Gothenburg International Film Festival (GIFF) är över för i år, och i vanlig ordning var aspekts cineast Andreas Hallén ute och botaniserade i filmdjungeln. Här kan ni läsa om hans personliga höjdpunkter från festivalen.
Ester Martin Bergsmark gjorde sin regidebut 2012 med sin uppmärksammade dokumentär Pojktanten. I år är hen tillbaka med sin första långfilm, Nånting måste gå sönder. I filmens centrum står Sebastian, som hellre vill bli kallad Ellie, en bekräftelsetörstande människa fylld av inre stridigheter. Med önskningar om att bli pissad på bara någon vill tycka om mig, målar Sebastian upp sitt ambivalenta känsloliv för oss. Andreas, en cool kille i skinnjacka, kommer bokstavligen till Sebastians räddning.
Tillsammans upplever de nyförälskelsen, tills det visar sig att Andreas inte är den han utger sig för att vara. Eller är han det, men vill inte vara det? Ester Martin Bergsmark har här gjort en oerhört vacker film om tvåsamhet, och om kärlekstörst när den gör som ondast men också är som vackrast. Saga Becker i rollen som Sebastian förkroppsligar på kornet den utsatthet det innebär att befinna sig i ett identitetslöst ingenmansland, bortom varje norm. En av årets viktigaste filmer.
Precis som i Nånting måste gå sönder spelar ett oväntat möte en avgörande roll för huvudkaraktären i den tyska psykologiska thrillern Nothing bad can happen. Dock med en helt annan innebörd. Redan under de inledande scenerna förstår vi att historien inte kommer att sluta väl. Vi träffar Tore och hans vänner i The Jesus Freaks, en alternativ grupp ungdomar som gillar punkmusik med religiösa förtecken.
Under ett av Tores epilepsianfall blir han omhändertagen av Benno, en medelålders man som bjuder in honom till familjens sommarstuga. Med tiden blir Tore mer eller mindre adopterad av familjen och han ser Bennos uppenbarelse som en skänk från ovan. Men när smekmånaden är över börjar sprickorna synas i fasaden, och det ska visa sig att Tores nya familj inte är en familj som alla andra. Den tyska regissören Katarina Ebbe visar med kuslig realism hur långt en människa kan vara beredd att gå för sin övertygelse, särskilt när den ställs mot sin diametrala motsats. Det sociala arvet efter förintelsen ekar skoningslöst. Från Tyskland till Norge och en välbehövlig feelgoodfilm. Kiss me, you fucking morron är historien om en ung teatergrupp i ett litet samhälle någonstans på den norska västkusten. Ensemblen vill börja spela ”vuxenteater” och väljer ett stycke av den norska dramatikern Jon Fosse. Efter viss övertalning får de hjälp av den motsträvige skådespelaren Lars Nykvist som numera helst dricker sprit. Lars är dock en man med visioner och istället för att gå den enkla vägen så rekryterar han teatergruppens hatobjekt nummer ett, Vegard, ortens värsting och blivande fotbollsproffs, för att spela den manliga huvudrollen.
Detta blir början på en humoristisk resa som kommer att vända upp och ner på tillvaron för alla inblandade, särskilt för de två huvudkaraktärerna Vegard och Tale. Med underbara repliker levererade av duktiga skådisar blir Kiss me, you fucking morron en härlig romantisk komedi som garanterat bjuder på skratt, inte bara för dem med ett inbitet teaterintresse.
Tabubelagda ämnen
En av de emotionellt tyngsta filmerna på årets festival är det verklighetsbaserade filippinska dramat Termitaria, historien om en flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin egen far föder sitt första barn vid nio års ålder. Därmed blir hon den yngsta modern i Filippinernas historia.
Filmen skildrar en fattig familj ute på den filippinska landsbyggden, två systrar och deras föräldrar. I inledningen får vi se hur familjefadern Moises får sparken från sitt arbete på slakteriet efter att han har stulit kött till sin dotters födelsedag. Sedan återstår bara tomhet och frustration som bäst dämpas med flaskan. I samma veva börjar en av döttrarna klaga på magsmärtor vilket ortens spåkvinna förklarar beror på onda troll som vill hämnas för att systrarna lekt i deras hem. Till slut uppdagas dock den fruktansvärda sanningen. Barnskådespelaren Barbara Miguel är helt enastående bra i rollen som den sexuellt utnyttjade Krista, och Jake Cuenca gör ett omsorgsfullt porträtt av den nedbrutne fadern vars lika förbjudna som destruktiva lust samhället varken bryr sig om eller vill befatta sig med.
