För lite mer än ett år sedan skrev jag min första resedagbok som en introvert resenär. Den blev väldigt uppskattad. Nyligen reste jag igen och den här gången blev det lite annorlunda. På ett bra sätt.
En nära vän, Willie, fyller 30 år i december. Han vill fira det genom att få med ett gäng till Grekland för att spela brädspel. Men vem vill åka till Grekland i december? Resan flyttas till sommaren och jag är en av dem som blir medbjuden och både har tid och råd att åka. Huzzah!
Grejen är att jag, till skillnad från resan till Thailand, inte är nervös. Alls. Jag är istället pepp. Kanske för att det är närmare, kanske för att vi är mindre än hälften så många som åker, eller kanske för att Thailandsresan lärde mig väldigt mycket och gav mig erfarenheter som jag nu kan dra nytta utav. Den kan ni förresten läsa om här.
Sedan har jag dessutom träffat en kurator i ett år och hen har hjälpt mig med min reseskräck och hur jag ska göra för att hantera den. Enkla saker som att planera allt som går att planera i förväg, att ha med alldeles för mycket mellanmål för att aldrig få lågt blodsocker eller att ha massor av saker (bok, korsord, broderi) som distraktion från jobbiga medresenärer. Detta, bland mycket annat, har hjälpt mig att slappna av och inte bli lika stressad när jag reser, vilket även bör fungera på den här resan.
En annan sak som bör hjälpa är att vi är ett jäkligt bra gäng som reser. Lagom många, ingen har helt andra behov än de andra, alla vill ungefär samma saker och alla blir hungriga samtidigt. Dessutom har vi samma humor och tendenser att prata i filmcitat.
En femtielfte grej, och kanske den viktigaste, som bör hjälpa under den här resan är att den här gången mår jag mycket bättre. 2017 har varit ett väldigt bra år för mig, inget gigantiskt stort och stressande har hänt och jag har börjat på en medicinkombination som har gjort underverk. Så summa summarum mår jag bra. Och att resa bort när en mår bra är varken särskilt panikframkallande eller farligt.
Psykisk ohälsa tar fortfarande inte semester, men om den är under kontroll och inne i en bra period kanske den kan surfa mer på vågorna än att lägga fälleben vid varje steg en tar. Det är alltid väldigt trevligt. Och uppskattat.
Onsdag
Igår var jag på apoteket och fick ett intyg för de av mina mediciner som är narkotikaklassade. Jag behövde ha med mig mitt pass, veta exakt hur många milligram jag fick ha med mig på resan, alla datum och namnet på min läkare. Det sista var lite klurigt, då jag aldrig träffar de läkare som skriver ut mina mediciner. Men nu är det bara sex dagar kvar och jag är än så länge inte nervös. Men har börjat packa i mitt huvud.
Nu har Sara gjort ett “Torsk på Tallinn”-bingo, fast det snarare är “Peeps på Pàros”.
Söndag
Willie har kollat upp brädspel som jag kan tänkas gilla. Detta på grund av att jag har bara koncentration till spel som tar 20 minuter till 2 timmar, högst. Väldigt gulligt av honom.
Måndag
Ska gå upp 03:30 kanske och är mer pirrig än nervös. Men magen är kajko så kanske vet den något som jag inte vet.
Har lämnat katten på sommarkattkollo och han passade på att kräkas på resan dit. Fadäs! Sen blev han buren resten av vägen och var nöjd. Grisonge.
[senare]
Jag vet – käka ett paket mazariner innan läggdags, när du ska gå upp halv fyra på morgonen. Kanonsmart!
Tisdag
Klockan är 03:50 och det börjar ljusna. Jag är mest fascinerad. När gick jag upp så här tidigt senast? (Bob, min roomie, är inte fascinerad. Alls.)
Hallå, varför är spårvagnarna fulla så här dags? Börjar folk jobba så här tidigt? Pendlar halva stan? Trodde även centralen skulle vara tom, sånär på några trötta nattsuddare, men nope. Hela flygbussen är också packad.
