Här kommer en lång redogörelse för när jag spelade Fallout 4 och Skyrim för första gången och bestämde mig för att jämföra dessa två gigantiska sandlådespel.
Obs! Högst personlig åsikt. Obs!
Min relation till spelen
I november 2015 släpptes det efterlängtade Fallout 4, fem år efter det senaste spelet i serien och fem hektiska månader av hype och spekulationer sedan den första trailern. Personligen har jag en väldigt stark koppling till Fallout-serien. (Mer kan läsas i Gamer girl–artiklarna.) Fallout 3 var mitt första FPS-spel (First Person Shooter) och det första spelet som jag blev så besatt av, att min omgivning blev orolig. Min besatthet eskalerade så pass mycket att när spelföretaget Bethesda annonserade släppet av Fallout 4 stod jag där vid ”Please Stand By”-bilden och räknade ner till den första visningen av trailern. Och sedan sträckspelade jag Fallout 3 och Fallout: New Vegas under större delen av sommaren. När fyran släpptes ockuperade den mig i 14 veckor.
The Elder Scrolls V: Skyrim är det spel som alla hade varnat mig för. I alla fall de som känner mig, de som vet att jag blir besatt av saker och de som faktiskt vill träffa mig igen. Det är så pass gigantiskt och med så många tillägg att det inte finns något egentligt slut. Min bror har lagt flera tusen timmar på Skyrim och det är ingenting emot värstingarna. Men efter en paus ifrån gigantospel, då jag körde igenom spelet Borderlands, valde jag att utsätta mig för det ultimata självbehärskningstestet genom att börja spela Skyrim. Och eftersom det här är två snorstora och omåttligt populära spel och jag är helt ny på bägge, kände jag att en jämförelse vore rolig att göra. Speciellt eftersom det är Bethesda som ligger bakom båda spelen, och de är båda det femte spelet i varsin populär spelserie. Jag ska försöka ha det spoiler-fritt, men har du inte spelat något av dem kan det hända att jag avslöjar vissa saker.
Kort om spelen
The Elder Scrolls V: Skyrim, Bethesda Game Studios och Bethesda Softworks, 2011
Speltyp: Ett action- och äventyrsspel i en fantasyvärld, RPG (role playing game/datorrollspel) och ”öppen värld”, alltså där du inte är låst till en specifik rutt utan kan springa vart du vill.
Synopsis: Skyrim, en provins i spelvärlden Tamriel, är drabbat av både ett inbördeskrig och av en drakinvasion. Och det ska du fixa.
Fallout 4, Bethesda Game Studios och Bethesda Softworks, 2015
Speltyp: Precis som i Skyrim är du fri att gå vart du vill, men spelet är mer fokuserat på action än äventyr, och scenariot är postapokalyptiskt och inte magiskt medeltida.
Synopsis: År 2077 bryter kärnvapenkriget mellan Kina och USA ut. Du och din familj söker er till ett skyddsvalv, blir nedfrusna och omkring 200 år senare vaknar du upp som ensam överlevare ur Vault 111. Ditt uppdrag är att hitta din kidnappade son och lära dig att överleva i denna nya, strålskadade värld.
Handling (Minor spoilers)
Utifrån ovan nämnda beskrivningar känns inte handlingarna särskilt lika. Vilket de inte heller är. I Fo4 börjar spelet med att du leker radhusidyll. En representant från Vault-Tec kommer för att informera om att din familj blivit antagen till att söka sig till Vault 111, ifall det skulle ske en atomkatastrof. Hör och häpna: två minuter senare sker en atomkatastrof! Du och din familj flyr till valvet och lyckas precis ta er in innan atombomben slår ner. Ni är omskakade men blir väl mottagna, för att sedan snällt luras till att bli nedfrysta i varsin kryo-kammare. Efter att en okänd tid passerat väcks du som spelare upp av att två främmande personer kidnappar din son Shaun och skjuter ihjäl din partner. Du sövs återigen ner, men vaknar senare av att de livsuppehållande systemen krånglar. Du är nu den enda överlevande från Vault 111 (kallad the Sole Survivor) och svär på att hämnas din partner och hitta Shaun. Det är bara det att över 200 år har gått, jorden är förstörd och allt försöker döda dig. Lycka till.
