Samtal om försvunna barn

Katia Wagner och Jens Mikkelsens reportagebok De förlorade barnen handlar om barn som kommer ensamma till Sverige eller andra europeiska länder och spårlöst försvinner. Mellan 2007 och 2012 har 1 202 unga flyktingar försvunnit bara i Sverige. 783 av dem är fortfarande borta.

Håkan Kristensson och Maria Ernborg Wendahl tar ett snack med Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Det är bokmässa, och lugnet i det lilla intervjurummet står i behaglig kontrast till sorlet och myllret i själva mässhallen. Ett intensivt samtal tar sin början.

Det är ett jättestort arbete ni gjort; hur har ni orkat fördjupa er så mycket i de här frågorna?

Jens: Vi kände på något sätt att det är jävligt märkligt att detta kan pågå. Att så många barn och ungdomar kan försvinna utan att någon ens försökt ta reda på vad som händer dem. Så vårt mål från början var att försöka spåra några av dem och försöka ta reda på vad det är som hänt. Hur lever de sina liv idag? Men vårt absoluta mål, vår lägstanivå, var att hitta några av dem.

Katia: Det är ingen som kan ge svar på vad som händer, och då börjar man ju i den änden. Myndigheter som inte kommunicerar med varandra, så ingen vet att ingen annan heller tar ansvar. Det finns ju ett antal svenska myndigheter som skulle kunna ta ansvar. Polisen skulle kunna jobba på ett helt annat sätt. Migrationsverket har ju ansvar för barnen så länge de är under asylprocess, men när de försvinner bedöms de ju inte länge vara under asylprocess och då skiter de i ungarna. Socialtjänsten bryr sig bara om dem så länge de bor i den egna kommunen.

Så det är ett glapp där ingen myndighet tar ansvar?

Katia: De bilderna hade vi faktiskt inte klara för oss, hur otroligt lämnade i sticket de här ungarna är, totalt övergivna.

Jens: Man kan säga rent formellt, sedan 2006, så är det polisens ansvar så fort barnen försvinner. Socialtjänsten lämnar över det till polisen och gör inte mer än det, och polisen väljer också att inte göra någonting. Det finns bara en kategori försvunna flyktingar som de ger resurser för, och det är de som har beslut att de ska ut ur landet. Där läggs ju en massa resurser faktiskt. Det är regeringens initiativ det här med REVA. Den kontrasten hade vi heller inte riktigt klar för oss, att det är samma enhet inom gränspolisen som både ska skydda och värna från människohandel, och samtidigt jaga rätt på dem och gå ganska långt i den jakten. Spana utanför skolor, hämta barn från barnpsykiatriska kliniker och sådana saker, och det är ju jättemärkligt.

Katia: Om ni har läst boken så vet ni att Muna letar de inte alls efter och flera kapitel senare så har vi Ali som syr ihop sin mun och försvinner och honom har de verkligen spaning på i två månader, och det är så de hittar honom. Det betyder att kunnandet, kompetensen och resurserna finns, men man väljer att bara använda dem i vissa sammanhang. Detta trots att det i flera av de fall vi tittat på, och vi har naturligtvis stött på så mycket mer än det som är med i boken, finns indikationer på att försvinnandet inte skett frivilligt. Även i Munas fall finns ju indikationer på att försvinnandet inte är okej. Väldigt starka indikationer på det, så även om man har sådana indikationer, så prioriterar man bort. Och att det var så tydligt hade vi inte heller klart för oss.

Jens: Att det faktiskt var så, rakt uppochner – ingen gråzon.

Katia: Det var inte någon som ens försökte låtsas som att det inte var så när vi ställde frågor om det, ingen som försökte mörka det.

Jens: Nej, gränspolisen sa om dem som ska utvisas att ”dem letar vi efter, dem vill vi ju ha tag i”.

Och hur motiverar myndigheterna sådana beslut?

Jens: Flera av personerna det handlar om är ju suicidbenägna. Men myndigheterna bygger sina beslut på spekulationer om var de tar vägen. Alltså föreställningar om att de säkert åkt till nån släkting, eller inte trivts här och åkt vidare till något annat land. Och både socialtjänsten och gränspolisen i Malmö säger ju rakt ut att de aldrig någonsin varit med om att misstänka att någon som försvunnit varit utsatt för brott. Och så, i boken vänder man blad och kommer till Ghazi som faktiskt står i ett gathörn och säljer knark, övervakad av en man. Så de har nog inte bilden riktigt klar för sig.

