På ett lugnt och mjukt sätt gestaltar Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson livets kretsgång i boken Vakna min kastanj. Vi får möta ett barn som kämpar för sitt kastanjeträd på ett sätt som väcker starka känslor hos både barn och vuxna.
Titel: Vakna min kastanj
Text: Åsa Mendel-Hartvig
Bild: Ane Gustavsson
Omfång: 32 sidor
Utgivningsdatum: oktober, 2014
Läsålder: 3-6 år
Förlag: Natur&Kultur
ISBN: 978-91-27-13696-0
Ett barn berättar om sitt kastanjeträd som står utanför fönstret. På våren får det vita blommor som ser ut som mjukglass och på sommaren har det mörkgröna blad som ser ut som vindsnurror. På hösten får trädet taggiga bollar och i dem bor de lena kastanjebarnen. På vintern sover trädet.
Under berättelsens gång får vi följa barnets relation till trädet. När barnet märker att trädet inte vaknar ur sin vintersömn och husägaren säger att trädet är dött, försöker barnet rädda det från att fällas. Vakna min kastanj är en berättelse som väcker mycket känslor. Den handlar om kärlek, längtan, acceptans och hopp. Precis som trädet lever vidare i flera nya träd med hjälp av kastanjerna, så lever minnen kvar från människor som somnat in.
Boken har ett målande språk som skapar egna, inre bilder hos den som läser eller lyssnar. Illustrationerna är samtidigt väldigt stämningsfulla och har små detaljer att upptäcka. Som en tax under ett träd, en pappersdrake som speglas i fönstret, ett garnnystan i förrådet. Färgerna bidrar till känslor av värme, kyla, glädje och sorg.
Detta är en bok som passar både barn som vuxna. Den väcker mycket tankar och jag kan personligen identifiera mig med såväl barnets som trädets känslor. Boken har en vemodig stämning samtidigt som den inger en stark känsla av hopp och liv. I min psykiska sjukdom kan jag känna mig likt trädet som inte blommar, samtidigt finns det någon som visar extra kärlek och omtanke utifrån. Som försöker odla mina inre kastanjer och vattna dem med tårar så jag kan blomma på nytt.
Jag tänker också på min mormor som visade totalt ointresse när en diakonissa läste religiösa texter för henne då hon var nära döden. Istället frågade mormor ”Kan ni inte läsa sagor för mig istället?”. Det tyckte diakonissan var barnsligt, men det tycker inte jag. Det finns barnböcker som passar en 3-åring lika bra som en 89-åring. Det här är en sådan bok och den hade jag verkligen velat läsa för min mormor innan hon dog.
