Jag sitter på redaktionen och läser. Får frågan vad det är jag fnissar åt. Rrrrocky. Rocky volym 33. Det senaste halvårets hoper av Martin Kellermans populära serie.
Titel: Rocky volym 33 – Rocky kunde ha dött
Tecknare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago Förlag
ISBN: 9789175152417
Utgivningsdatum: 2017-09-25
Det är ett mer tillbakadraget seriealbum den här gången. Rocky hänger på landet, hänger i stan, går promenader, hänger i soffan, missar terrorattentatet i Stockholm, köper en industrilokal, fascineras över skogsröjning och dricker vin med Igge. Bra skit. Lugnt och sävligt, inget partande i varmare länder eller ens några häftiga rörelser, för den delen.
Dock på sidan 44 blev jag uttråkad. Eller inte uttråkad, men tappade fokus. Det är så mycket svammel. Som vanligt, i Rocky. Samma sak hände på sidan 108. Men det är bara att fortsätta läsa och snart är en inne i svamlet igen.
Jag har inte läst de senaste böckerna och formatet är visst annorlunda numera – och jag gillar inte förändring. Vet inte varför de, efter cirkus 30 böcker, plötsligt valde att ändra till en hård liten bok. Att den är i svartvitt bekommer mig inte (Kellerman ritar serien så och vill att den ska läsas så), men varför är den så liten? I vilket fall är den väldigt skön att hålla i. Storlek till trots.
Sedan tog den slut alldeles för snabbt. Direkt när jag kände att sidorna i högerhanden började bli färre och färre var min spontana tanke ”Noooo.” Men med tanke på hur produktiv Kellerman är, är förhoppningsvis en ny bok redan på väg till tryckeriet. Och jag planerar att införskaffa den också.
Tyvärr har jag redan läst de flesta seriestriparna på DN.se. Men de är fortfarande roliga. Frågan är ju hur sjutton Martin Kellerman fortfarande kan vara rolig. Och hur han orkar rita serier var eviga dag. Som fortfarande är kul. Det är ett av livets mysterium, som bara etablerade serietecknare kan svara på. För uppenbarligen går det. Efter 19 år framkallar Rocky fortfarande fulfniss och igenkänningshumorn sitter där den ska.
Jag gillar att Martin och Rocky åldras och att tonen blir annorlunda. Det känns som om jag åldras med dem, vilket är precis vad som sker. Jag uppskattar det. Och känner mig delaktig i deras liv, vilket alla som läst och följt Kellermans självbiografiska serie faktiskt är. På något vänster. Det är mysigt.
Må Kellerman leva och rita i 33 album till. Hurra!