Katia: Nej, det är faktiskt en likgiltighet inför de här barnen. Myndighetspersoner avhumaniserar barnen, kan man säga. Vi har överhuvudtaget inte hört myndighetspersoner tala om barnen i termer av omsorgsbehov, empati eller solidaritet. Det visar sig också tydligt i deras myndighetsutövning att de är alldeles iskalla. Det är som om de inte förstår att det handlar om minderåriga som kommit hit för att söka hjälp och skydd. Barn som inte har sina föräldrar som tar hand om dem, som har behov av nya vuxna som tar hand om dem och tar deras liv på allvar. Det här tycker vi är jätteviktigt att lyfta. Är man under arton år är man enligt barnkonventionen barn, och då ska det finnas vuxna som tar ansvar för en. För oss har det varit väldigt viktigt att komma de här barnen så nära att de får förtroende för oss, att få dem att faktiskt vilja teckna sina egna berättelser. Utifrån hur de ser det.

Men hur har ni gjort för att få den tilliten? Det är ju att väldigt stort förtroende från deras sida.

Jens: Mmm… Det är ju inte alls självklart. En del av barnen har hoppat av; vi har haft kontakt där vi försökt, men det tar ju rätt lång tid att skapa det förtroendet. Vi har förklarat precis vad vi håller på med, hur det kommer att se ut, låtit dem läsa och titta på texterna. Man resonerar mycket, som hur man ska göra med deras namn till exempel. Det kan ju vara en situation där det inte är bra om deras namn kommer ut, om de gömmer sig och så. Jag tror att det är avgörande i det här projektet, men också i all annan journalistik, är att låta det ta tid. Vi träffade de flesta mer än en gång, och de flesta verkade lättade eller tacksamma att nån äntligen ville lyssna.

Det kan ju vara det att få komma till tals. Att någon verkligen vill höra, på riktigt.

Katia: Ja, jag tror det handlar mycket om att de har känt att vi varit intresserade på riktigt. Vi har inte ställt vissa frågor för att vi har en agenda, utan vi har lyssnat, och lyssnat färdigt, utifrån hur de själva velat teckna sin tillvaro. Och jag tror att i den journalistik som vi ägnar oss åt, och som jag ägnat mig åt i många år, är det sista snäppet i att få ett förtroende att man är uppriktigt intresserad. När det sjunker in, och de känner att den här personen är beredd att lyssna, så är det precis som Jens säger att de känner en lättnad, de känner sig sedda helt enkelt.

Jens: Till och med tacksamma, efter att boken har kommit. Som Ahmad till exempel. När vi träffade honom och lämnade över boken så var han stolt över att ha kunnat bidra med förståelse kring detta. Han sa att när han blir stor så ska han försöka bli journalist eller jurist. Innan hade han tänkt bli advokat, men nu har han bestämt att bli journalist. Det tycker man ju är den finaste respons man kan få.

Katia: Ja det är helt fantastiskt. Vi fortsätter nu att följa de här ungdomarna på vägen. När man ger sig in i ett sånt här arbete vet man att man måste fortsätta. Vi kommer inte att avsluta relationerna, för vi har blivit väldigt viktiga vuxna i de här ungdomarnas liv. Det var påtagligt med flera av dem att det var så viktigt. Till exempel Ghazi i gathörnet i Oslo – honom har vi ju fortsatt ha kontakt med flera gånger i veckan. Vi träffade honom i oktober och sen jagade han vidare, kom tillbaka till Malmö i mars och var så himla glad att träffa oss. Vi var de enda människor han haft nån slags kontinuerlig kontakt med. Och Mohammed i London var helt lycklig över att vi suttit i samma kök hos hans gode man, och klappat samma hund. När man verkligen tänker på det och inser vidden av deras övergivenhet; att människor som vi, som är journalister, kommer in i deras liv och faktiskt blir otroligt betydelsefulla för dem. Det är ett jävla ansvar som man måste fortsätta att ta. För man kan inte kritisera ett system, som vi gör i vår bok, kritisera att samhället vänder dem ryggen och sen göra samma sak själv.

