En utmanande väg till föräldraskap

Min högsta önskan i livet var att få barn när jag var 21 år gammal, men jag trodde inte på ett realistiskt plan att det skulle hända. Som 13-åring började jag må psykiskt dåligt, och jag levde ett väldigt destruktivt liv de nästföljande sju åren. Jag tappade meningen med livet och trodde inte att jag ens skulle få uppleva min 20-årsdag. Trots det fanns det ett litet hopp inom mig om en förändring, så jag fortsatte att kämpa.

Som 20-åring började jag få lite rätsida på livet. Även om min depression och borderlineproblematik fanns kvar, hade jag slutat med mitt självskadebeteende och hittat bra mediciner som tog bort mina hallucinationer. Jag hade världens mest underbara pojkvän som brydde sig om mig och tidigt visade att han var här för att stanna. Min längtan efter barn fanns kvar, och i september 2009 beslutade vi oss för att försöka. Jag bestämde mig för att ta upp det med min läkare så att vi kunde trappa ned mina mediciner innan, så att allt var redo för en graviditet. Vi hade inte någon vidare bra kontakt, jag och min läkare, men jag hade blivit nekad att byta. Istället skulle vi ha ett samtal och ”lösa problemen”. Jag fick därför ha kvar en läkare som struntade i att jag överdoserade mina lugnande tabletter. Det var obehagligt att behöva ta upp det med henne och jag var rädd för att bli kritiserad, och jag märkte att hon inte tyckte att det var någon bra idé. Det verkade som att hon tyckte att vi skulle vänta tills jag var mer stabil och att hon tvivlade på min förmåga att klara av mammarollen. Jag befann mig alltid i försvarsposition när jag skulle berätta om att vi ville ha barn, redo att komma med bra argument för att övertyga alla om att vi var lämpade som föräldrar. Det var jobbigt att känna att jag behövde försvara vårt beslut mer än vad andra människor behövde. Där blev reaktionen oftast ”Grattis, vad roligt!”, men i mitt fall kändes det som att de såg ner på mig för att jag haft en historia med psykiska problem. Jag själv var däremot helt säker på att det var rätt beslut, och jag trodde på oss som föräldrar.

Den femte februari 2010 kom beskedet – jag var snart 21 år och gravid. Lycka blandades med overklighetskänslor, för även om det var en planerad graviditet så blev det en annan sak nu när det var på riktigt. Jag hade valt att inte berätta för mina föräldrar att vi försökte få barn, utan hade tänkt vänta tills jag blivit gravid. Jag visste att de skulle försöka övertala mig om att vänta tills mitt liv var mer stabilt, men vi hade bestämt oss, så det kändes bara onödigt att berätta om våra planer. Mina föräldrar blev chockade av beskedet och såg först bara problem, precis som jag hade trott. Pappa fick panik över att vi inte hade en lägenhet eller någon fast inkomst, och mamma sa något i stil med ”Nej Malin, vad har du gjort?”. Trots detta så stöttade de oss; de försökte hitta lösningar på situationerna och jag visste att de oroade sig på grund av att de älskade mig.

Min livssituation förändrades, men även jag som person. Jag tog till mig mer av vad min psykolog sa och ville verkligen lära mig att hantera mina känslor. Jag mådde mycket bättre psykiskt. Jag kunde både somna på kvällen och sova hela nätter utan medicin, och jag hade slutat planera mitt självmord varje dag. Istället kände jag mig levande, och jag upptäckte hur härligt det faktiskt var att leva. När jag blev ledsen eller nere så fanns min bebis där, och det räckte med att hålla handen på magen så mådde jag bättre. Jag kände mig verkligen som en ny människa och jag tror att många runt mig märkte att jag hade förändrats. Relationen till mina föräldrar blev mycket bättre och det var roligt att umgås med dem. Jag kände att livet äntligen var på min sida.

Jag slutade med alla mina mediciner samma dag jag fick veta att jag var gravid, och inom två dagar slutade jag röka. Vi sökte varenda lägenhet som låg hyfsat bra till och som vi hade råd med. Efter två månader flyttade vi ihop i en trea i Mölndal. Den var nyrenoverad och väldigt fin, dock lite dyr och det gick nästintill inte ihop ekonomiskt. Det var första gången jag flyttade i hela mitt liv och det i sig var en enorm förändring. Nu var jag dessutom gravid, och flyttade även ihop med min pojkvän. Det blev en stor omställning. Det var väldigt påfrestande och jag fick ofta hjälp av mitt boendestöd, men ändå var jag lycklig. Jag hade aldrig någonsin mått såhär bra psykiskt.

