Den kristna julen är en gammal tradition, men för vissa en mjölkko varken du eller jag får ta del av. Krucifixet har ersatts av dollartecknet som religiös symbol.
Julen – en viktig högtid för kyrkan, men kanske än viktigare för kommersen? Den största försäljningen sker under julen, det har mer blivit ett jippo, som fars dag. Snart får vi se brottslingens dag, den ensamstående mammans dag, kanylentusiastens dag; listan kan göras hur lång som helst. Vad det gör är att det får oss medvetna om, eller snarare att vi får idén inpräntad i oss att vi måste uppmärksamma dem med presenter. Inte egentligen för att de vill, utan för att någon tycker att de förtjänar det – nu kanske det gör det – men visas uppskattning bäst genom saker?
Om vi nu ska ge varandra saker för att en liten gosse för 2000 år sedan sägs ha fått myrra, guld och annat krams, så misstänker jag att traditionen lever kvar, även om vi bytt ut myrra och guld mot andra dyrbara saker. Monumentala eller verkligt värdefulla.
På papper tycks det som att kristendomen är Sveriges religion, men det stämmer nog inte så bra om man jämför med verkligheten. En stor del av befolkningen är inte aktivt kristna, men firar ändå högtidsdagarna och får därmed ledigt. Visserligen kan man anse att det är godtyckligt och att alla förtjänar ledighet.
Det är så att hyckleri inte är något som någon gör, om alla gör det. Jag vill nämna att den heliga Birgitta verkade få väldigt många visioner när det var något som hon inte var nöjd med, och visionerna gynnade oftast hennes egna intressen. Det är lite som att hälla vatten på sig egen kvarn.
Borde jag kunna erkänna mig till den ena och andra religionen och sedan mena att man ska ha respekt för mina ”högtider”? Nåväl, jag håller väl med dig, om du åtminstone går till kyrkan på söndagar. Nähä, men kanske till julottan? Påsk då?
Nej, den andliga delen av vårt firande har nog bleknat till förmån av själva firandet i sig, för vi tycker om firande och högtidlighet, det ger en slags distans till vår vardag. Något man kan se fram emot.
Varför får då inte muslimer ledigt på ramadan, för så vitt jag minns är det också en högtid. Visserligen får vi nog inte ledigt vid jul om vi befinner oss i Kina, och om vi fick det så var det antagligen inte av samma anledning som här, eller?
Det är alltid viktigt att tänka på familjen, och en del av den traditionen lever kvar, fast vi bara väljer att lyssna på det som tilltalar just oss. Älska din nästa i detta samhälle som blir kallare och kallare, där världens orättvisor trycks mot oss tills vi blundar för att vi inte vill se mer.
Utan medkänsla har vi inte mycket, så tänd ett ljus och låt det ej brinna ner.
Text: Emanuel Goytia Svensson
Att fira högtider har människor älskat i alla tider. Varför firar vi att ett barn föddes för över 2000 år sedan? När han egentligen kanske inte ens föddes just då, vissa påstår att han föddes någon gång i april…
Tidigare firade vi midvintern i Sverige (och kanske i våra hedniska grannländer med), men i och med kristnandet ville ju missionärerna få bort ovanan med midvinterblot. Men det är inte lätt att FÖRBJUDA människor att fira. Istället bestämde kyrkan att från och med nu skulle man istället fira födelsedagen för barnet ifråga. Och de kristna vikingarna kunde i godan ro fortsätta slakta sin Särimner och lägga upp honom på julbordet, och skölja ner härligheten med julmjöd. Och ingen sörjde särskilt mycket över den förändringen.
För att inte tala om det vilt utbredda firandet i Sverige av en gammal italiensk martyrinna. Enligt den förkristna seden firades 13 december som den natt då porten till underjorden stod öppen, och skrymt, oknytt och ”Lusse” (en stor demonisk hund eller kanske varg?) var i farten, folk klädde ut sig och gick från gård till gård för att skrämmas och tigga mat. och det onda skulle skrämmas på flykten med sång, musik och massor av tända ljus. Oknytt kan man ju som kristen inte fira, så missionärerna letade febrilt i sin helgonkalender och hittade en liten obetydlig italiensk martyr som dött just denna dag. Så nu är det henne vi firar istället, med maskerad, sång och tända ljus. Och ingen är speciellt ledsen över den förändringen heller.
”Skit samma vad vi firar, bara vi får fira” kan man få intrycket att våra förfäder tyckte, och kanske även vi själva.