”Feminismen som idé, som ideologi, tvättades ren från den där fula, fula misstanken att det bara var oälskade, torra gamla oknullade tanter som var feminister. Nej nu äro vi alla det!” skriver Yvonne Hirdman i början av 90-talet. Och hon har rätt – nu är det alla feminister, oavsett ålder, som anses oknullade.
Titel: Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet
Författare: Yvonne Hirdman
Förlag: Ordfront förlag
ISBN: 9789170378164
Prisad författare, professor, feminist och allmänt awesome. I våras satt Yvonne Hirdman i Gomorron Sveriges soffa och berättade om sin nya bok Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet och jag kände direkt; Hur har jag missat denna kvinna? Nu känns det mest skumt att det första jag läser är hennes självbiografi, för ibland verkar boken främst riktad till personer som följt Hirdmans karriär framfart genom akademi och politik sedan länge, samt läst hennes tidigare böcker.
Det tog ett tag att komma in i boken som är skriven utifrån hennes dagböcker, gamla fotografier, arbeten, brev och lösryckta minnen – berättarstilen känns, framför allt i början, väldigt plottrig. Efter hand har Yvonne Hirdman fler och detaljrikare källor att utgå ifrån och då blir berättelsen fylligare och får därmed bättre flyt.
Medan jag var ung låter läsaren följa en feminists uppvaknande genom flera decennier och ger en bild av vad de kvinnor som kom före oss har drivit igenom, fått genomgå, utstå och vilka saker som har förändrats och vilka som inte har rört på sig ett skit. Det är en resa med avstamp i 40-talets Sverige, då solskyddsmedel inte finns och alla röker, när p-piller blir för alla (kvinnor) och pessaren inte riktigt sluter tätt. När unga mödrar väljer ensam vårdnad och när giftermål inte är nödvändigt för att ha sex. Där en kvinnlig akademiker måste kämpa dubbelt så hårt för hälften av lönen och erkännandet samt en bråkdel av utrymmet. Där Yvonne Hirdman var tvungen att bråka i månader mot nämnden som ville tillsätta en manlig, halventusiastisk socialhistoriker som den förste professorn i kvinnohistoria, istället för Hirdman som faktiskt har forskat i ämnet i flera år. Vi får även läsa om (ibland mindre trevliga) kärleksrelationer och om det motstånd Yvonne Hirdman mötte 1983 när hon ville införa ordet ”genus” (från engelskans ”gender”) istället för ”könsroll” eller ”socialt kön”. Det är på det stora hela en väldig massa motstånd som beskrivs i den här boken och jag anser att den borde läsas av alla som ser sig själva som feminister, är intresserade av jämställdhet och/eller befinner sig i en mansdominerad värld/yrke/situation. Eller som behöver lära sig något om dessa ämnen.
”Rollfördelningen mellan könen måste ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska förutsättningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta.” Så sa den svenska regeringen, genom Maj-Britt Sandlund, 1968. Att det inte kunde ske någon förändring, hemma eller på arbetsmarknaden, såvida det inte skedde en radikal ändring av arbetsfördelningen mellan könen. 1968. Det är 47 år sedan och med tanke på att Statistiska Centralbyrån säger att det kommer att ta 195 år innan män stannar hemma för vård av barn lika mycket som kvinnor och 150 år tills det obetalda husarbetet är jämt fördelat, säger jag att vi har en bit kvar. Hur kan Sverige vara det fjärde mest jämställda landet i världen när läget ser ut så här? Är det för att de som ligger högst upp inte är ”bäst” utan bara ”mindre sämst?” Hur länge ska vi behöva ropa och kräva samma sak?
Det undrade Svenska Kvinnors Vänsterförbund 1970 också, då Grupp 8 – dessa unga, nya och arga feminister – egentligen bara upprepade det som SKV hade sagt ”1929 eller 36 eller 48! Och det är förvisso sant men det har tydligen ändå inte sagts tillräckligt ofta då så mycket återstår att kämpa för.” Och här sitter jag, nådens år 2015; lika lön för lika arbete är fortfarande avlägset, p-piller för män klassas som sci-fi, ordet ”hen” skapar mer vrede än att våldtäktsmän går fria trots vittnen och bevis. Och när Hirdman höjer rösten, ”tar för sig” och kräver samma utrymme som män betraktas hon som besvärlig och störig. Men hade boken hetat ”ego-historia” om det varit en manlig författare?
”Aldrig hade jag trott att jag skulle läsa något av en kvinna, och en kvinnoforskare men…” – Tor Ragnar Gerholm (kärnfysiker) 1992.
Det är så många bra frågeställningar och diskussionsunderlag som Yvonne Hirdman bara nämner i förbifarten, som för att säga ”jag lämnar den här med er. Varsågod och diskutera.” och sedan ställer sig i skuggorna för att se om föret ger skörd.
Efter att ha skrivit fem sidor feministisk analys har jag bara kommit halvvägs genom mina anteckningar och måste hejda mig. För boken väcker tankar och jag vill förmedla allt bra som Medan jag var ung tar upp. Därför är det enklare om ni läser boken själva och sedan hör av er, så får vi sätta oss ner och ha en lång diskussion om varför mannen fortfarande är norm och varför det lagts på ytterligare en börda på kvinnors ok; att se till att mannen blir jämställd. Och varför män blir så upprörda när dessa saker tas upp, men inte funderar över vad de själva kan göra åt saken. För alla gynnas av jämställdhet; det konstaterade regeringen redan för 47 år sedan.
