”När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sparar inte på sina resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta, och om brott begåtts, fördöma. Medierna skildrar skeendet och är snara att kritisera om spårandet inte leder till snabba resultat. Så är det inte när de som försvinner är ensamkommande flyktingbarn- och ungdomar.”
Titel: De förlorade barnen
Författare: Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Genre: Reportage
Förlag: Natur & Kultur ISBN 978-91-27-13432-4
Utgivningsår: 2013
Ensamkommande flyktingbarn runt om i Europa försvinner spårlöst, och ingen bryr sig om att leta efter dem. Om detta handlar De förlorade barnen. Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat barnen, så gott de kunnat, för att höra deras version. I de fall barnen inte gått att finna har de istället pratat med gode män, fosterföräldrar och andra personer som varit i kontakt med barnen innan de försvann. Hemska livsberättelser kommer fram, och detta är sanningen – verkligheten – för dessa barn och ungdomar. Författarna har gjort ett grundligt researcharbete som innefattar allt från lagar och förordningar till barnens egna beskrivningar av vad som hänt och händer. Det är gripande, omskakande och det händer nu.
Förutom personporträtt på ett antal barn och ungdomar finns jämförbara fakta.
Om en ungdom försvinner från transitboende blir hen efterlyst i två månader. Sen görs en registerkontroll, och om ingen ny information kommit fram tas efterlysningen bort och ärendet avslutas.
Svenska barn och ungdomar som anmäls som försvunna hanteras på ett annat sätt: ”Efterlysningen ligger tills man får kontakt. Den ligger latent. Vi vet ju inte var de ploppar upp. Vi efterlyser också internationellt.”
Men ensamkommande barn och ungdomar som fått avslag på sin asylansökan och ska utvisas är högre prioriterade att få tag i. Då ligger efterlysningen kvar i arton månader, och det läggs större resurser på att söka efter dem, enbart för att kunna genomdriva utvisningen.
Varför är det viktigare att söka efter barn för att utvisa dem, än att söka efter barn vars asylprocess inte är klar, och som ingen vet varför de försvunnit? Hur kan det vara ointressant varför barn försvinner, speciellt som de sannorlikt inte försvunnit frivilligt? Barn som ingen söker efter är lätt byte för prostitution, drogförsäljning eller annan typ av utnyttjande. Något som tas på högsta allvar när det gäller svenska barn, men som verkar räknas som ”naturligt svinn” så snart barnet har en annan ursprungsnationalitet. Vi pratar om barn. Barn som dessutom haft svåra upplevelser av att ensamma försöka ta sig till ett främmande land.
”Mellan 2007 och 2012 har 1202 unga flyktingar försvunnit, medan de varit svenska myndigheters ansvar. Av dem är 783 fortfarande borta… Hur kan detta vara något vi inte pratar om? ”
Det här är bara några få exempel på upprörande fakta. Boken bör läsas, oavsett om du är insatt i ensamkommande barn och ungdomars situation eller ej. Den är fylld av intervjuer med barn och ungdomar, gode män, gränspoliser och diverse myndighetspersoner. Rösterna från några av dessa barn och ungdomar får äntligen höras. Röster om utsatthet – direkt från dagens samhälle medan det händer.
Författarna till De förlorade barnen kommer att närvara på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, även om programmet för dem ännu inte är helt klart.
BAKGRUNDSFAKTA
Dublinförordningen reglerar vilken medlemsstat inom EU som ansvarar för att handlägga om asyl. Om en annan medlemsstat har ansvaret för en asylsökande ska denna stat ”överta” personen som söker om asyl. Konkret innebär det att om ett ensamkommande barn på sin väg till exempelvis Sverige ansökt om asyl i ett annat EU-land, prövas inte asyl i Sverige, utan barnet skickas tillbaka till det land där det först sökt asyl. I De förlorade barnen ges också exempel där barn och ungdomar fått visa identitetshandlingar eller fått fingeravtryck tagna, utan att förstå att de därmed registrerats som asylsökande. Något som kommer som ett stort bakslag när de söker asyl i Sverige. Som en konsekvens av bland annat Dublinförordningen driver tusentals minderåriga runt på gatorna i EU, utan att någon stat vill ta på sig ansvaret för dem.
Genom ett beslut i EU-domstolen den 6:e juni i år har överföringar av ensamkommande barn enligt Dublinförordningen stoppats. Migrationsverkets tolkning av förordningen är inte självklar utifrån domen, vilket kan leda till tvister mellan länderna om barnet ska överföras eller inte. Mer om konsekvenser av domen hittas hos Asylnytt: http://www.sanna-ord.se/asylnytt/arkiv/regler/dublin_info.html
