Jag undrar hur många som har sett fram emot att se Tomas von Brömssen och kanske främst Sven Wollter på Göteborgs Stadsteater i höst? Jag var definitivt en av dem. Inte för att jag är något särdeles stort fan, men de har båda följt mig genom min uppväxt och i synnerhet Sven Wollter har alltid varit en skådis av rang. Tillsammans har de huvudrollerna i Påklädaren som hade premiär fredagen 9/9.
Pjäsen kretsar kring en liten teater i fyrtiotalets England. Samtidigt som kriget pågår för fullt förbereder sig teatern för ännu en föreställning av Shakespeares Kung Lear. Ensemblens påklädare Norman (von Brömssen) meddelar oss att skådespelaren Sir John (Wollter) emellertid har drabbats av ett sammanbrott och nu befinner sig på sjukhus. Samtidigt som sällskapet gör sig redo att ställa in kvällens föreställning gör Sir John plötsligt entré med dunder och brak. Dödssjuk och förvirrad vill han likväl spela pjäsen, något som möts av protester från resten av ensemblen. Sir Johns trogna påklädare uppmuntrar honom dock att göra som han vill. Med sina sexton år vid skådespelarens sida tycker Norman att han känner Sir John utan och innan.
Komiska förvecklingar
Vi får sedan följa arbetet den sista timman innan föreställningen, som för den stackars Norman blir allt annat än smärtfri. Inte nog med att Sir John befinner sig i ett ytterst komplext tillstånd, han är även kopiöst självupptagen, en annan sida av John som Norman tvingats lära känna under sina år på teatern. Och den här kvällen når självupptagenheten sin kulmen. John blir som ett stort barn som behöver hjälp med precis allt. När han inte höjer upp sig själv och sitt väsen till väldiga proportioner så gråter och gnäller han om vartannat. Stundom får han för sig att han inte vill spela pjäsen. Då blir det upp till Norman att på ett snabbt och smidigt sätt lyckas övertala den uppblåste John att ändå fullfölja sitt uppdrag. Och så håller det på i cirka två och en halv timma och det är som upplagt för en hel del komiska förvecklingar.
På något sätt känns det lite fånigt att publiken applåderar när herrarna Wollter och von Brömssen gör entré. Som att det redan är bestämt sedan länge att det här kommer att bli stort och minnesvärt. Å andra sidan består publiken i majoritet av 50- och 60-talister, så det är helt logiskt att de här skådespelarna inte är lika folkkära för mig som för dessa generationer. Själv kommer jag att hålla namn som Mikael Persbrandt och Tuva Novotny högt när jag är 50.
Wollter på rutin
Tomas von Brömssen är i fin komisk form som den undersåtlige och fjollige påklädaren. Med en närmast perfekt timing i såväl repliker som rörelser levererar han oneliner på oneliner och står nästan enväldigt för kvällens underhållning.
Sven Wollter då? Jovars. Sven Wollter är ju alltid Sven Wollter, något som han kan leva ganska långt på. Även om hans rollfigur är mer monotont säckig och inte lika komplex som von Brömssens, så tycks han den här kvällen dock spela mer på rutin än på känsla. Visst har han sin sedvanliga pondus men han spelar aldrig ut sin fulla potential. Kort och gott; Sven Wollter är den som säger, men Tomas von Brömssen är mannen som gör!
I övriga roller ser vi bland andra Marie Delleskog som Sir Johns hårt prövade hustru och Carina Boberg som inspicient. Sigmund Hoyvind, Maja Rung och Evert Lindkvist gör små men betydelsefulla porträtt av teaterns skådespelare. Musikern Berndt Andersson förgyller och skapar stämning med sitt sporadiska livepiano. Tillsammans med en avskalad scenografi där mycket går i rött skapar ensemblen en fin liten föreställning. Och Sven Wollter i all ära, men enligt mig är detta utan tvekan Tomas von Brömssens pjäs!
Som vanligt skriver Andreas mycket bra i sin recension.