Så mycket färre etapper på den här resan. En spårvagns- och busstur så är vi på flygplatsen 05:30. Vilket alla andra också är. Alltså inte alla som i vårt gäng, utan alla i Göteborg med omnejd. Det är HELT FULLT. Kön till säkerhetskontrollen sträcker sig genom hela flygplatsen, runt och vidare till bagageincheckningen. Men det går förvånansvärt fort! Nu ska vi snart gå ombord. Fem personer i gruppen än så länge. Fast nu börjar jag bli hungrig igen. Inga lugnande mediciner ännu.
[senare]
Varför serveras det alltid mat när en inte förväntar sig det, men aldrig när en verkligen tror (och behöver) det? Vafan, SAS! Obror. Tog det vuxna beslutet att köpa frukost för cirka 80 000 kronor och den var både urgullig och god. Nu ska jag brodera.
[ännu senare]
Framme på Atens flygplats, där vi även mötte upp gruppens siste medlem Niklas. Det är 32 grader. Folk är glada och äter regelbundet. Jag har helt glömt att lära mig språket, igen. Men är inte ensam, utan alla har glömt det, så vi känner oss kollektivt dumma. Utom Bob, som inte bryr sig. Men jag hade missat en etapp; metron till färjan, med byte mitt i. Väldigt förvirrande, men andra tar kommandot och det är skönt.
Jag är inte trött ännu. Tog dagens andra dos Ritalin (mot ADHD) klockan 11 och har inte lågt blodsocker. Plus har brusreducerande hörselskydd. I <3 them. Intrycken, bruset och den allmänna mattan av oljud dämpas och jag får mer energi till annat. Synd att de ibland är lite obekväma. Men det är fan värt att ha på dem.
Har verkligen ingen aning om var vi ska gå av. “Spännande”. Folk är helt tysta på tunnelbanan. Har aldrig varit med om något liknande. Speciellt inte i en storstad.
Nu är det en timme tills färjan går: öl på en bakgatebar, med kasst (gratis) wifi. Men (!) med frostade ölglas. Nu har vi fått våra rese-bingobrickor. Det här ska bli så skoj! Varma fötter och kall öl. Och äckliga oliver. Allt känns bra än så länge.
[ännu lite senare]
Nu har vi åkt färja i 3,5 timme. 1,5 timme kvar. En timme längre än vad vi trodde. Vi hoppade dessutom på färjan en och en halv timme för tidigt, då någon i informationsdisken sa att det var bra. Vi har ätit, spelat brädspel och druckit mer öl för att fördriva tiden. Jag halvsov i en timme, men det är ändå en massa timmar kvar. Nu är klockan 21 och solen har gått ner. Jäkligt tidigt. Vi sitter i alla fall på rätt däck; rätt tomt och mest pensionärer. Snart framme. Mår fortfarande inte bajs (trots noll internet och inte hört nåt från kattvakten ännu) –mest trött i ögonen. Har fortfarande på mig de brusreducerande hörselskydden.
Alla sex sitter nu och läser böcker på färjan. I det här digitala samhället gör det mig glad i magen. Trots att de sista 40 minuterna går i snigeltakt. Har ätit kexchoklad, men vi har ingen frukost hemma. Ska nattbada när vi kommer fram.
Onsdag
Bidde inget nattbad. Anlände till ön Pàros och blev upphämtade av Dimitris, ena ägaren av hotellet, som hittade oss direkt. Han såg Willie och sa nåt om att han kunde “spot a fellow boardgamer”. På vägen till hotellet fick vi en guidad tur. Väl framme fick vi info om hotellet; Alea Apartments – ett brädspelshotell med över 800 spel. Det ser precis ut som på fotona! Vi fick alla våra rum, duschade (utom jag, då vattnet tog slut, så fick “duscha” i handfatet) och sen sova. Dimitris verkar väldigt härlig och hälsade alla vid namn.
