Människor som ryker av ondska och skam. Skolor som utbildar framtidens ledare, där kläder och lakan inspekteras efter sotfläckar och där straffen för rök är hårda. Dan Vyletas nyligen utgivna roman Smoke imponerar med sina historiska fantasymiljöer och ett intressant grundkoncept.
Titel: Smoke
Författare: Dan Vyleta
Genre: Fantasy, Historisk roman, Science Fiction, Dystopi
Förlag: Weidenfeld & Nicolson
Utgivningsår: 2016 i England m.fl, 2017 i Sverige
Smoke har jämförts med Harry Potter och Guldkompassen, och vid första intrycket förstår jag varför. Huvudkaraktärerna, tre ungdomar vid namn Thomas, Charlie och Livia, bor på särskilda internatskolor och blir uppslukade av ett större hot utanför den trygga vardagen i skolan. Precis som i Guldkompassen finns en mystisk och vetenskaplig dimension i berättelsen, här i och med Röken, vilket ligger till grund för hela intrigen. Tyvärr slutar jämförelserna där, eftersom Smoke inte alls levererar samma spänning eller helhetskänsla som förebilderna.
Smoke utspelar sig i England under ett alternativt 1800-tal. Människor runtom i världen är drabbade av Rök, en synd eller sjukdom som utsöndras från kroppen när man känner ilska, skam, hat eller lust. När Röken tar över förändrar den ens personlighet och personen blir totalt uppslukad av sina känslor. Röken kan smitta andra, den fläckar huden och kläderna och ligger som en mörk dimma över Londons gator. Thomas, Charlie och Livia tillhör några av de förnäma släkter som tränas i att hantera sina känslor och därmed undvika Rök. På ett studiebesök i London skymtar Charlie en ängel i folkmassan, en man helt utan Rök, och Thomas bevittnar hur en gestalt skrapar svart Sot från en död kropp. Detta blir startskottet till ungdomarnas jakt på sanningen om Rök.
Början av Smoke är suverän. Skolmiljön, introduktionen av Röken och karaktärerna – allt bygger upp för en fascinerande historia. Jag läser de första hundra sidorna med iver, och när karaktärerna börjar nosa på konspirationer och blir jagade höjs spänningen återigen. Språket är genomgående drivet och välavvägt. Men snart stagnerar handlingen och historien lyfter aldrig riktigt. Klimaxet uteblir. De sista hundrafemtio sidorna tar en evighet att läsa och då har jag nästan tappat intresset.
Det största problemet har med tempot och perspektivskiftena att göra. Huvudpersonernas gradvisa insikter om Röken kommer främst från de vuxna, som i långsamma föreläsningar berättar ”sanningen” för dem. Dessa dialoger och monologer avbryter spänningen abrupt, vilket är frustrerande. Stundtals önskar jag att historien utgick ifrån de vuxna istället, så att vi slipper alla informationsspäckade avsnitt och istället får följa mer aktiva karaktärer som har större makt att påverka intrigen. Något annat som påverkar tempot negativt är perspektivskiftena. Vyleta använder sig av många olika personers perspektiv, något som inte alltid markeras tydligt. Det pendlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv, vilket stundtals blir rörigt. Ofta känns det dessutom som om bikaraktärernas avsnitt är överflödiga, att författaren inte riktigt litar på att läsaren kan dra egna slutsatser. Utöver detta är texten fullproppad med avsnittsuppdelare som stoppar flödet i läsningen och gör mig, ofta i onödan, osäker på om vi bytt perspektiv till en annan karaktär eller inte.
Idén och miljön för historien är däremot fascinerande och genomtänkt med många detaljer som gör historien trovärdig. Den visuella, mystiska Röken ger upphov till många spännande frågor. Vad är ondska och hur smittar den? Vilken roll fyller ondska hos människan? Och vad vore vi utan den? Karaktärerna utvecklas genom historien och får intressanta dimensioner i och med deras olika typer av Rök. En annan positiv aspekt är att triangeldramat mellan ungdomarna (ja, det finns såklart ett triangeldrama) beskrivs i ett öppensinnat, hbtq-vänligt perspektiv. Det är uppfriskande, men ganska subtilt gjort, och jag önskar att Vyleta hade tagit i mer på den fronten.
Sammantaget är detta en intressant bok med massor av potential, som tyvärr inte gör sig själv rättvisa. Jag önskar nästan att Vyleta återkommer till den här idén och gör något annat av den. För grunden finns där, och tankarna om Rök lever kvar.
