Sedan 1990-talet har den svenska välfärden successivt privatiserats. Idag kan vi se siffror på uppemot 70% av primärvården i privat regi i regioner som Stockholm, till stor grad finansierad av skattemedel. Sveriges kapital blöder ut i händerna på privata riskkapitalister. Vi hör nyheter om företagens enorma intäkter, och vårdjättarnas färd ut i Europa för att sprida sin verksamhet byggd på statsbidrag.
Samtidigt ser vi markanta brister i samhällsfunktionerna, ofta relaterade till otillräcklig budget efter skattesänkningar som regeringen väljer att ta ut välfärden. Beslutet om privatisering kom från en regering som har stöttat den resulterande avvecklingen av välfärd i offentlig regi. Trots de omfattande problem som härstammar från detta ohållbara system, ser vi inget erkännande av privatiseringen som orsak till problemet.
Problemet blev till verklighet
När jag bodde i Norrköping var regionen överbelastad och underfinansierad och kunde inte utöka sin egen verksamhet för att möta behoven. Jag skrevs därför in hos en privat mottagning med ett regionavtal, vilket ger dem en ersättning av regionen, istället för att kostnaden läggs på patienten. Liksom för många andra var det den enda rimliga vägen till att få hjälp utan att ställa sig i regionens oändliga kö. 18 år gammal var jag dock redan obekväm med tanken på den privata sektorn. Jag hade insyn i vårdsektorn genom mina gymnasiestudier och framtidsplaner på att bli barnmorska. Med tiden utvecklade jag en slags solidarisk skuld gentemot samhället som jag endast kunde betala genom insatser i vården. Efter min utbildning fortsatte engagemanget genom blodgivning, arbete tills jag brast om och om igen, och ett förakt mot 90-tals reformen som förstört så mycket. Men med min ohälsa ställd mot systemet hade jag inte mycket annat val.
När jag flyttade från Norrköping med en extensiv historia av psykisk ohälsa ställdes jag återigen inför valet att söka vård av regionen eller något av de många privata företagen. Jag bestämde mig för att försöka med regionen trots den potentiella väntetiden, eftersom jag fortfarande hade kontakt via länk i Norrköping. Mot förmodan avslogs remissen till både den neuropsykiatriska mottagningen och PTSD-mottagningen. Remissen innehöll en redogörelse för mina behov samt mina diagnoser ADHD och PTSD, potentiellt komplex PTSD (C-PTSD). Komplex PTSD är en svårare variant med upprepade trauman över lång tid, ofta förknippad med någon form av självskadebeteende. Båda remisserna fick avslag med motiveringen att diagnoserna saknade belägg i utredningen. Efter revidering skickades remissen igen och godkändes av PTSD-mottagningen, där jag ställdes i kö för bedömningssamtal med psykolog. Det tog fyra månader från första remissen till första samtalet med psykologen. Utan vidare besked under väntetiden antog mottagningen i Norrköping att jag hade blivit inskriven hos regionen och fått hjälp, när jag i själva verket inte kunde bli inskriven utan fyra möten för att utvärdera mina behov. Jag hann alltså falla mellan stolarna; bägge mottagningar antog att jag fick mina mediciner och terapin jag behövde. När jag uppmärksammade mottagningarna om detta var jag inte inskriven någonstans och mottagningarna började att tvista om vem som skulle ta ansvar för mig. Efter mycket om och men, och egen ransonering av mina mediciner, kunde jag till slut få hjälp av min gamla mottagning med receptförnyelser i väntan på inskrivning på en ny mottagning.
Bedömningssamtalen med psykologen var en svår process i sig. Till att börja med förklarade psykologen för mig att jag var tvungen att välja vad som var mitt främsta problem. Regionens psykiatri är indelad i olika enheter och man kan därmed inte stå skriven som patient på flera mottagningar samtidigt. Jag skulle alltså välja mellan min PTSD och min ADHD utifrån störst angelägenhet. Jag valde att fokusera på min PTSD eftersom jag dittills inte fått behandling för den, men psykologen ifrågasatte då diagnosen. Han ansåg det vara osannolikt att jag som man skulle ha utsatts för sexuellt våld. Han började beskriva kriterierna för PTSD för mig med inställningen att jag inte kunde relatera till besvären, allt ställt mot det faktum att jag redan genomgått en PTSD-utredning och fått diagnosen.
Efter detta hade jag svårt att se hur psykologen skulle kunna hjälpa mig om jag blev inskriven, samtidigt som min tillit till mottagningen i stort försvann. Det behövde jag dock inte tänka på särskilt länge, eftersom psykologen nekade remissen med motiveringen att han inte såg tillräckligt med belägg för min diagnos; att symtomen för PTSD kunde förklaras med min ADHD-diagnos. Samtidigt avslog den neuropsykiatriska mottagningen min remiss utan någon form av möte, med motiveringen att mina ADHD-symtom kunde förklaras med min PTSD-diagnos.
Psykologen gav mig, vid vårt sista möte, information om två andra mottagningar ifall att jag fortfarande kände behov av behandling. Den ena var jag för ung för att söka till och den andra var en kommunal mottagning utan medicinsk behörighet. Utan mycket annat val sökte jag till den sistnämnda, Mikamottagningen, som bekräftade min diagnos efter första mötet. Därefter startades en behandling för traumabearbetning så snart som en vecka efter första kontakten.
Ännu stod jag skriven på mottagningen i Norrköping för mina mediciner, med möten via länk, men utan reella möten kunde jag inte ta nödvändiga prover eller få tillräckligt omfattande utvärderingar av mitt mående. Jag tvingades därför söka till olika privata psykiatrienheter, och hamnade till slut hos en mottagning som snabbt kunde skriva in mig och påbörja en medicinsk behandling.
Allt detta skulle ske samtidigt som en ny anställning, separation från min partner och en flytt. Att behöva välja att stötta privatiseringen tärde på mig, men jag kunde inte hålla min hälsa gisslan i protest mot att staten ska göra något åt den fallerande vårdsektorn. Västra Götalandsregionen har också erkänt offentligt att de rutinmässigt avvisar remisser på grund av resursbristen, och hänvisar patienter till primärvården.
Vem ska ta ansvar?
Vården, en av välfärdens grundpelare, är utarmad och lever nu på sin personals bekostnad. Som verksam i vården genom studier och arbete i flertalet sektorer – LSS, äldreomsorg, akutsjukvård, hemtjänst, mödravården, primärvården – har jag med egna ögon sett hur mina kollegor en efter en sjukskriver sig eller lämnar yrket helt. Ansvaret för att lösa problemet läggs om och om igen på personalen, istället för att regeringen gör en systematisk reform. Regeringen som har möjligheten att lösa problemet tar inte sitt ansvar på allvar, istället trycker de på effektivisering av befintliga resurser – samma resurser som de gradvis skär ner på.
Det är en besvikelse att bevittna Sverige tappa en så vital del av vårt välfärdssamhälle, en sorg att tvingas utstå i sitt livs sköraste stunder, en ilska att behöva mäkta med när allt makt tas ifrån en. Känslan delas av många, men är ack så tung.