En annan film om flertalet tabubelagda ämnen är skådespelaren James Francos andra spelfilm Child of God, som bygger på Cormac McCarthys roman med samma namn. Vi introduceras för Lester Ballard, en förståndshandikappad och utstött man som flyttar in i ett litet skjul någonstans på den amerikanska landsbygden. Dagarna består av att hitta mat och annat som krävs för att överleva. Vid ett tillfälle upptäcker Ballard en bil med ett avlidet yngre par i. Först har han för avsikt att bara ta deras pengar och försvinna, men så får han idén att ta med sig den döda kvinnan hem och göra henne till sin partner. Scott Haze gör ett formidabelt porträtt av enstöringen Lester Ballard som i sin kaotiska själsvärld faller allt längre från verkligheten. Filmen är stundtals plågsam att titta på, och detta just för att den så trovärdigt skildrar en av dessa samhällets outsiders som utan rätt hjälp riskerar passera den ena ytterligheten efter den andra. Något som i slutändan ändå bara slår tillbaka på den hand som hade makten men inte viljan att föda dig.
I den spanska filmen Living is easy with your eyes closed står Beatlesfanatikern och engelskläraren Antonio i centrum. 1966 anländer självaste John Lennon till landets sydkust för att medverka i en film (Richard Lesters Hur jag vann kriget) och Antonio packar bilen och beger sig i full fart mot Almeria för att få träffa sin idol. På vägen plockar han upp 20-åriga Belen, en gravid kvinna som inte vet vart hon ska, och senare Juan, en tonåring med Beatlesfrilla på rymmen från sin strängt uppfostrande far. Dessa möten blir upptakten till en livsbejakande road-movie med många komiska inslag, inte minst tack vare Javier Camara i rollen som den charmige och energisprudlande Antonio som skulle kunna liva upp den mest tungsinta av människor. Och även om filmtiteln är tagen från Beatleslåten Strawberry Fields Forever, och John Lennon har en central roll i handlingen, så gör det inget om man som jag inte är ett fanatiskt Beatlesfan. I första hand ser man den här filmen som en varm och spirituell feelgoodrulle.
McConaughey årets överraskning
Årets kanske största överraskning för mig var Matthew McConaughey i filmen Dallas Buyers Club. McConaughey spelar rodeoryttaren och kvinnokarlen Ron Woodroof som efter en black-out får veta att han har aids och trettio dagar kvar att leva.
Woodroof är dock en hårding som inte lämnar in i första taget. Istället inleder han en jakt på bromsmediciner, legala som illegala, och tillsammans med transvestiten Rayon startar han så småningom en verksamhet som kommer att göra homofoben Woodroof till alla hiv-smittade bögars räddning. Matthew McConaughey, som jag främst har sett medverka i amerikanska dussinkomedier, imponerar här stort som den kraftigt nedbantade och aidsfebriga badboyen Ron Woodroof. Även Jared Leto i rollen som Rayon förgyller filmen med sitt feminint transiga manér. En av årets roligaste och charmigaste filmer. Noterbart är även att filmen är verklighetsbaserad. Verklighetens Ron Woodroof avled i aids 1992, man tror att han blev 42 år.
Från staterna till Slovenien och dramat Class Enemy. En omtyckt tyskalärare tar föräldraledigt och ersätts av Robert, en kylig och auktoritär man av den gamla skolan. Här är det ordning och disciplin som gäller; man står upp när han kommer in i klassrummet och man pratar enbart tyska under lektionstid. Med andra ord en lärare lätt att tycka illa om. När så en av eleverna tar livet av sig efter att ha haft ett tillrättavisande samtal med Robert visar resten av klassen ingen nåd. I jakten på en syndabock blir Robert anklagad för att vara indirekt skyldig till klasskompisens död. Kanske tog han till och med på henne? Han är säkert nazist. Ryktena sprids som en löpeld genom korridorerna och snart är hämndmaskinen i full gång. Igor Samobor är fenomenal som den egensinnige men charmlöse Robert som faller offer för sina elevers blodtörstiga vrede. På ett effektivt sätt berättar regissören Rok Bicek om hur lätt det faktiskt är att låta andra ha fel när man väl bestämt sig för att man själv har rätt. Kanske särskilt i fall där hämndbegär och revanschlystnad är ens främsta bränsle.
Detta var det mesta av det bästa från årets filmfestival, och i vanlig ordning är cineasten mer än nöjd. Nu går han i ett välförtjänt ide och tänker inte visa sig igen förrän nästa år. Tills dess, ha det gött!