Idag gick vi upp klockan nio, fick en timmes lång föreläsning om ön, hotellet, brädspelen, stränderna och restaurangerna + fick lite frukost och grekiskt kaffe. Sedan handlade vi någon typ av bakverk (är all grekisk frukost söt?) och gick knappt 150 meter till en liten privat strand. Nu har vi badat några gånger och vattnet är lagom svalt och bottnen är okej. Är fortfarande rädd om fötterna sedan jag skar upp stortån i Thailand, men hittade inte mina badskor, så badar med flipflops.
Känner att jag snart behöver en paus.
Och där blev jag biten av en myra i ljumsken.
[senare]
Vi har varit nere i byn Naoussa och ätit tapasliknande all-mat-i-mitten och dött lite i värmen. Sen gick vi hem, dog, tog ett dopp till och nu spelar vi Bausack, där en ska buda om klossar som en vill (eller inte vill) ha till sitt torn. Min första runda gick rövdåligt, men den andra gjorde jag ett så snyggt torn att de andra korade mig till vinnare, trots att jag kom tvåa.
Börjar bli väldigt trött nu. Men har tagit mina två första rutor i bingon; “bränna sig” (trots att jag hade hög SPF och satt i skuggan) och “äta fetaost och oliv”. Äcklig, äcklig oliv.
Spelar spel med Dimitris och ett dansk par i medelåldern till klockan kvart över tolv på natten. Nu är det skön temperatur. Dricker ouzo på korrekt sätt (med vatten) och plötsligt är det mindre äckligt. Och med det kryssar jag över ännu en bingoruta.
Torsdag
Samma som igår (minus föreläsningen), men mer organiserat. Äta frukost tillsammans på innergården och sedan gå ner till stranden vid Naoussa, närmare byn. Här är det större, mer folk, sandbotten och sopor. Jag plockar skräp varje gång jag kliver upp ur vattnet. Sedan tar vi balla (?) undervattensfoton. Jag håller mig fortfarande ganska nära stranden och får ibland sällskap av Nisse. För klart vatten till trots så kan det faktiskt finnas både hajar och monster.
Hittade ett par vita stenar att sysselsätta händerna med – det gillade min adhd.
Har inte behövt vila ännu, för vi tar mikropauser mellan baden, folk är tysta och lugna och vill ungefär samma sak. Inga konflikter eller långa utflykter ännu. Jag sitter i skuggan, det blåser en underbar bris och jag leker wet t-shirt contest med mig själv på grund av brända axlar och för att det svalkar.
Vår dusch krånglar fortfarande och vi glömmer att säga till om det hela tiden. Det här är tredje dagen av dusch i handfatet. Men jag har pausat några timmar i ACn nu. Det är skönt, men tråkigt. Behövligt.
[senare]
Dimitris bjuder oss på kvällsmat och sangria, quiz och sen spelar vi bland annat Code Names halva natten.
Fredag
Efter 4,5 timmes sömn går jag, Nisse och Sara upp. Klockan är fem på morgonen och vi blir upphämtade och körda till stallet/ranchen Kokou Riding Centre, för en gryningsritt. På vägen dit får vi veta att sophämtarna har strejkat i en vecka och att det är därför alla soptunnor och containrar är så överfulla.
Min häst heter Xenia och skulle ha blivit lasagne om hon inte varit med föl och sedan blivit köpt av det här stallet. Hon är rätt strulig och envis, men mysig. Vi rider i 2,5 timme, över hela nordöstra ön och betalar 65 euro (inklusive upphämtningen) för kalaset. Det bästa (och jobbigaste) är att rida i havet. Bäst på grund av svalt och roligt, jobbigast för att ägaren står på stranden med en vattenpistol och sprutar på oss – detta för att hästarna ska röra på sig. Men Xenia är både rädd för stenarna på botten och för vattenpistolen, så hon börjar nästan skena ett par gånger. Det händer utan förvarning och skrämmer mig. Men det är väldigt meditativt och mysigt att lunka runt och vi får till och med galoppera lite ibland. Så det är en positiv upplevelse, även om det blir apavarmt väldigt fort. Synd, för trodde att soluppgången skulle hålla i sig lite längre. En annan positiv sak är att vi som ryttare inte får fotografera, utan det sköter stallets anställda åt oss. En distraktion mindre.
