Höst. Sommarens hetsiga upplevelsejakt är äntligen över. Medan vissa ryser inför tanken på mörker och kyla blir andra alldeles saliga. Äntligen kommer årstiden för oss te- och läsälskande varelser som blir upprymda vid tanken på oktobers färgexplosioner och novembers kala knotiga grenar. Nu kommer säsongen då det är okej att vara inne, tända ljus och svepa in sig i varma filtar.
Här kommer ännu fler av höstens boknyheter. Läs och njut!
Läs den första delen av Höstens böcker här!
Titel: Bubblor
Författare: Claire Castillon
Förlag: Sekwa
Bokförlaget Sekwas ideologi är intressant. De inriktar sig på samtida franska författare, främst kvinnliga sådana. Deras utgivning och urval är alltid intressant och kvalitetsinriktat. Det är ett nöje att ta del av deras översättningar och publiceringar, just för att de ger en sådana pärlor som Claire Castillon.
Claire Castillons texter är lite som rödvin. Beska, svåra att skilja från varandra, men samtidigt rusiga och upplyftande. Bubblor består av 38 korta noveller, alla med ett förnamn som titel. Varje novell är ett nedslag i en människas egen bubbla där karaktärens röst, ofta oresonlig och egoistisk, kommer till tals. Claire Castillon har beskrivits som ”författaren med änglaansiktet och djävulspennan”, och jag kan inte annat än hålla med. Det är svårt att bortse från kontrasten mellan hennes rådjursögon och det allt annat än oskyldiga innehållet. Men man ska akta sig för att dra in författaren i texten, något som i synnerhet förekommer när författaren är kvinna; det finns flera exempel på då jaget i berättelser mistas för författarens jag. Man får inte glömma att det är fiktion.
Castillon har en säregen stil. Hon är skarpsynt och fångar klockrent och ironiskt slitningar och stötningar inom relationer på ett humoristiskt och ofta absurt sätt. Hon får tag i det paradoxala i den moderna familjen, parrelationen och samhället, och lyckas förmedla det på ett snyggt och komprimerat sätt. Det känns som att hon har genomskådat oss. De självklarheter vi bygger våra liv på blir till aska i hennes händer. Det är kittlande, smart och underfundigt.
Men det är svårt att hålla isär novellerna i Bubblor, eller att skilja ut boken från hennes tidigare verk. Det hon gör, gör hon bra. Men nu är det gjort. Och jag är väldigt nyfiken på hur hon kommer att utveckla sitt författarskap.
Titel: Dagar utan hunger
Författare: Delphine de Vigan
Förlag: Sekwa
Dagar utan hunger handlar om Laure, en ung kvinna som är slutskedet av anorexi, då kroppen gett upp och kraften är slut. Döden har lagt sin hand på hennes axel. Blicken är tom och människan inuti finns nästan inte längre.
Laures späda kropp orkar inte längre. Dagar utan hunger skildrar de tre månader som hon är inlagd på sjukhus och sakta börjar läka igen. Med näst intill prosalyriskt språk skildrar Delphine de Vigan hennes kamp emot sjukdomen. Det är vemodigt och sorgligt, men väldigt vackert beskrivet.
Trots allt är det här är en historia om tillfrisknande, inte om vägen in i sjukdomen. Det finns hopp, och med hjälp av en vänlig läkare och vännerna utanför och innanför sjukhusets väggar, växer sig den där gnistan till en låga. Det är fascinerande att få vara med.
Det är också ett nedslag i vår samtid. En inblick i en sjukdom, en epidemi, vars orsaker är luddiga och varierar från individ till individ, och vars konsekvenser är fruktansvärda för alla inblandade.
Vi behöver skildringar som den här. För alla ovetande föräldrar, för alla välmenande men oinformerade skolsköterskor och främst för alla vilsna ungdomar som stryker längs bibliotekshyllorna och letar efter förståelse. Här finns inte någon enhetlig bild, inte någon definitiv sanning, men en välskriven och välbehövlig skildring av en sjukdom som drabbar allt fler.