Skyrim börjar inte lika idylliskt, utan med att du ska halshuggas. Detta avbryts av att en drake attackerar och du får fly ifrån de brinnande ruinerna. Du får senare reda på att du är the Dragonborn (en människa med en drakes själ och kraft) och att ditt uppdrag är att besegra Alduin the World-Eater, en drake som enligt profetian ska förstöra världen. Dessutom är det som sagt inbördeskrig, folk vill att du väljer sida och som bonus vill varenda kotte du stöter på att du ska hämta något åt dem. Detta medan du försöker plocka blommor och allt försöker döda dig.
Miljön
Upplägget i Fo4 är postapokalyptiskt och retrofuturistiskt; en alternativ historia där 40- och 50-talets estetik, design och teknologi har avancerat i den riktning som människorna på den tiden trodde att den skulle utvecklas i. Det vill säga med laservapen, genmanipulation och nästan autonoma AI:s, men inom 50-talets begränsningar och lösningar; som det vidspridda användandet av atomkraft. Arkitekturen, reklamen och de allmänna livsstilarna är generellt oföränderliga sedan 1950-talet. I Skyrim är det fantasy-medeltid, med allt vad det innebär: timmerstugor, öppna eldar och skrytiga borgar med vallgravar.
Sedan är Fo4:s postapokalypiska Boston, aka The Commonwealth, inte det mest färgglada stället att gå omkring på. Skyrim är inte heller direkt pråligt, men det sistnämnda har i alla fall ett bredare utbud av miljöer: snö, berg, lövskog, barrskog, träsk, varma källor, heder och så vidare. I Fo4 är det viss skillnad på norr och söder, men eftersom alla träd är döda och alla byggnader är i ruiner är det mest grått. Förutom i sydväst, i och med The Glowing Sea – där allt är antingen snorgult av radioaktivitet eller svartbränt. Jag hatade träsken och havet, för där finns krabborna. I båda spelen. I Fo4 är de muterade mirelurks: skitstora och flera olika slag. Och i Skyrim är det frågan om mudcrabs, som är nästan lika hemska.
Fiender
På tal om fiender är dessa lite mer varierade i Fo4. Varje Skyrim-grotta har draugs (typ zombies) eller skelett – utan undantag. Det finns i och för sig ghouls (typ zombies) i varje grotta i Fo4 också, men det är lite mer logiskt med tanke på all radioaktiv strålning.
De mänskliga fienderna är roligast att slåss mot i bägge spelen. Mindre läskiga. Kanske för att de pratar, morbidt nog. Dock är folk mer fredliga i Skyrim; har du ditt vapen undanstoppat och inte smyger ger de dig en varning och du får gå därifrån. I Fo4 är vissa typer alltid fientliga – oavsett hur ofarlig du gör dig.
Det lustiga är att jag räknade antal icke mänskliga fiender i Skyrim vs Fo4 och det finns faktiskt flera olika sorters fiender i Skyrim, men ändå får du (i alla fall om du är på den level som jag är) stöta på ungefär samma sorter. I Fo4 är de något färre, men det finns ändå mellan två-elva modifikationer av varje sort, vilket skapar större variation.
I Skyrim är ett ställe tomt på fiender om du har dödat dem. I Fo4 kan de respawna medan du fortfarande går omkring och rotar i lådor.
I Fo4 blev jag OP (over powered, alltså för stark för att något skulle vara en utmaning längre) först vid level 70, men nu är det bara en jätte och en deadra som gett mig problem i Skyrim. Inte ens drakarna är jobbiga längre. Jag måste kanske öka svårighetsgraden, för jag kommer bara tröttna om det är för enkelt redan vid level 32.