Kommer sedan hem, äter second breakfast, sover i några timmar och är sen dum i huvudet ett tag på grund av trött. Trött för att ha gått upp tidigt, men också för att ha småpratat en massa med främlingar.
[senare]
Vi spelar mastodontspelet Food Chain Magnates. Det tar tiiiid.
De källsorterar inte här – det gör ont i mitt svenska hjärta att slänga aluminiumburkar.
Tar en paus från spelandet på grund av trött, mycket att ta in, folk och värmen. Personalen på stallet pratade om att det skulle bli 45 grader i morgon. Tjena.
Senare, när solen typ gått ner, går vi ner till byn igen och äter meze. Glömmer de brusreducerande hörselskydden och min trötthet från dagen känns verkligen av. Det är mycket mer folk i byn, mycket mer än tidigare, och gränderna är trånga. Och vårt bord står ute på gatan så det verkligen strömmar förbi människor hela tiden. Pittoreskt, men stressande.
Lördag
“Mama Maria” är mamman till de två bröderna som äger stället. Hon bjuder på kaffe, juice och bakverk flera gånger om dagen, om en vill ha. Hon är söt som hallonsaft!
Receptionen är öppen väldigt ojämna tider, så vi kan bara hämta ut spel när det är någon där. Lite halvjobbigt. Men duschen är i alla fall lagad!
“Vi har köpt 60 öl!” säger Bob och Sara glatt. Det låter otroligt mycket, men blir bara tio per skalle, uppdelat på två dagar. Men vi gjorde nog dagskassan för personalen på konditoriet, som sålde ölen. Vi har verkligen druckit massor av öl på den här resan, men ingen har blivit mer än salongsberusad – och aldrig bakis. Måste vara på grund av värmen och allt vatten vi häller i oss och svettas ut. Vi trodde vi skulle vara på krogen om kvällarna, men på grund av värmen vill vi inte gå till Naoussa förrän solen gått ner. Då äter vi kvällsmat, sedan promenad och eventuell glass. Nån öl. Sedan är klockan midnatt och vi vill hem. Antingen för att spela mer eller för att sova. Dessutom är det ungefär samma priser som i Sverige. Förutom på ölen – den är lite billigare.
Vaknar med halsont. Willie har smittat mig. Eller kanske Niklas. Blir bumbed out, men det blir bättre efter frukosten. Trots snor i snok och nasalt snack.
Är tröttare idag, trots (eller på grund av) tio timmars sömn. Nu ska vi spela Abraca What?.
Var och badade och tog mer foton. Sedan dusch och ensamtid. Efter mer spel går vi till byn och äter en högst medioker burgare, en “banana explosion” och dricker alldeles för starka drinkar. Sedan hem, tar en öl till och spelar mer spel. Det är väldigt roligt!
Jag har spelat fem spel idag och det ger mig bingo! I och för sig har redan Nisse och Sara fått det, men det kändes ändå väldigt bra.
Söndag
Folk har suttit extremt lite med sina mobiler, trots gratis (och bra) wifi. Jag har nog varit värst och då har jag bara suttit med den en tiondel så mycket som jag brukar. Folk läser hellre om de är sysslolösa eller behöver en paus. Detta gör mig glad.
Idag är det 36 grader. Jag är en lite pöl av svett och grekiska bakverk. Och bröd. Fan vad mycket bröd det äts här. Men min mage har varit okej hela resan – den har till och med pallat att dricka kranvattnet.
Är tacksam för minsta vindpust. Och för fläkten de gräver fram sista dagen vi är här. Och först idag får jag veta att det har varit värmebölja här. Det skulle ha varit 25–28 grader. Hoppsan.
