Vad är egentligen konst, och vad har den för roll i dagens samhälle? Kan konsten säga oss något om livet eller finns den mest till för att distrahera oss från det? Och vad gör vi med den kunskap som konsten förmedlar? Med utgångspunkt i Göteborgs Konstskolas utställning Naturligt reflekterar vår medarbetare Andreas Hallén över livet och konstens förutsättningar.
Det är en brokig skara konstverk som huserar i de tre små rummen på Göteborgs Konstförening. Det första som möter mig är en fin och uttrycksfull tavla med en kvinna som står i ett torrt och öde landskap. Hennes hjärta ligger utryckt och blödande på marken, armarna sträcker sig upp mot en flock flygande fåglar samtidigt som rötterna under hennes fötter tycks hålla henne fast på jorden. Målningen samsas med ytterligare några tavlor samt en videoinstallation som visar bilder av moln, berg och vatten och som med hjälp av ett par hörlurar ackompanjeras av meditativ musik. Blåvita bilder av höga, snötäckta berg ovan molnen blir i min hjärna till vita glassberg med fluffig grädde. Lika trevligt blir det inte fortsättningsvis, även om musiken är densamma. Plötsligt rasar jättelika forsar med vatten som dränker landskapen vi just sett. I rummen som följer får vi bland annat stifta bekantskap med muterade djur och människofigurer förkroppsligade av växtlighet. På ett verk tycks ett stort stålblänkande monster resa sig upp ur jorden och få markytan att rämna. På ett annat står en rädd liten räv i skuggan av det elaka monstret människan. Vissa av verken tilltalar mig mer än andra men det är helt klart en mängd talangfulla och intressanta konstnärer som ställer ut. Ett slags skön och lite vemodig tomhet kan drabba mig när jag är på teater eller museer av olika slag. Redan som liten kunde jag få känslan av att det är något alldeles särskilt som pågår innanför de här väggarna. En annan värld än den där utanför. Exakt vad som skulle skilja de olika världarna åt är inte alltid lätt att svara på, även om jag idag är betydligt äldre. Jag är inte ens säker på att det finns något självklart svar. För vad säger egentligen det som förmedlas oss här inne, och varför skulle det vara mer intressant än det som finns där utanför? Vad är konst egentligen bra för?
Att utställningen på Göteborgs Konstförening är svidande samhällskritisk är något av det första som slår mig. Människan är skildrad både som offer och förövare, och det är ju i många fall precis det hon är; skyldig till sitt eget lidande. Dock kan inte all skuld läggas på oss människor för det skulle ju indirekt betyda att vi även vore universums skapare vilket bara är storhetsvansinne. Ändå beter vi oss ofta som om vi vore det, som om vi försökte göra oss oberoende av naturen och bevisa vår överlägsenhet gentemot vårt ursprung. Men hur skulle det egentligen gå till? Att det snarare är naturen som är den allsmäktige är videoinstallationen med de vackra bilderna från ovan molnen ett tydligt exempel på. Där syns inga människor till. Naturen lever och frodas och sköter likväl sitt ändå, utan någon insyn av människan.
Så vad gör vi egentligen med vår natur? Vi bör allvarligt fundera över storstadens instängdhet kontra naturens öppenhet. Men vad av allt det vi skapar är egentligen av värde och nödvändigt för vår fortlevnad? Så som vi lever i västvärlden gör vi oss mer eller mindre beroende av en onaturlig värld, och till vilket pris? Vi vill hela tiden skapa nytt för att vi aldrig kan vara nöjda med det vi har. Som kvinnan i det öde landskapet. Längtan heter konstverket och längtan är precis vad hon uttrycker; en hjälplös längtan bort från allt, en längtan till något annat, kanske något ovanjordiskt. En längtan som inte nödvändigtvis behöver bero på att det nya vi upptäcker inte skulle gagna oss. Tvärtom tycks vi vilja lämna det så fort som möjligt, oavsett hur värdefullt det än kan vara för oss. Det är inte längre resan som är mödan värd, utan det är hur fort vi reser mellan de olika målen som tycks vara det väsentliga. Vi jagar i blindo efter något bestående positivt, ett paradis som slutligen kan betyda evig frid. Samtidigt som ju varje ögonblick innebär något nytt och oförutsägbart.
Jag tänker mig att den vetskapen kan innebära en känsla av att man totalt saknar kontroll och i slutändan är helt utlämnad åt livets nyckfullhet. Just därför vill vi hitta det där bestående som vi kan lita på och inte behöver undra så mycket över. Men frågan är hur hemskt det egentligen är, att inte känna någon kontroll.
Att gå på museum och uppleva konst kan även det göra intrång på ens kontrollbehov. Det är något annat jag erfar den här dagen och som så ofta när jag går på museum. Likaväl som jag kan gilla att försvinna in i experimentella konstverk så finns även kontrolldjävulen där ständigt närvarande. Kontrolldjävulen är dömande, otålig och empatilös. Han är inte särskilt intresserad av att försöka förstå och vill nog helst bara avfärda allt han möter som rent nonsens. Det är han som är orsaken till att man kan känna frustration när man möter något som inte genast är greppbart, som plötsligt bryter med ens egna invanda föreställningar.
Lika sant som det är att vi alla har detta behov av kontroll latent inom oss, är det sant att det aldrig kommer att försvinna. Däremot är jag övertygad om att vi skulle må bättre om vi lärde oss att bearbeta det. Vi måste våga försvinna in i våra egna verkligheter och vara kreativa utifrån den, utan någon yttre påverkan som skadar integriteten. Vi ska skapa enligt våra egna regler och samtidigt vara öppna inför andras. Vi ska föra en dialog så att andra kan förstå oss, och så att vi kan förstå det som vi upplever som främmande. Det är den vägen vi måste gå för att förbli ärliga mot oss själva och varandra och bara då kan vi åstadkomma ett meningsfullt skapande. Konstnärlig frihet och integritet är två förutsättningar för att kunna skapa riktigt bra konst och grunden till vad som senare kan presenteras som något unikt.
Men som bekant är det inte i en sådan värld vi lever nu. Normerna fortsätter att breda ut sig, västvärlden för sitt krig och vill se alla andra som fientliga utomjordingar. Det enda vi säkert kan veta är hur historien har utvecklats, den är vår karta och kompass. Framtiden är som vanligt oviss. Eller som Sokrates sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.”