Följeslagare
Personligen tyckte jag att det var mer omväxling när det gäller kompanjoner i Fo4, vilket är bra, men det kan bli rörigt att hitta dem – även när de befinner sig i samma by som du. Eftersom det finns så många att välja emellan kan en mer eller mindre ”skräddarsy” exakt vilka egenskaper du själv uppskattar eller vilken personlighet en finner minst enerverande. Hittills har jag bara haft Lydia i Skyrim och hon är ökänd för att vara trist, stå i vägen och vara allmänt opepp på att dela spelarens bördor. Mjoll ska vara roligare, men hon håller ju aldrig käften.
I Fo4 kan du ligga (bli ihop) med alla! Nästan. Annars finns det: 3 kvinnor och 10 dudes, varav 2 afroamerikaner. Inte så stor variation på den fronten med andra ord.
(I Skyrim finns det visst 70 följeslagare, men eftersom jag bara hittat två jag varit intresserad av, så har jag svårt att skriva om dem och deras skillnader. Lite synd.)
Att ha NPC (non-player character/icke-spelbar karaktär) som följeslagare:
Skyrim: Det är viktigt att den här random personen följer med och gör det här uppdraget. Oj, hen dog eftersom hen sprang rakt in i käften på en drake. Och dina kompanjoner är odödliga om inte du råkar hacka lite på dem. Lycka till med att försöka hålla två NPC + kompanjon vid liv, när NPC:arna bara springer i panik överallt. Det känns ungefär som att valla hysteriskt rädda höns.
Fo4: Alla dör av allt.
Att bli vän med folk:
I Skyrim får du stjäla folks pengar ur deras garderober (medan de ser på) bara ni blivit polare, men du får absolut inte stjäla deras värdelösa hatt. Okej.
I Fo4 kan folk bli fientliga om du råkar välta ner något från deras soffbord.
Som nybörjare
Skyrim: Jag är inte helt på det klara med hur jag ska göra ibland, till exempel med besvärjelser eller hur jag ska slåss. Nu hade jag sett andra spela (och fått mycket spoilat), och därmed visste jag att jag inte skulle döda hönan i Riverwood. Men fick jag någon tutorial om till exempel hur en parerar, förutom när vi flydde från Halden och halshuggningen? Jag minns inte. Stod det ens vad några av knapparna gjorde? Fine, jag kollade upp i inställningarna, men när jag plötsligt slängs in i ett slagsmål och jag inte har någon aning om vilken knapp som styr mitt svärd, är det lite stressande.
Fo4 har mycket mer hjälp för den ovane, eller för den som har en längre omställningsperiod mellan andra spel eller konsoler.
Storlek
I Skyrim är det i princip omöjligt att klara allt, medan jag hittade det mesta på 268 timmar i Fo4. Men i och med att Skyrim är så jävla stort är också otroligt många uppdrag lika varandra. Och jag är inget fan av repetitiva spel. (Jag tröttnade på Mass Effect – ett spel som a-l-l-a sa att jag måste spela – bara för att det spelade ingen roll om jag åkte till Mars eller till planeten 2G§oompa; landskapet såg likadant ut och de verkade ha samma arkitekter i alla solsystem, även om färgerna kanske var lite annorlunda.) I Skyrim ska du alltid ner i en grotta och den ser likadan ut oavsett om jag är i bergen eller i träsket.
Fo4 är ett jättespel. En sandlåda. Ingens upplevelse är den andres lik. Det finns 7000 saker, stora som små, att irritera sig på men lika många bra saker. Jag gillade att det var en större värld, att inte alla småuppdrag bestod av att en ska ta sig ner i en grotta (identisk med de 203 föregående grottorna) och hämta en viss sak åt en person – som tack kanske du får ett halvdant vapen eller en flaska mjöd (Skyrim, jag tittar på dig). Nu gäller det istället att en ska hämta samma persons syster/bror/kusin/vän som blivit kidnappad eller springa in i samma byggnad och döda ghouls om och om igen. För de kommer alltid tillbaka – vilket både kan vara kul, i och med att spelet aldrig tar slut, men också ett frustrerande evighetsprojekt.
