Ja, hur går det till egentligen, om man vill säga allt om nuläget? Först bildar man ett band som heter Djävla nuläge och sen skapar man en teaterföreställning med samma namn. Sen gör man ett scenframträdande där man försöker få in så mycket som möjligt. I ett halsbrytande tempo hinns det med lite av varje; grottmänniskor, liberalism, rocklåtar, teater som finkultur, patriarkatet, globala miljöproblem – bara för att ge några smakprov.
Det är snabbt, vasst och genomsyras av humor. Skådespelarna leker också med själva begreppet att vilja säga allt; de växlar mellan att spela Hamlet, ”fast vi tog bort handlingen och titeln och alla roller utom Hamlet”, att vilja göra en egen variant av sjuttiotalets Tältprojektet, diskussioner på scen om hur man kan få med allt man vill säga, vad som egentligen är väsentligt och att dela ut kängor till dem som svikit. Det är fascinerande hur skådespelarna lyckas få med så mycket på en och en halv timme, och faktiskt lyckas knyta ihop det hela!
Efteråt känns det som om hjärnan vill dra åt tvåhundra håll samtidigt, men dagen efter, när allt sjunkit in, tänker jag att det går att sammanfatta i det som Hanna Arendt säger i filmen med samma namn: ”Sluta aldrig tänka”. En vilja att väcka publiken, få oss att ifrågasätta och se saker för vad de är, att använda vår intelligens för att se igenom strukturer, väcka kämpaandan och att aldrig, aldrig ge upp! Den kortaste sammanfattningen av en sammanfattning av det djävla nuläget? Sluta aldrig tänka och se Djävla nuläge!
Titel: Djävla nuläge
Regi: Erik Holmström
Medverkande: Erik Holmström, Andrea Edwards, Charlie Challis och Kristine Gulbrandsen
Musik: Sara Björklund Jönsson
Manus: Sara Hansson, Erik Holmström
Scen: Storan
Bra skrivet som alltid. Grattis P.
Tackar och bockar!