Öl, historia och rollspel

Jag kliver av bussen på O’Connell Street mitt i centrala Dublin. Himlen är grå och från Guinness­bryggeriet på andra sidan floden sprids en påtaglig doft av rostad malt och humle. Jag tänker på Lars Winnerbäcks textrader ”Gröna kullar, röda krogar, gråa himlar, svarta öl” från hans låt Katt över taken/Dublin. Han lyckas med konststycket att beskriva Irland i en enda mening.

Självklart finns det mer att uppleva i Irlands huvudstad Dublin. Staden grundades av vikingarna på 900-talet och har ca 1,1 miljon invånare. Här hittar du många historiska sevärdheter, museer och parker men även shopping, restauranger och pubar. Irlands pubkultur är ett kapitel för sig och ett eller flera besök på någon av stadens pubar är något du inte får missa.

I Dublin finns många internationella restauranger och de flesta matkulturer finns representerade. Många pubar serverar inte bara öl utan har god och rejäl mat och det finns oftast gott om vegetariska alternativ. Dublins närhet till havet gör att färsk fisk och skaldjur rekommenderas och en traditionell fish and chips är nästan ett måste. Maträtten går att beställa på de flesta ställen och görs oftast på färsk torsk. I staden finns två stora shoppinggator; Henry Street norr om floden och Grafton Street på den södra sidan. Här finns många internationella kedjor, större varuhus och gallerior. Letar man efter irländskt hantverk är Kilkenny Shop på Nassau Street ett bra alternativ. Ett annat tips är George’s Street Arcade som huserar i en vacker viktoriansk byggnad anno 1881. Under ett och samma tak hittar du caféer, affärer och marknadsstånd med begagnade böcker, gamla mynt, smycken, hattar och mycket mer.

Några av de mest populära sevärdheterna är Guinness Storehouse, Trinity College och Temple Bar. Men det här resereportaget kommer ta med dig på en resa till några andra av Dublins pärlor. Vi börjar i ett mörkt avsnitt av Irlands historia: The Great Famine.

Famine Memorial

Jag tar en promenad längs med floden Liffey ut mot havet. Jag möts av den friska havsluften och doften av salt men även av några magra figurer i brons. Dessa statyer uppfördes 1997 till minne av de irländare som emigrerade för att undkomma den svält som härjade på Irland 1845-1852. The Great Famine resulterade i att en miljon irländare dog och lika många emigrerade, de flesta till England, USA och Kanada. Svälten orsakades framför allt av en potatispest som drabbade stora delar av Europa och på Irland blev det katastrof. För de flesta irländare var potatisen basföda och när potatisskörden slog fel kunde de inte längre försörja sig. Många bönder arrenderade sin mark och blev utkastade när de inte längre kunde betala arrendet till markägaren. Jag stannar till en stund och iakttar de utmärglade människorna. Några bär på olika bylten. En man bär på ett barn och lite längre bort står en mager hund. Jag kan se desperationen i deras blickar: konstnären har lyckats bra med att fånga den här känslan.

Jeanie Johnston

Bredvid statyerna ligger ett skepp förankrat. Jeanie Johnston är en replika av det ursprungliga skeppet som förde emigranter från Dublin till USA och Kanada. Jag betalar 9 euro och får en guidad visning runt om på skeppet i grupp med några andra turister. Guiden berättar att skeppen som seglade över Atlanten kallades för “coffin ships” eftersom många dog under resan till följd av svält och sjukdomar. Det som utmärker Jeanie Johnston är att inte en enda passagerare eller besättningsmedlem miste livet ombord. Detta berodde främst på att skeppet inte var fullt så överbelamrat med passagerare som många andra skepp samt att det fanns en läkare med på alla resor.

Vi går ner under däck och blir stående i ett litet utrymme. Det känns lite obehagligt; trappan ner är väldigt smal och brant, det är mörkt och man trängs med människor man inte känner. Ens personliga utrymme blir inkräktat. Och det är meningen att vi besökare ska känna så. Tanken är att ge oss en inblick i hur trångt det var på skeppet. Passagerarna spenderade ungefär 40 dagar i detta utrymme och skulle leva sina dagliga liv nära inpå okända människor. Runt omkring oss finns dockor utplacerade: några sitter och andra ligger i sina bäddar. I en trappa står kaptenen och vid ett bord sitter en matros.