Vi har nästan tagit för givet att vi i princip varit de enda gästerna på hotellet som spelar. Men igår började högsäsongen och folk trillar in och stränderna fylls på snabbare. Men det har varit skönt att nästan haft lägenhetshotellet för oss själva. Bara kunnat springa runt, sitta i bikini och dricka öl och få alla de spel vi vill ha eller använda vilket bord som helst. En riktig lyx.
Det har varit så roligt att prata engelska hela tiden. Och dansksvenska. Men lite kul att jag fortfarande inte har lärt mig “tack” eller “hejdå” på grekiska, men nu kan en massa svordomar. Typiskt resa.
Min förkylning har avstannat lite. Nu spelar folk Cyklades (i Kykladerna) och dricker öl. Och vi har fått kaffe, juice, kaka och jordnötter av Maria.
[senare]
Sista badet på den lilla privata stranden. Väldigt sorgligt.
“Livet kommer suga när jag kommer hem!” – Willie
Vi äter musslor och panerade småfiskar på en lite finare restaurang sista kvällen. Sedan går vi hem och dricker öl och spelar Dice Town till klockan ett. Blir ”äntligen” lite berusade. Packar ihop allt innan läggdags. Men sedan fungerar inte ACn på vårt rum, så det är apavarmt och otroligt fuktigt. Sover väldigt dåligt och mycket oroligt.
Måndag
Kramar Mama Maria hejdå när vi ska åka. Vi får med oss torkad oregano och stenar som hon har målat på.
Nu lämnar vi Pàros. Svetten rinner på färjan och vi ska spendera en natt i Aten. Alla i sällskapet är nu förkylda (kanske för att vi har delat vattenflaskor hej vilt), utom Sara, den jäkeln. Men hon fick i och för sig alla myggbetten så det kanske jämnar ut sig. Oh, nu åker färjan och det fläktar lite.
Färjan tar en timme mindre på hemvägen. Yey! Läser hela vägen, vilket är väldigt avslappnande.
Nu är vi i Aten och det är så jävla varmt. En person på tunnelbanan står och fläktar sig med ett reklamblad, ger mig en blick och river sedan ut två sidor och ger till mig. Hen är nu min nya bästis.
Vi ska bo på ett Air BnB, som är rätt sunkigt, men har en bra vy över stan från takterrassen. Det har även stenhårda sängar, men fungerade AC och gratis Wifi. Jag och Bob stannar kvar och halvsover när de andra går på upptäcktsfärd. Sedan går vi och äter moussaka, med ett tumstjockt lager bechamel. Sedan hem, sitta på takterrassen och dricka ett otroligt sött vin, och så tidig sänggång. Som avbryts av mitt hostande, snytande och runtrullande. Sängen är liten, kudden är stor och det smakar järn när jag hostar. Gott.
Tisdag
Hemgång! Upp klockan 8, lämna stället 8:30, ta metron till flygplatsen och väl efter incheckningen och väskavlämningen (vid 10:30) kan vi fixa frukost. Lite sentimentalt att dela på gruppen (Niklas ska till Malmö), men alla längtar hem nu. Det har varit en bra, varm vecka, men jag längtar till min egen säng, 20 grader och en katt jag kan snora ikapp med. Det har varit min bästa och smidigaste gruppsemester ever, kanske till och med bästa semester över huvud taget. Bra grupp, bra hotell, lugna aktiviteter, massor av bad, brädspel och öl. Min första resa utan panik! Fler sådana tack.
Väl hemma i Göteborg vill vi inte riktigt dela på oss, så vi beställer hämtmat och sitter och pratar och kollar på lite undervattensfoton. Det är ett väldigt gott tecken att jag inte vill direkt hem och däcka.
Ett annat tecken på att den här resan inte gjorde mig kaostrött är att jag packar upp resväskan så fort jag kommer hem och dessutom funderade på att gå till jobbet redan dagen efter. Det sista satte förkylningen p för, men ändå. Det är en jäkla skillnad från förra årets resa, då jag var trött i månader efter.
Men nu är mina sparpengar slut och jag får vänta några år innan nästa resa, precis som ni får vänta lite på nästa resedagbok. Lev och må, så länge. Och tack för den här gången. <3