Title: Det var jag som kom hem till dig
Författare: Nina Hemmingsson
Förlag: Atlas
Nina Hemmingsson, mest känd för sina samhällskritiska och feministiska serier, debuterar nu som poet. Hennes dikter rör sig genom ett liv, från skolgården till vuxenlivets middagar. De är lite som hennes serier fast i textform. Möjligtvis är de lite mer lågmälda, utan stora utspel och explosiva flickor. Men ändå med ett litet raseri under ytan, en knuten hand i fickan. Hon har även lyckats med konststycket att fånga ett helt liv och ett helt samhälle i några rader:
Hon frågar när jag ska bli glad
och hårlös
Jag funderar på svar
medan jag sitter på toaletten
och min kisslukt ekar mellan husen
Det här är träffande inte bara för mig, utan säkert också för många andra som känner sig obekväma i samhället med dess förväntningar på hur man bör vara; glad och hårlös.
Dikterna är vemodiga, timida och ganska likartade. Jag saknar omväxling i form och utförande, för visst går det att variera sig men ändå skriva ett enhetligt verk. Jag saknar explosiviteten som finns i hennes serier. Nu har den högljudda ilskan bytts ut mot tyst tandagnisslan. Det hela funkar, och det är bra. Samtidigt fattas något, men jag kan inte sätt fingret på vad det är. Något som Nina Hemmingsson definitivt har, för det finns i hennes serier, men som inte riktigt kommer fram i hennes poesi.
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 – Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Jag hade glömt vilken bra författare Jonas Gardell är. Hur fantastiskt skicklig han är på att skildra barndomens ångest. Hur han ömt för sina trasiga karaktärer genom berättelserna, leder dem framåt och igenom svårigheter. Hur han inte väjer för besvärliga ämnen.
80-talets AIDS-epidemi är en viktig period i den svenska historien, som ignorerats och slätats över. På ett sätt förstår jag varför. Det är jobbigt att tänka på vilken tragedi, vilket misslyckande det var från det svenska samhället. Det är svårt att erkänna hur illa man bemött en grupp människor i samhället, och hur det inte går att skylla på historien. Det här är nutid, vår tid, och vår skuld.
När jag lyssnade på Jonas Gardell på Bokmässan, sade han att det var deras tur att få upprättelse; pojkarna som inte fick leva sina liv. Pojkarna som tynade bort på sjukhus eller tog livet av sig. Det skulle inte bli en liten tunn roman på 150 sidor, utan tre ordentliga böcker som läsarna skulle få vänta på. Gardells litterära skildring skulle bli deras upprättelse. Han sade att han inte kunde låta bli att gråta när han pratade om det här, men att vi skulle strunta i att han grät, för det var viktiga saker han pratade om. Det var omöjligt att inte bli berörd och jag såg flera våta kinder.
Det här är det viktigaste han gjort som författare. Kanske även det bästa.
Det som är värst, och allra skickligast, är när han beskriver de första stegen AIDS tar i Sverige; en hostning där, ett yrselanfall, några röda märken och en kommentar i förbigående på nyheterna. Men man vet hur det kommer att sluta, vilken katastrof som kommer att inträffa, och man kan bara se på när det händer. Det gör ont och det ska göra ont. Det här är inte bara en extremt bra bok, utan också en viktig tidsskildring. För oss som inte levde på 80-talet är det en ovärderlig redogörelse av en del av Sveriges historia som det sällan pratas om. Jag hoppas att den läses i skolor och i hemmen och skapar ordentlig debatt. Och att den debatten aldrig helt tystnar.
Titel: Jag väntar under mossan
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: Bonnier Carlsen
Amanda Hellbergs debut som ungdomsförfattare är en suggestiv skräckhistoria mitt i den svenska urskogen. Det är skogsväsen, flört med gotiken och gömda hemligheter. Hon bygger upp spänning i den nordiska sommaren, bland mytologiska figurer som Näcken, Skogsrået, Mylingen och älvor.
Hon lyckas fånga essensen av svensk sommar genom sina beskrivningar och nedslag i det schablonmässigt svenska; utedasset, regnet mot taket, doften av skogen. Man riktigt känner sommaren med alla dess ljud, lukter och känslor. Miljön är så bra beskriven att man är där – i det lilla torpet ute i skogen. Det gör hela berättelsen ännu otäckare och ännu närmare.