Preston: ”Du ska iväg och hjälpa den här byn, som fått ännu en kusin kidnappad av ännu ett gäng raiders.”
Kort sagt: båda spelen är rätt repetitiva på sina håll.
Konsekvenser och följder
Konsekvenserna är tydligare i Fo4; kanske inte så mycket i bara fyran utan allmänt i spelserien. (I <3 karmasystemet.) I Fallout: New Vegas stod det precis vad en viss grupp tyckte om dig. I Fo4 gäller det att gå på om ens kompanjoner vill hänga med dig eller hur glada dina bybor är – vilket egentligen inte säger ett skit om hur goda gärningar du gör.
I Skyrim kan jag vara hur snäll som helst, men jag har ingen aning om det uppskattas. Eller jo, någon kan springa fram till mig och säga att vi är bästisar efter att jag vunnit över hen i ett slagsmål. Yay?
A-l-l-t har konsekvenser i Fo4. Jag, som vill vara snäll mot alla, kan ibland behöva googla, lusläsa och ladda om tiotals speltimmar bara för att inte glömma att prata med person X en artonde gång. Det är både ett kul pusslande och är stressande. I Skyrim verkar det finnas en mycket mer linjär väg. Du måste helt enkelt vara som spelskaparna vill för att ens få prata med en viss person och avsluta spelet.
Perks – färdighetsförmågor
Skyrim har ett väldigt brett utbud av perks och personligheter/raser av karaktär som gör att det i princip är omöjligt att ha en likadan spelupplevelse som någon annan. Eller likadan karaktär. I Fo4 tar det inte särskilt lång tid innan en börjar vara bra på allt, även om det finns en uppsjö av olika perks. I båda spelen fokuserade jag på försvar, vältalighet, att smyga, skjuta på avstånd och att skapa saker. Det var roligt!
Action
Vilka fighter är roligast? Min första tanke var att jag gillar skjutvapen bättre, för att jag gillar att ligga på lur och skjuta folk på avstånd. Men i takt med att min erfarenhet ökar i Skyrim blir också mitt bågskytte bättre. Och även om jag först föredrog tvåhandssvärd eller destruktionstrollformler (med eld!), så har jag nu fått ett jäkligt bra svärd, vilket betyder att jag kan skjuta eld med ena handen och slåss med svärdet samtidigt. Woho. Och även om granatkastare är asroligt, så är det lite samma som att skrika (dragon shouts) på folk och se hur de fryser till is eller flyger som pallervantar. Så de är båda roliga!
Men Fo4:s V.A.T.S. är väldigt gött. Det betyder ”Vault-Tec Assisted Targeting System” och fungerar som så att det saktar ner tiden och hjälper en att sikta på vissa kroppsdelar på fienderna – och gör därmed allting enklare.
Kläderna
Har du bröst i Skyrim måste det synas! En vanlig tunika blir en skinnbikini, vampyrernas läderklädsel har plötsligt korsett och hål för brösten, och rustningars bröstplåtar har … bröst. Allt hade väl varit fine and good om en hade fått välja själv huruvida en ville ha det så eller inte. Förutom bröst på bröstplåten – det borde ingen ha eftersom det är livsfarligt.
I Fo4 har du samma kläder oavsett om du har bröst eller inte. Eller är feminint kodad. Och alla vault dwellers har en hudnära skinnoverall. Jämställt!