Det kanske inte går att avsluta relationen för en själv heller?

Katia: Nej men det går ju inte. Vi har fått en relation till de här ungarna.

Men mer än den kontakten; hur har det påverkat er personligen att gå in i de här relationerna?

Jens: Det påverkar såklart. Vi är inte ovana att besöka människor i misär. Men jag har alltid försökt vara ortodox i det här, att man ändå måste ha en distans på ett sätt.

Katia: Där är vi lite olika.

Jens: Ja där är vi lite olika. Man kan följa och följa upp. Men ändå hålla en distans. Men, som Katia säger: om vi är de enda som kan ställa upp och leda folk rätt, då kan man inte låta bli att ta ansvar.

Ni har ju samarbetat innan, är det positivt med era olika metoder?

Katia: Både och. Man kan säga att vi är en ”perfect match”. Vi skojade på tåget om att Jens gått från fastighetsgranskningar till mer mänsklig granskning, något som jag ägnat mig åt de senaste femton åren.

Jens, hur upplever du det ansvaret?

Jens: Jag har ju tidigare skrivit mycket om människohandelshärvor och även om trafficking. Men det här blir djupare ju mer du håller på, ju närmre du kommer människorna. Det är inte så vanligt när man jobbar på en dagstidning att man håller på med samma grej i nästan ett år.

Katia: Sen är det också skillnad när det handlar om barn. Hur man än vänder och vrider på det har man ett särskilt ansvar när man intervjuar minderåriga. Om det skapas en relation måste man som vuxen finnas kvar. 2008 kom jag ut med boken Alexandramannen där jag djupintervjuade minderåriga tjejer som blivit utsatta för oerhört jobbiga och grova sexövergrepp. Dem har jag fortfarande kontakt med, det är många som behöver den kontakten. Det gör jag gärna. Men som vuxen har man också ett särskilt ansvar.

Så att välja att gå in i en så djup kontakt är ett tydligt val som förändrar ens liv?

Katia: Det är ett beslut man tar. Man går inte in i det här med tron att det går att skaka av sig ansvaret, det följer med.

Ingår det i den journalistiska rollen?

Katia: Ja, det tycker jag. Går man så nära så finns ett ansvar.

Jens: Storyn slutar ju inte när boken är färdig. Så det är bara att fortsätta.

Hur kom ni in på att det var det här ni ville göra?

Katia: Egentligen var det så att Jens och jag hade planer på ett annat bokprojekt, men som vi var tvungna att lägga ner. Vi hade jobbat i Sydsvenskans grävredaktion tillsammans och gjort en granskning om rasism och värderingsproblem inom skånepolisen. Men det var en reporter på Ystads Allehanda, där Katia jobbade som textcoach under en kortare period, som skrev en artikel om att arton ensamkommande flyktingbarn hade försvunnit i den kommunen. Jag kände att artikeln var alldeles för fattig för att kännas okej. Vi behövde veta vad som hänt och vem som var ansvarig. Jag ställde frågorna men ingen kunde svara. Vi var lite kaxiga och tänkte ”fan, det kan ju inte vara så himla svårt. Man får ju leta efter ungarna, de har säkert inte ens letat.”

Jens: Vi åkte bara ut till boenden och pratade med personal och gode män och polis och socialtjänst. Men vi upptäckte att ingen hade någon koll. Det är skitkonstigt. Nyheten har ju funnits i tio år, men det var ingen som visste något, allt var bara spekulationer. Ett stort hål. Vi fick bekräftat att ingen har koll. Sen fick vi nys om de där tjejerna, och började med att plocka in statistiken för flickor. Och vi satt där i häpnad – kan det stämma att det försvunnit så många? 101 av flickorna kom inte tillbaka, och inga svar. Vidden av det: 783 minderåriga som är spårlöst borta, det är faktiskt inte klokt.