På BB fick vi någon slags specialbehandling. Jag hade innan förlossningen gått igenom min bakgrund och mina tidigare problem med min barnmorska. Det kändes nu som att de utgick ifrån att jag var skörare än andra mammor. Vi fick inte åka hem efter första natten, utan tvingades stanna kvar – mot vår vilja. De skyllde på att de måste göra extrakontroller av vår dotter, något de aldrig gjorde. Jag avskydde att vara på BB, speciellt på natten. Det var då som jag påmindes om att det var en sjukhusmiljö, och jag förknippade det med den slutna psykiatriska avdelningen jag legat inne på några gånger – allt annat än vad jag ville tänka på med min nyfödda dotter.

Väl tillbaka kände jag av den stora ”mammahetsen” som finns i samhället, att man ska vara så himla perfekt hela tiden. Man ska gå ner alla graviditetskilon och man ska ut och njuta av solen, helst genom långa promenader med vagnen. Det är viktigt att amma sitt barn, att det ligger på magen en viss stund om dagen och att det sover på rygg. Jag blev helt överväldigad av alla krav, och behandlingen på BB hade gjort att jag tvivlade på mig själv och min kompetens. Jag vågade knappt hålla i min dotter och jag kände mig osäker, medan min sambo var som gjord för att ta hand om barn. Det kändes som att han kunde allt, och han förstod till och med hur man handmjölkade brösten tidigare än jag. Jag kände att jag var allt annat än vad en mamma förväntades vara, och jag vågade inte erkänna hur jobbigt allt kändes – jag hade ju själv valt att bli mamma. Jag såg alla de som tvekat på min förmåga framför mig, och ville bevisa för dem att jag klarade av det.

Min sambo blev tvungen att börja arbeta tidigare än vi hade planerat. Och det tog inte lång tid innan jag, som varit långtidssjukskriven, gick in i väggen av att vara heltidsmamma. Det började med att amningen gick åt pipsvängen och mjölken byttes ut mot ersättning – den stora skammen i mammavärlden. Min dotter ville absolut inte ligga på mage och jag fick dåligt samvete för att jag inte gjorde som böckerna instruerade. Tänk om det resulterade i att hennes utveckling tog skada och att hon inte skulle kunna hålla upp huvudet själv. Jag hade dessutom blivit livrädd för att hon skulle dö, till exempel i plötslig spädbarnsdöd. Ibland gick det så långt att jag var inne en gång i minuten och kollade så att hon levde. Jag låg ofta vaken länge på nätterna och lyssnade så att hon verkligen andades, och om jag inte var säker så gick jag upp och kände på hennes mage.

Jag upplevde det som om jag över en natt förväntades kunna allt om hur man tar hand om ett barn, och att jag nu skulle kunna avgöra ifall en hostattack var livshotande eller helt normal. Det kändes som jag skulle veta tecknen på hjärnskakning, vad man gjorde vid magsjuka och när man skulle ringa 112. Jag blev rädd för att göra fel och att det i sin tur skulle leda till att min dotter dog. Skillnaden mellan mig och andra föräldrar, som inte har en psykiatrisk diagnos, var att jag såg det som en onormal skräck jag hade på grund av min diagnos. Jag insåg inte att det är rädslor som alla mammor brottas med.

Det var mitt ansvar att min dotter överlevde och även mitt fel ifall jag fattade fel beslut. Jag la skulden på mig själv för allt som gick snett; om hon vaknade till när jag föreslagit att vi skulle flytta över henne till sängen, eller om hon väckte min sambo på natten. Jag tog på mig ansvaret för allt och tyckte att det var realistiskt.

Jag har en tendens att se allt som ska göras under dagen, ibland veckan, framför mig och känna att det här orkar jag inte. Det blir överväldigande och jag kan vara utmattad innan jag ens stigit upp ur sängen. Jag bröt ihop och grät hysteriskt under fem, tio minuter, för att sedan samla ihop mig och låtsas som om inget hade hänt. Jag var rädd för att jag skulle gå tillbaka till hur jag haft det innan graviditeten, och såg framför mig hur de runt omkring mig skulle bli besvikna. Jag hade många gånger tidigare upplevt den känslan, när jag gått från att ha mått lite bättre till att åter sjunka längst ner. Jag ville inte göra dem besvikna på mig igen och jag höll allt inom mig. Jag berättade inte hur dåligt jag egentligen mådde utan höll uppe fasaden av att allt var hanterbart, medan jag sakta föll sönder bakom den.

