West Coast Riot och Metaltown

West Coast Riot är en svensk punk- och hardcorefestival som arrangerades första gången 2008 och höll hus på Bananpiren. Metaltown, en tvådagars rock, metal- och hårdrocksfestival har några fler år på nacken och startades redan 2004. Två av Göteborgs före detta innerstadsfestivaler, som hölls mellan den 16:e och 18:e juni, hade i år flyttat ut till galoppbanan i Björlanda på Hisingen. Var det en bra idé?

Arrangörerna hade ordnat bussar från Heden till festivalområdet för 160 kronor. En stor miss de gjorde var att man inte kunde betala för enkelresa, utan var tvungen att köpa bussbiljett för alla tre dagarna. Jag fick skjuts både till och från festivalerna och tur var väl det. På kvällarna var det ett mindre kaos för besökarna att komma hem, missade man sista festivalbussen fick man gå någon kilometer för att komma till närmsta Västtrafikhållplats och hoppas att det skulle gå någon buss in till Järntorget. Även om man kom med bil var det svårt att bli lämnad och hämtad eftersom det varken fanns parkeringsplats eller upphämtningsställe. Dessutom var det stoppförbud på vägen utanför festivalen och många arga poliser vaktade vägen och sjasade iväg bilisterna.
Något som inte egentligen var arrangörernas fel men som ändå blev som en vagel i ögat var att det inte fanns någon mobiltäckning där ute, så om man ville möta upp vänner fick man bestämma tid och plats innan man gick in på området.

West Coast Riot trodde de flesta skulle bli årets flopp med fattigt bandurval och få sålda biljetter. Trots det dök det upp hyfsat mycket folk, både utanför och inne på området. De flesta verkade vänta på kvällens sista akt Gogol Bordello, medan jag bara ville se tre band: The Exploited, Sum 41 och Millencolin. Faktum är att jag i slutändan bara såg ett band och det var Sum 41, då Exploited missat flyget och Millencolin spelade i ett fullknökat tält som var omöjligt att komma in i.
Men om utbudet var lite fattigt på West Coast Riot var det ändå folk där, men inte i närheten så många som på Metaltown dagarna efter.
Åh, om jag bara vetat hur det skulle bli så hade jag aldrig betalat de där 1500 kronorna som tvådagarsbiljetterna kostade.
Trots tjocktröja och vinterkappa var det riktigt iskallt första dagen. Jag kom dit i huvudsak för tonårsidolerna At The Gates och System Of A Down. Även om konserterna var superba så var vistelsen inte det. Värre blev det dagen efter då det spöregnade och den klassiska festivalleran uppstod någon gång efter Arch Enemys riktigt bra framförande. Det var fruktansvärt mycket folk på området, så pass att det var svårt att ta sig fram utan vassa armbågar. Jag ville bara åka hem. Min hemlängtan blev extra stark när jag suttit iskall i min regnponcho i fyra timmar, druckit två cider á 65 kronor och sett Cradle Of Filth ge kanske den mest värdelösa spelningen i världshistorien. Jag finner inga ord, ingen bra motivering till varför det var så kasst. Det bara var det. Kvällens förvåning för min del var Bring Me The Horizon. De hade ett sådant ös att det var svårt att inte digga killarna på scenen även om man, som jag, inte ens hört bandet innan.

Området var klumpigt designat. Det var avlångt, trångt och bara, ursäkta franskan, genomjävligt. Det enda positiva jag kan säga är väl att det fanns ett ganska gott utbud av bajamajor. Men hur fräscha de var kan nog varje person som någonsin varit på festival gissa sig till.
Sen kom KoRn och räddade hela kvällen med en makalöst bra spelning med god scennärvaro och bra urval av hits. Ja, det slutade till och med regna en liten stund. På vägen ut kom det fram två genomblöta killar som skulle se Volbeat och frågade vart jag köpt min poncho. Tydligen hade de hundratals försäljarna bara försvunnit så jag var snäll nog att sälja den och en extra poncho för 100 kronor.
Jag hittade tillslut min skjuts i mörkret och regnkaoset. Jag var genomvåt, kall och trött. Som tonåring hade det inte rört mig i. Men min sista tanke när jag blickade tillbaka mot området var: Jag är för gammal för det här.