På golvet ligger halm utspritt och guiden berättar att många var sjösjuka under resan. Med halm på golvet blev det lite fräschare när passagerare kräktes. Det fanns inga riktiga toaletter: toaletten var helt enkelt en hink som man sen tömde ovan däck. Maten var ransonerad så den skulle räcka under hela resan, men hade man otur tog resan längre tid än beräknat på grund av väderleken och då kunde maten i värsta fall ta slut. Jag börjar förstå varför de kallades ”coffin ships”. Efter en stund får vi gå upp på däck igen. Enligt guiden har vi precis anlänt till Amerika och här avslutas visningen. Jag blinkar lite mot solen när jag möter den friska luften igen. Ögonen har vant sig vid mörkret där nere. Det är en relativt kort visning, men väldigt personlig och med en bra guide. Jag lämnar skeppet och förvånas över mig själv, jag har bott i Dublin och besökt staden över tio gånger men har tills nu missat den här pärlan.

Garden of Remembrance

Längst upp på O’Connell Street ligger Garden of Remembrance. Det är en minnesplats som hedrar de som gav sitt liv för den irländska friheten. Irland var under flera hundra år en brittisk koloni och efter många år av oroligheter, som utmynnade i det irländska frihetskriget, blev Irland självständigt från Storbritannien 1921. Parken anlades 1966 och syftet var att skapa en stillsam plats för minnen och reflektioner. Hela parken kantas av blommor av alla de slag och merparten av parken ramas in av träd, vilket bidrar till känslan av en oas mitt i storstaden. Här råder ett fridfullt lugn som trotsar den bullriga trafiken som omger den lilla parken. Det finns gott om sittplatser (om än ganska obekväma) för den som vill ta en paus från omvärlden en stund.

Det som först fångar min blick är en vattenformation mitt i parken som har konturerna av ett kors. I botten finns målningar av brutna svärd och spjut som symboliserar den keltiska traditionen att förstöra vapnen och kasta dem i vattnet efter en strid, som ett tecken på vapenvila. Parken är väl värd ett besök, kort eller långt. Själv slår jag mig ner en stund i solen och iakttar övriga besökare. Det är dublinbor som äter lunch, barnfamiljer, ett fåtal turister och en skolklass som har bildlektion.

Smithfield

Jag är hembjuden till ett par vänner och jag tar den röda Luas-linjen ett par hållplatser längs med floden Liffey och hoppar av vid Smithfield. Området är mest känt för sin årliga hästmarknad som hålls på Smithfield Market sedan 1600-talet. Hästmarknaden har dock blivit en omdiskuterad fråga då det har uppstått oroligheter och bråk. Ett år blev det kaos när ett gräl utbröt mellan två familjer, vilket resulterade i en skottlossning då folk och hästar sprang i panik och tre personer skadades. En annan gång blev det tumult när polisen grep en man som vårdslöst galopperade med sin häst genom folkmassan. Det finns även flera rapporter om att hästarna far illa under själva marknaden och även att många av hästköparna inte kan ta hand om dem på ett bra sätt. Därför bestämde myndigheterna att hästmarknaden inte längre skulle hållas varje månad utan två gånger per år: första söndagen i mars respektive september.

Men när jag går över det kullerstensbelagda torget är det inte hästmarknader jag tänker på. Jag fascineras istället över hur ett område kan förändras från att vara ett slumområde till att bli ett modernt vattenhål för både invånare och turister. Smithfield var länge underutvecklat men fick en uppfräschning i början av 2000-talet då nya lägenheter och affärslokaler byggdes. Utvecklingen har dock stagnerat till viss del sen Irland drabbades av den ekonomiska krisen 2010 och nu ser man flera butikslokaler som står gapande tomma. Trots detta är Smithfield ett besöksmål som har mycket att erbjuda, till exempel det moderna vandrarhemmet Generator Hostel, bion Light House Cinema som bland annat visar många independentfilmer och den klassiska puben Cobblestone där det spelas traditionell irländsk musik.

Det som framför allt lockar turisterna till Smithfield är Old Jameson Distillery. Jameson Irish Whiskey är med sin milda smak en klassisk irländsk whiskey som saknar den rökighet som utmärker den skotska grannen. Destilleriet var i bruk fram tills 1971 och är idag ett besökscentrum som inte bara erbjuder ett museum med guidade visningar utan även whiskeyprovning, restaurang, bar och souveniraffär.

