Långt innan boken och filmen Ready Player One släpptes fanns bokserien Otherland av Tad Williams. Den tacklar frågeställningen om VR (virtuell verklighet) och internet flera år före dessa fanns i vart och vartannat hem. Och den är väldigt välskriven, trots att varje bok har mellan sju- och niohundra bibeltunna sidor.
Författare: Robert Paul ”Tad” Williams
Titel: Otherland-tetralogin (som trilogi, fast med fyra böcker), med City of Golden Shadow, River of Blue Fire, Mountain of Black Grass och Sea of Silver Light
Utgivningsår: 1996-2001
Förlag: DAW och senare Hodder & Stought
Efter mycket påtryckningar från min kompis började jag motvilligt att läsa den tegelstenstjocka första boken i Otherland-serien: City of Golden Shadow. Och jag fastnade direkt. Även om början var relativt obegriplig. I denna sci-fi-serie börjar berättelsen under första världskriget, där vi får följa menige Paul Jonas i en lerig skyttegrav. Efter denna prolog, som jag inte kan beskriva mer utan att spoila, får vi bland annat följa Irene ”Renie” Sulaweyo, i en inte alltför avlägsen framtid. Där har VR och the net (internet, ungefär) blivit något som var person använder sig utav. Om de har råd och bra uppkoppling vill säga.
VR idag beskrivs såhär: med hjälp av en sorts glasögon, gärna med hörlurar, ansluts en till en inbyggd skärm som placeras framför ögonen. VR-glasögonen gör att en upplever sig vara i en annan verklighet – eller en annan värld. Men i Otherland-serien har tekniken kommit mycket längre än så. En kan spänna fast sig i selar, hängande fritt från taket och interagera med andra människor på the net. Tv-spelskonsoller har blivit onödiga, eftersom allt sker i VR och du nu kan vara din spelkaraktär i till exempel medeltidssimulationen med drakar och troll. Och är du tillräckligt rik för att köpa riktigt bra utrustning kan du även få taktil återkoppling.
Renie är VR-instruktör på ett universitet i Durban, Sydafrika, där hon börjar lära bushmannen !Xabbu om vad VR är och hur det fungerar. Men så blir Stephen, Renies yngre bror, sjuk och faller i en djup sömn medan läkarna står handfallna. Eftersom ingen vet vad det är som gjort Stephen sjuk och hur det kan botas, blir det upp till Renie och !Xabbu att försöka luska ut vad som har hänt. Och Renie har en känsla av att det har något med the net att göra; att något har hänt Stephen medan han var uppkopplad och inne i den virtuella verkligheten. Men vad eller vem kan ha gjort detta mot ett barn?
Jag minns inte vad det var som gjorde mig misstänksam, men i början av första boken kollade jag upp när den var publicerad: 1996. Den är tjugotvå år gammal! Långt innan gemene person visste vad VR var eller hade mobiltelefoner så skrev Tad Williams om det. Och även om karaktärerna inte har mobiler, så har de portabla läsplattor (pads) som de använder på samma sätt som vi använder våra smart phones; för att koppla upp sig på the net, ringa folk och ha som alarmklockor. Idag är VR inga konstigheter, men det är inte supervanligt. Än. Men som framtiden beskrivs i Williams böcker känns den varken särskilt avlägsen eller främmande. Folk blir mer och mer uppslukade av internet och sina mobiler. När VR blir mer användarvänligt och utvecklat ser jag inget hinder för att var och varannan person ska kunna använda det i sin vardag. Eller snarare i flykten från sagda vardag. Det är inte så mycket sci-fi längre, men då, 1996, var det nydanande och coolt. Och jag tycker det är häftigt att författaren låg så mycket i framkant och, även om han fick hjälp med efterforskningen, var en sådan visionär.
Ytterligare något som är häftigt med de här böckerna är att huvudpersonen är en svart kvinna i Sydafrika. I en sci-fi-roman! Jag har antagligen bara har läst fel böcker, men jag har inte stött på det i andra sci-fi-böcker. I vilket fall är det uppfriskande. Och fortfarande: 1996! Williams låg i framkant på fler än ett plan.
Jag har bara läst klart första boken än så länge och precis påbörjat den andra, River of Blue Fire, men det har gått tämligen fort att läsa en så här tjock bok – för det händer saker precis hela tiden. Visst, vissa delar (till exempel många av de med menige Paul Jonas från prologen) är mindre intressanta eller bara väldigt stressande, men resten plöjde jag mig igenom. Jag är otroligt förtjust i Renie, men även hennes och !Xabbus kapitel blir ibland så intensiva att jag måste lägga ifrån mig boken. Kort sagt är det böcker som framkallar mycket känslor och nu när jag fått svar på många av mina frågor från första boken, så ser jag fram emot att få helt nya frågor att grubbla över. För hur fasen ska de reda ut den här röran? Och måste jag verkligen läsa över tvåtusen sidor innan jag får alla svar? Jag har onekligen att göra den här vintern – och det ser jag fram emot.
