Medvetet trycker jag på play och ur högtalarna hör jag Kent strömma. Jag förflyttas själsligt, kvinnan blir tonåring igen. Med allt vad det innebär. Jag har tänt ljus, lägger mig raklång på golvet och stirrar upp i taket. Jag gör allt det där jag inte borde.
Jag försätter mig själv i ett sinnestillstånd jag alla andra dagar arbetar hårt för att komma ifrån. För när ingen ser, vågar jag påstå att min depression också för med sig sidor jag uppskattar. För det är i det här tillståndet jag skapar som bäst, jag fotograferar mer vågat och jag målar mer personligt. Ur min smärta föds kreativitet och i kreativiteten finner jag medicinen som ingen läkare kan skriva ut recept på.
Jag önskar ingen att må som jag har gjort. Men jag delar gärna med mig av en del arbeten som jag åstadkom under mina tunga år.
Läs gärna och inspireras, sen uppmanar jag dig att själv ta tag i pennan.
Vad växer fram ur din fantasi och vågar du fråga dig själv varför?
Text & bild: Nellie Jansson
Som han den där Coldplay
Jag spottar och fräser,
för jag är räddare än påskharen.
Men du bara stänger dig som dyraste ostronet jag
inte vågat smaka på.
Jag önskar jag kunde sjunga
som han den där Coldplay,
i will try to fix you.
Men jag snavade på antennsladden
som du stört dig på så länge,
och jag gråter utanpå,
du gråter inuti.
Jag står fortfarande i givakt under din hand
men du ser inte för din lugg har blivit lång
och om den växer mer i år,
försvinner vi från toppen till botten
precis som timglas sand.
Spermien (20 år senare)
Jag önskar jag kunde krypa in i mig själv
och finna någonting mer än
sönderrökta lungor och ensamheten.
Men när jag känner mitt hjärtas slag
är jag inte fascinerad av människans
fysik.
Jag är rädd för att jag ska lyckas få det
att sluta slå.
när jag föddes brydde jag mig bara om
bröstmjölk och nya intryck.
Jag trivs fortfarande vid en kvinnas barm
men de intryck jag lärt mig att leva med
stod det aldrig om i historieboken.
kanske lärde jag mig inte tillräckligt
på mitt 7-årskalas,
och kanske dansade jag för lite i regnet som barn.
Jag lärde mig allt om hårspray och snobben string,
men ingenting om den stora svarta sorgen.
och medan min spermie befruktade ägget
var det ingen som viskade:
Är du säker på att du verkligen vill det här?
Flyktiga stunder
Som trollsländor
lever vi en dag i sänder,
njuter av solen men dör i skuggan.
Sakta flyger vi tillbaka
in i det mörka ljuset,
ser tiden rinna.
Försvarslöst och krampaktigt
tar vi tillvara på varje
flyktig timma,
att andas i varandras lungor.
Poesi & rödvin
Där solen går i moln,
möter augusti det första fallna lövet.
Det sjunger om sommaren som är kort,
och jag märkte inte ens att den var här.
Mina tår hann knappt bli blöta av havssalt
förrän åskan klöv mig mitt itu.
Här sitter jag utan poesi och rödvin,
men melankolin fångade mig ändå.
Nu kommer prövotiden, känslan av fruktan
och förnimmelse.
För där solen går i moln,
möter augusti det första fallna lövet.
och på den singlande grönskan
stod våra namn i år igen.
håller helt med. jag blir ofta grymt kreativ när jag mår dåligt. hängde på panduro hela förra hösten.
Kreativitet är en väg att hantera mådålighet, en hjälp att överleva och att hitta en väg vidare. Men jag skulle aldrig söka mig till depressionen för att finna kreativitet, för mig är den till och med ett hinder, om jag dyker för djupt, mår för dåligt, då blir det ingenting, bara en stum och död väntan på livets återkomst, på en gnista av hopp. Kanske blir uttrycken olika när man är ledsen eller glad. Men kreativiteten är ju till för att uttrycka hela vårt mänskliga spektrum, smärta såväl som glädje. Kanske alster tillkomna i djup smärta berör andra människor på ett annat sätt än det pluttigulligt lyckliga. Men även det gulliga är en del av oss och har rätt att få uttryckas.
att var kreativ handlar ju mycket om att hitta sig själv i både smärtsamma och lättsamma situationer , att få klä av sig sin sorg ..eller att få sätta på sig sin glädje. personligen är jag ofta kreativ men har ändå lite lättare när jag mår dåligt.