Pendeltåg längs kusten

Vill man ta en paus från storstaden är det enkelt att ta pendeltåget längs med kusten både söder- och norrut. Har man tid och ork kan man använda de vandringsleder som finns för att sig från en stad till en annan. Ett exempel är en vandring mellan Greystones och Bray söder om Dublin. Avståndet mellan dessa städer är ca 8 km och vandringsleden löper längs med stränder, klippor och gröna kullar. Har man tur kan man se ända bort till Wales på andra sidan havet.

Jag tar tåget till Dalkey som ligger ca 12 km söder om Dublin. Även den här staden grundades av vikingar och blev en viktig hamnstad under medeltiden. Jag besöker Dalkey Castle för att gå en guidad visning och jag kastas rakt in i en annan tid då min guide presenterar sig. Han är klädd i tidstypiska kläder och när jag råkar nämna personalen bakom kassan som tog emot mig frågar han förvirrat vilka jag menar. Det tar en liten stund innan jag inser att visningen är ett slags rollspel där guiden och jag interagerar med varandra. Han kan inte se den nutida personalen och jag hittar på att det är spöken jag ser. Han ger mig en bekymrad blick; hans karaktär verkar tro att jag är galen.

För att levandegöra historien är det professionella skådespelare som berättar om livet i slottet och staden. Nu när jag är införstådd med detta finner jag mig snabbt i min påhittade roll som vikingakvinna från det kalla Norden. Jag väljer att vara delaktig i rollspelet men det är inget som krävs av dig som besökare. Under rundturen får jag möta flera olika personer i slottet. En kvinna berättar hur hon lagar mat och vad som brukar serveras. Hon frågar vad jag har i min väska och jag svarar att det är hemliga kryddor från Sverige och lite senare får jag följa med mannen upp på bröstvärnet för att prova att skjuta pilbåge. När vi är tillbaka vid receptionen frågar han om spökena fortfarande är kvar. Jag ler och svarar att ja, de sitter fortfarande där. Han tittar sig oroligt omkring och personalen som sitter vid kassan kan knappt hålla sig för skratt. Min guide råder mig att uppsöka hjälp för min psykiska hälsa och när jag lämnar slottet har jag ännu en minnesvärd upplevelse i bagaget.

Ett passande avsked

Jag återvänder med pendeltåget till Dublin och väljer att avsluta min sista dag på traditionellt irländskt vis: med en Guinness och några vänner på en lokal pub. I Dublin ligger det en pub i varje gatuhörn. Här tar man en pint efter jobbet, lyssnar på livemusik eller tar med sin familj på söndagsmiddag. Att ta en pint Guinness, vilket är Irlands mest berömda öl, är för många en vardagsrutin. Jag lyder mitt eget råd och beställer en fish and chips. Till detta serveras mushy peas, som är ett populärt tillbehör till den friterade fisken. Mosade ärtor låter kanske inte så spännande, men riktigt gott är det.

Jag kommer definitivt återvända till Dublin. Staden har mycket att erbjuda och jag uppskattar den gemenskap, generositet och spontanitet som irländarna utstrålar. Det fantastiska rollspelet i Dalkey Castle kommer jag sent att glömma och rundturen på skeppet Jeanie Johnston kommer jag minnas långt framöver. Min sista kväll i Dublin blir den bästa man kan tänka sig: några glada musikanter tar plats vid ett bord och plockar fram gitarr, fiol och munspel. På Irland är musiken aldrig långt borta.

Foto: Martina Liljeqvist

Ta sig hit: Från Göteborg kan man flyga med SAS direkt till Dublin. Ryanair trafikerar Göteborg-London och London-Dublin.

Ta sig runt: Buss och Luas (spårvagn) trafikerar staden. Stadskärnan är så pass liten att det går utmärkt att promenera.

Boende: I Dublin finns många fräscha vandrarhem, till exempel Abbey Court Hostel på 29 Bachelors Walk som ligger centralt vid floden Liffey. Vill man ha enskilt boende finns det gott om bed&breakfast och hotell i alla prisklasser.
Valuta: Euro. Lite dyrare än hemma.

Språk: Irland har två officiella språk: engelska och iriska. Alla skyltar står på båda språken.