Berättelsen inehåller två parallella historier, dels Tildas, dels Häxmästarens. Tilda hör en röst i huvudet från Den lille, Häxmästaren är ute efter henne och Tildas mormor har varit försvunnen i 30 år. Eller är hon verkligen borta? Morfar känner hennes närvaro. Ingen vågar längre bada i den lilla sjön, förutom Tilda som nästan drunknar och spolas i land på en ö. Sedan är Emil plötsligt där. Vilken roll spelar han i historien? Det är många trådar som måste knytas ihop, många hemligheter att avslöja och gå till botten med.
Jag har ett problem med den här boken, och det är karaktärerna. Jag hade velat veta mer om Tildas liv i England, om Emil och alla andra runt omkring. Det är mystiken och spänningen som står i centrum, men jag tror att boken hade vunnit på att ha djupare och rikare karaktärsporträtt.
Stämningen är verkligen fantastisk och något av det bästa jag läst. Men handlingen är lite väl spretig. Om man kunde skära ner på sidospåren och istället utveckla de som blir kvar lite djupare, tror jag att boken skulle blivit ännu bättre.
Titel: Alltings början
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts
Det här är en Stockholmsroman. Huvudpersonen Saga rör sig mellan platser som för en infödd är fulla av betydelse, men som för en annan bara är namn som flimrar förbi. Det är många platser, många namn, som bara adderar förvirring till en historia som egentligen inte är så mycket att hänga i granen.
Det är 90-tal. Sagas radikalfeministiska mamma har gjort allt för att uppfostra henne till en stark och självständig individ. En uppfostran som, trots full av möjligheter, också kommer med krav. ”Du får aldrig någonsin bli beroende av en man” upprepar mamman som ett mantra under hela barndomen, och visst klarar sig Saga själv, ekonomiskt. Men känslomässigt då? Vad händer när en man blir så viktig att hans existens överskuggar allt annat? Ja, inte mycket händer. Eller jo, saker händer men inget är så viktigt som han. Hela boken och den period den utspelar sig under, är ett kladdigt, destruktivt, näst intill nihilistiskt skede i Sagas liv. Sagas och Viktor Schantz icke-förhållande är ett spel bestående av korta möten, ignorans och osäkerhet. Det är inte särskilt kul att läsa om, främst för att de i stort sett inte pratar med varandra. Men också för att man inte känner speciellt mycket för någon av dem, de framträder inte som personer med drag och egenheter, utan bara som brickor i varandras spel.
Alltings början har kallats en generationsroman. Nu är jag visserligen femton år yngre än författaren, men det här är ändå så långt ifrån min ungdomstid man kan komma. Saga rör sig mellan barer, drinkar och män. Hon hoppar av gymnasiet för att åka till Paris. Hon kommer in på alla klubbar, både män och folk som vill att hon ska skriva för dem slänger sig över henne för hon är så otroligt talangfull, snygg och intelligent. Inget av det här får läsaren se, för det enda Sagas liv kretsar kring är Honom. Hon gör, säger eller tänker inget intressant, utan är ganska dryg och tråkig. Man blir lätt tråkig när hela ens liv handlar om Viktor Schantz.
Visst finns det ett visst mått av avundsjuka från min sida, speciellt när det gäller arbetslivet. Men också en del skepsis. Lever någon femtonåring såhär? Det här kanske är en generationsroman för den handfull människor som kan identifiera sig med Sagas liv. Men för oss som tillbringade våra tonår med att läsa böcker och ha filmkvällar, kan den här romanen klassas som science fiction. Jag menar inte att man måste känna igen sig i allt man läser, men då får det nya åtminstone vara spännande, roligt eller hemskt. Det måste få mig att känna något annat än leda och längtan efter något – vad som helst, bara det händer något! Visst, Saga och de andra stockholmskidsen på 90-talet hade med all säkerhet ett coolare liv än jag. Men jag hade roligare (och det är inte så svårt).
Titel: Lyckliga i alla sina dagar
Författare: Nina Björk
Förlag: Wahlström och Widstrand
Såhär säger Nina Björk om den ekonomiska utvecklingen de senaste åren:
”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet: What’s in it for me?”
Hon kritiserar det ekonomiska tänkandet som helt tagit över våra liv och ifrågasätter tendensen att alltid räkna för att se hur vi tjänar mest pengar och hur vi får ut mest av våra relationer.