Jag gör ofta sådant andra säger till absoluta sanningar, som till exempel när min barnmorska sa att man skulle kunna knipa bäckenbottenmuskelaturen samtidigt som man pratar. Jag kunde absolut inte det och slutade därför helt att göra knipövningar, vilket idag lett till problem med försvagad bäckenbotten. Jag tog till mig allt möjligt, som att man absolut inte ska titta på tv när man äter middag, hur ofta det skall städas och en gång hörde jag på tv att man inte kunde ha rollen som mamma som sin identitet. Jag kände mig verkligen förvirrad och kunde inte skilja ut vilka åsikter som var vems, vilket försatte mig i en identitetskris. Jag fick inte lov att vara bara mamma, men jag var inte ”sjuka Malin” längre, så vem var jag?

Trots allt det jobbiga så körde jag på, för livet kändes ju faktiskt bättre än vad jag var van vid. Före graviditeten grät jag för att jag inte orkade med all smärta längre, och jag såg ingen mening med att behöva stå ut med allt lidande. Livet var inte värt att leva om det skulle vara så. Nu, efter förlossningen, grät jag för att jag inte lyckades leva det liv jag ville leva, och kraven runtomkring mig stressade upp mig. Men det behövdes bara en blick på min dotter så fylldes jag av en enorm livsglädje, trots motgångarna. Hon gav mig energi nog att fortsätta kämpa.

Det är vanligt att föräldrar har ångest inför att lämna barnen på dagis; att de känner dåligt samvete och en oro för hur barnen ska klara sig. Jag däremot längtade efter att få lämna min dotter på dagis, att få tid till återhämtning hemma och att slippa underhålla ett rastlöst barn en hel dag. Det som istället oroade mig var vad föräldrarna och dagispersonalen skulle tycka om mig. Jag hade ångest för mina armar och vad jag skulle säga ifall någon frågade, eftersom de har ärr kvar från mitt destruktiva förflutna. I början gick pulsen upp varje gång vi var i närheten av ett äldre barn och jag drog ner ärmarna på tröjan om det gick. Jag tyckte att den sociala situationen kring dagis var väldigt jobbig och kände mig bortkommen. Jag funderade både före och efter på vad som sagts och blev orolig över att jag hade gjort fel, eftersom jag ”inte riktigt kan det här med sociala situationer”. Men med tiden blev jag mer självsäker, märkte att ingen frågade om mina armar och de föräldrar jag pratade med reagerade inte ens på att jag var sjukskriven. Jag träffade till och med föräldrar som jag pratade länge med, och ibland gick vi till lekplatsen ihop efter dagis.

En annan sak som kändes jobbig var att ha min dotter på dagis längre än ”nödvändigt” – jag var sjukskriven och kände inte att jag hade rätt att ha behov av barnomsorg. Jag skämdes när vi skulle ändra schemat och utöka tiden, för jag hade ”du ska ta tillvara på tiden med ditt barn” ringande i huvudet och här kastade jag bort den för min egen vinning. Det var först när jag erkände för mig själv att jag var sönderstressad, slutkörd och på väg att bli deprimerad som mina känslor och tankar om barnomsorgsbehovet förändrades. Jag insåg inte bara att jag behövde mer tid till återhämtning, utan tog även tag i det. Jag prioriterade mig själv och mitt välmående, utan efterföljande skamkänslor. Det märktes omedelbart en skillnad mot hur det varit tidigare. Morgonen började inte längre med ångest inför att gå upp ur sängen och ta tag i en ny vecka, nu kändes det roligt. Jag blev en gladare, mer harmonisk mamma och kunde äntligen börja njuta av föräldraskapet.

Det är också först nu, efter två och ett halvt år, som jag har blivit säker i mig själv och hittat tillbaka till vem jag är. Jag har lärt mig vart gränserna går för att jag ska orka med mammarollen och samtidigt må bra. Vi har anpassat dagarna på förskolan så att jag har 50 % av lämningar/hämtningar och kan njuta av vardagslivet. Jag tycker nu att det är okej att stanna inne en solig dag ifall energi till att gå ut saknas, och att jag får lov att tala om vad som känns för jobbigt. Jag är äntligen lycklig, för första gången på så många år.