Men det är ett jävla ombytande i Skyrim, eftersom de flesta sakerna är enchanted (förtrollade) och är bra till olika saker. Vill jag prata, skrika, göra starkare trolldrycker eller orka mer? Okej att det kunde vara likadant i Fo4, men där kunde en inte välja perk/enchantment på kläderna själv, vilket både var skönt och irriterande. Skönt, för att det är så jävla mycket olika valmöjligheter i Skyrim men irriterande för att en kanske inte gillar en rustningsdels perk men den kanske är den starkaste. I Skyrim slipper jag pussla med 14 rustningsdelar, även om det kan ha sina fördelar också. Men fy fan vad fula de där Fo4-pusselrustningarna blev. När jag hade levlat så mycket att jag blev OP slutade jag använda power armor och rustningsdelar och bara körde på förstärkta hooded rags. Jag älskar de kläderna. I Skyrim är i alla fall kläderna matchande och rätt badass. Även om jag aldrig ser dem. Så jag använder kompanjonen Lydia som min provdocka.
Fysik
I Skyrim valde jag att göra min karaktär så tjock det bara gick. Hon blev lite muskulös. Kanske är det samma med snubbarna, med tanke på att det ska föreställa medeltid, men ändå. Trist.
I Fo4 finns det i alla fall några med BMI över 24, men de är rätt få.
Sexism
I Skyrim förekommer det inte så mycket som jag hade fått för mig. Dock figurerar det mer rasism; de blonda och vita styr, och är dryga översittare. Resten är en del stereotyper, inbakade i fantasy.
Fo4: Diamond City. Ett svartsjukedrama-uppdrag. Två män bråkar om den enes fru, utan att bry sig ett jävla dugg om vad frun själv vill. Fräscht. Kom inte och säg att det här ska föreställa 50-talet, för det är en fiktiv värld och de tar för fan upp att ”indianer och cowboys” är stötande! Annars behandlas nog spelet karaktärerna lika, oavsett vad en har valt att vara för kön.
Att avsluta Main Quest/huvuduppdraget
Fo4: Jag var på level 84. Lite utdraget, eftersom jag förhalade processen, men ack så tillfredställande. Vilket jävla klimax! ”I can’t belive it. After all this time, we are free.” Jag valde det näst snällaste alternativet, men hade jag vetat hur en gjorde hade jag tagit den snällaste utvägen.
Skyrim: Ingen bryr sig, förutom en vakt i Whiterun som tackade mig. Jag kan inte hitta Greybeards längre och the Blades vill inte prata med mig, eftersom jag valde att inte döda draken Paatohrax. Väldigt antiklimaktiskt slut. ”Can you get this for me?” Eh, varsågod för att jag räddade världen? Mage Collage-uppdraget gav fan en bättre payoff. Har fortfarande inte valt sida i inbördeskriget heller, eftersom ledaren för rebellerna är en skitstövel. Var på level 28 när MQ avslutades, för jag hade blivit tillsagd att det var värt det. Pfft. Ok, har lärt mig en massa shouts, men det är typ allt. Fick inte ens nån extra XP (experience points) av att avsluta MQ. I Fo4 fick jag så mycket att jag direkt gick upp en till level. Vafan.
Båda spelen: Nu då? Fo4 slutade jag spela strax efter avslutat MQ, i Skyrim känns det som om jag just hade börjat. Men jag slutade ändå spela strax efter att jag hade klarat MQ där också.
Slutsats
Jag började skriva den här texten sommaren 2016, strax efter att jag hade avslutat MQ i Skyrim. Sedan lät jag texten ligga ett tag. När jag tog upp den igen insåg jag att jag inte hade fortsatt att spela Skyrim; spelsuget försvann faktiskt efter att jag var klar med huvudstoryn. Dessutom spelade jag på en X-Box 360, så det fanns inga modifikationer att göra – vilket kanske hade gjort spelet mindre repetitivt. Men vad tycker jag då, så här efter att ha jämfört spelen? Allt som allt gillar jag Fo4 bättre, för jag hade väntat så länge och peppat mig något otroligt. Men Skyrim är faktiskt inte särskilt pjåkigt det heller. Om en bortser från grottorna och krabborna.
Nu har jag även spelat DLC:erna (downloadable content) till Fo4 och älskar verkligen miljön i Nuka World och historien i Far Harbor, medan jag inte spelat någon modd till Skyrim. Vilket jag verkligen borde. Det får bli mitt nästa uppdrag.