”Samtidigt lever jag med altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”
Så beskriver Nina Björk sin uppgörelse med lyckan. Det rosa omslaget med rådjur och fåglar gömmer en bister sanning om pengars och människors värde. Men främst vår ständiga förmåga att drömma om något mer, och därmed också vår benägenhet att söka förändring. Förändring som oundvikligen resulterar i konsumtion. Hon dissekerar Disneyfilmer, kronprinsessan Victorias bröllop, riksdagsvalet och inredningshysterin.
I sista kapitlet skriver hon att hon talat om konstruktionen av mänsklighet. Hon hävdar att makten inte är politisk, utan skapande. Makten skapar oss och den får oss att ”…med Oscar Wildes ord, veta priser på allt men inte värdet av något”.
Nina Björk tar upp en del självklarheter. Eller i alla fall saker som har varit självklarheter men som nu sakta skjutits åt sidan för de ekonomiska och vinstdrivna tankarna. Det tål att läsas. Det bör läsas som en påminnelse om vart världen är på väg och om vi egentligen tycker att det är en vettig utveckling.
Men vad kommer hon fram till? Att kapitalismen har segrat. Seger åt konkurrensen och tävlingen. Seger åt ett ekonomiskt system som föder och underhåller rädsla, hot och fiendeskap. Nina Björk efterlyser en radikal förändring. Hon hävdar att det inte är godheten och kärleken som fattas, utan ett system som förverkligar idealet om alla människors lika värde. Och hon avslutar med de uppmuntrande orden ”Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”
Titel: Min flod flyter mot dig
Författare: Emily Dickinson
Översättning: Ann-Marie Vinde
Förlag: Bokverket
Min flod flyter mot dig innehåller sextio dikter ur Emily Dickinsons produktion. Varje dikt finns både på svenska och på engelska, vilket är så enkelt men ändå så genialt. Varför gör inte fler förlag så här? Man får originaldikten, på engelska, förståelsen på svenska och metodiska förklaringar och fotnoter så man verkligen kan gå på djupet. Det här är en samling både för riktiga nördar som vill grotta ner sig i dikterna med kapitel om dikternas form, språk och översättningsarbetet. Men den passar också utmärkt för nya Dickinson-läsare som en introduktion till författarskapet och med en liten biografi i slutet.
Dikterna i sig känns oväntat aktuella. Även om de skrevs för hundrafemtio år sedan, så tar hon upp ämnen som natur och kärlek på ett sätt som man kan relatera till idag. Med tanka på att hon levde nästan hela sitt liv isolerad i hemmet, kan man inte låta blir att undra hon skaffade sig all denna insikt och kunskap om människor och känslor. Och hur hon fick ur sig den betydande produktion av dikter, närmare tvåtusen, utan några egentliga intryck från omvärlden. En av hennes mest kända dikter, ger en föraning om hennes livssyn.
I’m Nobody! Who are you?
Are you — Nobody — Too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell! they’d banish us — you know!
How dreary — to be — Somebody!
How public — like a Frog —
To tell one’s name — the livelong day —
To an admiring Bog!
Hennes sista önskan innan hon dog, var att hennes dikter skulle brännas. En önskan vi kan vara glada över att hon inte fick igenom. Nu kan Emily Dickinsons ensliga liv och okonventionella poesi fortsätta att förundra och förtrolla människor i generationer framöver.
Titel: Femtio nyanser av honom
Författare: EL James
Förlag: Norstedts
Det handlar om Anastasia Steele, en 22-årig litteraturstuderande oskuld som träffar den superrike affärsmannen Christian Grey. Hon är blygt oskyldig och han är förstörd och tärd av något som får honom att gilla att dominera unga flickor. Han upprättar ett kontrakt över vad som får göras och inte, och sedan börjar själva sexet. Med tanke på att det finns tre gedigna romaner i serien, är jag ganska imponerad av att hon lyckas hitta på så många olika sätt att ligga.
Den här boken hemskt dåligt skriven, författaren varierar över huvud taget inte uttrycken hon använder. En person kan inte bita sig i läppen hur många gånger som helst innan det blir tröttsamt. Det tjatas även extremt mycket om en inre gudinna som inte tillför historien särskilt mycket. Mr Grey uppmanar hela tiden Ana att äta, något som hon av någon anledning aldrig känner för.
