I början av augusti släpptes den andra säsongen av Netflix-serien Heartstopper. Och den har redan gjort stor succé. Jag hörde talas om serien förra året, när första säsongen släpptes och några väldigt högljudda vänner prisade den. Kanske lite för mycket. Jag tillhör nämligen den där obstinata skaran som inte vill titta på serier/filmer/vad som helst som är universellt hyllade. Ofta gör jag det ändå, efter en tids tjurande, men jag vill inte. Men just Heartstopper hyllades en tid och sedan gick folk vidare. Även jag. Ergo jag glömde bort att jag någonsin hört talas om serien.
Tills en helg när min kompis från Stockholm var nere på besök och föreslog att vi skulle se på Heartstopper. ”Okej då”, tänkte jag. Men jag var inte riktigt beredd på alla känslor som serien skulle frammana. Vi pep, hoppade i soffan, pep lite till och gjorde slut på minst ett paket näsdukar. Ett avsnitt och sedan var jag fast. Vi såg några avsnitt den kvällen, för att dagen efter se färdigt säsong ett och hela säsong två, och måste nu vänta på/om det kommer en tredje.
Serien handlar om den försynte Charlie, en knappt femtonårig kille i England. Charlie kom året innan ut som homosexuell och blev då kraftigt mobbad. När serien och hans tionde skolår börjar dejtar han i smyg den lite äldre killen Ben, men det är inget hälsosamt förhållande. Men så, under en lektion, placeras Charlie bredvid den rugbyspelande Nick och allt förändras.
Heartstopper är från början en webcomic på bloggplattformarna Tumblr, Tapas och Webtoon. Skaparen är Alice Oseman, som även har skrivit manus till tv-serien. Vad som gör tv-serien lite unik är de små tecknade inslagen och detaljerna i verkliga världen. Känslan av nyförälskelse kan till exempel representeras av små tecknade löv som virvlar runt karaktären. Detta är väldigt fint.
När jag letade efter referensbilder till den här artikeln började jag läsa webcomicen och fastnade direkt, som så många andra. Den tecknade serien och tv-serien är verkligen trogna varandra. Netflix har gjort ett väldigt bra jobb och lyssnat på Oseman. Undantagen är enstaka detaljer eller att vissa karaktärer är utbytta/borttagna, som att Charlies lillebror inte är med i tv-serien. Men resten – verkligen beat by beat!
Vissa påstår att världen och media är ”så jävla PK nu för tiden”. Men att en tonåring inte ens kan berätta att han gillar killar utan att bli mobbad till förtvivlans brant säger att världen fortfarande har långt kvar. För detta är inget som endast sker på tv, utan är något som många utsätts för i verkligheten. Därför är det bra att serier som denna finns; för att sprida lite värme och kunskap.
Samtidigt är det en väldigt tillrättalagd serie. Många har första säsongen som ”trygghets-serie”, som de tittar på om och om igen, eftersom den bara är så mysig och ger dem gosiga och varma känslor i magen. Men detta innebär också att den inte tar allt för många risker. Detta förändras lite i den andra säsongen och kanske ännu mer i den eventuella tredje. (Om de fortsätter att följa webbcomicen, vill säga. Jag råkade nämligen läsa lite för långt och fick några av händelserna avslöjade.)
På tal om risker tycker jag nästan att Sex Education, den andra stora brittiska ungdomsserien om kärlek och sexualitet, är snäppet bättre. Djupare karaktärer, som inte är lika svartvita, samt fler konflikter vilket skapar mer spänning. Men samtidigt längtar jag inte efter att se Sex Education och önskar ofta att det inte ska bli fler säsonger, just för att den är jobbigare att titta på. Medan jag kan titta på/läsa Heartstopper i all oändlighet. Därför förstår jag de som har den som snuttefiltserie. Den är trygg, varm och otroligt mysig. Precis som en filt runt hjärtat. Lite som kolesterol.
