mig. Idén till föreställningen känns mer som en plats än en händelseutveckling, vilket leder till en känsla av stiltje. När jag efter föreställningen läser om hur den kom till förklarar det en del. Den utgår från Marco Prados dokumentär Estamira, vilken i sin tur handlar om en schizofren kvinna som bor och arbetar på en soptipp i Rio de Janeiro. Musiken i föreställningen är inspirerad av arior av Mozart samt Bachstycken sjungna av körer med döva sångare, därav namnet Tauberbach.
Jag tycker att en föreställning ska kunna tala för sig själv. Även om den har utgångspunkt i en dokumentärfilm och det finns många tankar kring val av musik, är inte det en bakgrundsinformation som bör behövas för att ha behållning av föreställningen. Möjligen ett intressant komplement.
Tauberbach har sina stunder. I en scen plockar en av dansarna upp en mygga ur fickan, och börjar inspirerad av myggans ljud härma ljudet för att sedan i rasande takt ljudassociera i samma rytm men lite långsammare för varje gång. Resultatet blir att han låter som en mygga, som en kapplöpningsspeaker, auktionsförrättare och så vidare. Hela ljudkedjan spelas in och spelas sedan upp, då dansaren istället dansar till ljuden.
Det finns fler njutbara scener. Det sammanlagda intrycket landar i bitvis vackert, bitvis långtråkigt.
The Shadow and The fountain of youth
Bronja Novak Lindblad och Susanne Martin
Titel: The Shadow and The fountain of youth
Medverkande: Bronja Novak Lindblad och Susanne Martin
Scen: 3:e våningen
The Shadow and The fountain of youth är två danssolon på det gemensamma temat kvinnliga kroppars åldrande. Pensionsålder för dansare är vid 40 – något dessa kvinnor fullkomligt struntar i, men icke desto mindre ständigt tvingas förhålla sig till. Redan att fortsätta dansa och fortsätta uppträda tycker jag är en seger i sig. Det här samhället behöver vidgade spelplaner för hur kvinnligt åldrande kan se ut, och här är några lysande alternativ!
Först ut är Bronja Novak Lindblad med The Shadow. Iförd heltäckande gråsvart kroppsstrumpa är hon skuggan, skuggan det som bekant inte går att skaka av sig. Dans varvas med kortfilmer där ”skuggan” dansar i den ihåliga statyn i allén nära Vasaplatsen samt i ett helkaklat rum. Dansen bryts av att skuggan plötsligt säger ”Jag är lärare till era barn i skolan” . Hon spelar fiol, dansar vidare och avslutar med en sång om skuggan.
Efter en kort paus är det dags för Susanne Martin med The fountain of youth. Föreställningen hålls som en föreläsning där ”Dr Martin” forskat på dans. Genom sina ”goda metoder” driver hon hejdlöst men smakfullt med både den akademiska världen och olika mirakelkurer för föryngring. Först får hela publiken komma upp på scenen och öva på ”föryngrande rörelser”. Därefter går hon genom dans och tal igenom ett antal begrepp och hållpunkter som hon har uppskrivet på stora papper på väggen. Bland annat en genomgång av olika energibollar innehållande allt från vaginalkulor till pilatesboll. Hyllandet av evig ungdom presenterat på ett lättsamt sätt, utan att budskapet tappas på vägen. Jag går därifrån inspirerad av lekfullheten och kreativiteten.