Stilistiskt är det en fullständig katastrof; språket, historien och ordvalen får en att rysa, och inte av välbehag. Men samtidigt har den här boken något. Jag läste hundrafemtio sidor på en gång. Den är lättläst, man kommer snabbt in i den och lite spännande är den nog i alla fall. Hon lyckas bygga upp en stämning och en förväntan och det är, under omständigheterna, ganska bra gjort. Man får vänta hundratrettio sidor innan första samlaget, men man fortsätter ändå att läsa. Det känns även bra att man inte kastas in i en BDSM-värld utan att förberedas på det.
EL James har blivit kritiserad för att insinuera att folk som håller på med BDSM är skadade på något sätt, att det inte är ett val utan en konsekvens av en traumatisk barndom. Hon har också fått kritik för kontraktet som är väldigt detaljerat och som Ana måste skriva på. Jag vet inte hur det går till i verkligheten, men av kritiken att döma, så inte på det här sättet i alla fall. Hon iscensätter folks fantasier om passivitet och dominans, och där lyckas hon verkligen. Men frågan är om det skulle vara lika lockande om Mr Grey inte var fullt så snygg, och Miss Steele inte fullt så oskuldsfull.
Anledningen till att jag ville läsa den här boken var att 40 miljoner andra gjort det. Jag ville läsa vad så många andra läst, se vad det hela handlade om och bilda mig en egen uppfattning. Nu är jag lite besviken. Visst var den en del sex, man annars fanns det inte mycket av något. Då frågar man sig: vad hände här? Varför har den här boken sålt så enormt mycket? Jo, för att det finns en marknad. Utbud och efterfrågan, så enkelt tror jag att det är i det här fallet. Det fanns ett uppdämt behov av en BDSM-skildring, kanske speciellt i det pryda USA. Folk vill och behöver läsa om sex i ett format som inte är tantsnusk a la Grottbjörnens folk. Så kom en sådan bok och folk släppte sina behov lösa. Plötsligt var det okej att läsa sexskildringar. Även om man kan klaga på mycket i de här böckerna, tror jag att det är bra att de kom. Vem vet vad som hade hänt om det behovet hade förtryckts alltför länge.
Nu när det blivit ett sådant fenomen kan man, som jag, skylla på hypen och säga att man vill se vad det handlar om, när man egentligen bara vill läsa om sex.
Titel: Rubinröd
Författare: Kerstin Gier
Förlag: Bonnier Carlsen
Rubinröd – Tidlös kärlek. Romeo och Julia, Bella och Edward och nu Gideon och Gwendolyn!
Så står det på omslaget till den här boken, och det gör mig nästan arg. Det här är varken högtravande och dödsframbringande eller löjligt och könsrollscementerande, utan den här ungdomsboken är riktigt bra. Det är en historia med hemliga sällskap, tidsresor och släkthemligheter, som känns välgjord och genomtänkt. Men det som är allra bäst är karaktärsporträtteringarna, och då speciellt huvudpersonen Gwendolyn som är en riktig förebild. Bland annat tänker hon följande:
”Jag kom mer och mer fram till slutsatsen att man inte behövde vara det minsta rädd för honom. Han var bara en egenkär kvinnofientlig gammal gubbstrutt som gärna lyssnade till sin egen röst.”
Gwendolyn är inte är jättesöt, jättesmart eller jättespeciell, utan helt rimlig. Men ändå med personlighet och stark vilja. En sådan man skulle vilja ha som kompis. Här frodas inga mindervärdeskomplex, utan snarare konstruktiv inspiration. Det är inte heller kärleken som står i centrum, utan äventyren; att göra, vara med om och vara en del av något. Inte passivt titta på medan männen får vara med om allt roligt. Det gör mig glad, för vi behöver inga fler sliskiga tvåsamhetsnormerande romaner för unga. Här handlar det om spännande upplevelser, om att röra sig mellan tid och rum, vänskap, udda karaktärer och gömda familjehemligheter. Det enda negativa är att den här romanen kom först nu. Visst tycker jag om den här boken nu, men jag hade fullkomligt älskat den för tio år sedan. Så köp, läs och ge vidare medan vi väntar på de två fortsättningarna Safirblå och Smaragdgrön, som kommer ut under nästa år!
Läs den första delen av Höstens böcker här!