Jens: Det här var något som påminde om Svarta Malmö som jag höll på med. Det är något fascinerande med den här typen av häpnadsväckande skandaler som finns mitt framför ögonen på oss varje dag, och att det kanske är därför vi inte ser det. Svarta Malmö handlar om att vi alla är delaktiga i en ekonomi som föds i parallellsamhället. Det finns en anledning till att du i ytterområdena av Malmö fortfarande kan köpa falafel för femton, tjugo spänn. Eller klippa sig för femtio spänn. Människors lön sätts efter var i asylprocessen du befinner dig. Om du har uppehållstillstånd kan du få en ”hygglig svart lön” på upp till 60 spänn i timmen, men om du är papperslös kanske du bara får 20, 25 spänn i timmen. Folk tycker det är ascoolt att kunna åka taxi i hela stan för 50 spänn, men det finns en baksida. Det är inte heller svart eller vitt – det är inte bara människor som utnyttjas, det finns också de som är jättetacksamma att få göra något. Och vissa blir verkligen råutnyttjade.

Den djupa orättvisan i det här, eller att det är barn – vad är det som personligen tog tag i er?

Katia: För mig handlar det mycket om att ge dem som inte är inkluderade en röst. Även min förra bok, Alexandramannen, var sprungen ur den känslan. Unga tjejer som hela tiden omtalas av andra som sexualbrottsoffer, helt ansiktslösa. Advokater, åklagare, polisutredare och förstå-sig-påare i oändlighet i alla soffor och överallt, uttalade sig. Men tjejerna var helt ansiktslösa. Det var jätteviktigt för mig att låta dem berätta sina egna berättelser. De berättelserna var mycket mer nyanserade. Inte ”good and bad”. Jag ville lyfta bort stämpeln som brottsoffer och låta dem definiera sina upplevelser. Det var samma val i De förlorade barnen. Det viktigaste är att ge en röst åt dem som inte har en.

Jens: Absolut, vi gör ingen stor poäng av det i boken, för det är så självklart. Om mina barn skulle försvinna skulle det bli ett jävla pådrag. Helikoptrar, hundar…

Har ni märkt några positiva reaktioner sen boken kom ut?

Jens: Det blev ganska mycket diskussioner. Boken blev väldigt omskriven av andra journalister. Och det har hänt saker i enskilda fall, som med Ahmad, som på det mest humana sätt hämtades av fyra poliser på en barnpsykiatrisk klinik och deporterades till Italien. Detta skedde när det bara återstod åtta dagar innan Dublinförordningen gick igenom. Han fick sin prövning ändå, i Sverige, en vecka innan boken kom ut…

Jens: När vi intervjuade Ghazi var hela Uteseksjonen i Oslo, en uppsökande verksamhet som hjälper minderåriga och unga vuxna som far illa, närvarande. När de hörde vad han berättade för oss blev han efterlyst i hela shengenområdet som ”offer för människohandel”, alltså att han måste skyddas. Men trots att han var med i den utredningen, och samarbetade, så fick han ändå för några veckor sen avslag och ska utvisas. Det ska omprövas igen. Men det bara fortsätter.

Katia: Sen har vi en fantastisk historia: en 75-årig dam här i Göteborg som blev så fruktansvärt upprörd över den där förbannade tandställningen i munnen på Muhammed, så hon skickade 2 000 kronor till oss så att vi kan hjälpa honom att bli av med den.

Jens: Och en kvinna i Stockholm som kände till en tandläkare i London. Den tandläkaren ska hjälpa till. Så det är klart att det finns mycket godhet.

Men hur kan man engagera sig? Det är lätt att känna en frustrerande hopplöshet.

Katia: Man kan engagera sig i asylrättsgrupper, man kan bli god man, man kan ta kontakt med boenden. Hopplösheten är ju lätt att drabbas av, men jag tror att det finns många människor som vill agera.

Jens: Ta ett eget anvar, acceptera inte hur människor talar om de här barnen!

Intervjutiden tar slut, men arbetet fortsätter. Jens Mikkelsen och Katia Wagner håller kontakt med barnen och sprider genom sin bok deras berättelser. Som Katia säger: det viktigaste är att ge röst åt dem som inte har en.

Text: Maria Ernborg Wendahl och Håkan Kristensson

Läs Maria Ernborg Wendahls recension av boken De förlorade barnen.

Info för dig som vill engagera dig i de utsatta barnens situation:
Nätverket Ingen människa är illegal – Göteborg
Bli God man 1
Bli God man 2