Get fit, fit for fight, no pain no gain – hur ofta möts vi inte av dessa budskap i vår vardag; inte bara på gymmet utan även i reklam på pelare, på bussen, i tv – i stort sett överallt. För vissa har allt fokus på denna hälsosamhet och träningshets inte stannat kvar bara vid reklambudskap, utan påverkat vardagen till något ohälsosamt. Ortorexi är en ätstörning som är relativt nydefinierad och som uppmärksammas allt mer, och i sin debutbok Jag är sjuk berättar Lisa Jisei om sin kamp mot sjukdomen.
Ortorexi är en ätstörning som inte är definierad i diagnosmanualerna, utan först beskrevs av Steven Bratman i artikeln Health Food Junkie 1997. Ortorexi kan beskrivas som en tvångsmässig överhälsosamhet. En ortorektiker har ofta egna definitioner om vad som är ”hälsosamt”, och planerar noga ut vad hen ska äta och hur ofta. Många experter menar att ortorexi är en variant av anorexi, där skillnaden ligger i att viljan att vara smal ersätts med en längtan efter kroppskontroll och en hälsosam livsstil. Ortorektiker tränar ofta väldigt mycket, vissa upp till 30 timmar i veckan. En ortorektiker upplevs oftast som normalviktig, vilket kan göra det svårare att uppmärksamma problematiken, fastän träningshets och matfixering kan styra tillvaron.
När jag började läsa Lisa Jiseis bok slog det mig att detta är ett viktigt ämne som sällan tas upp. Vi alla pratar om riskerna med övervikt och att inte få motion, men hur ofta hör man om farorna med träning? Min nyfikenhet väcktes när jag läste Lisa Jiseis text De som tränar tre gånger i veckan har ingenting att komma med. Här fick man läsa en smärtsam historia om en lång och svår kamp mot en ätstörning. Dock blev många läsares reaktion inte vad jag hade förväntat mig – kommentarerna handlade ofta om att de själva tränar minst fem dagar i veckan och inte alls hade problem. Det fick mig att börja fundera; när började det handla om en själv och inte om personen bredvid? Att göra saker och ting till något personligt och att hävda sig – är det en del av oss, eller är det rädslan för att det skulle kunna vara sant som talar?
Lisa Jisei har haft anorexi som senare utvecklades till ortorexi. I hennes bok får man läsa om hur hon gick från att dansa med eliten till att bli kostrådgivare och slutligen lärare. Men i bakgrunden fanns hela tiden ett enormt kontrollbehov av träning och kost, en börda som Lisa fick bära ensam. Vi får läsa inte bara det som Lisa minns i efterhand, utan även det som kom från hjärtat då, från dagboken. I hennes dagboksanteckningar kan vi läsa om skammen, rädslan och manipulationen. Det innersta mörkret.
Lagom är inget ord som finns i Lisa Jisei vokabulär. Att köra i hundra och inte någonsin sakta ner var vad som gällde. Men för eller senare tar bensinen slut, och det är också vad som hände Jisei. I sin bok beskriver hon löprundor som brukade vara i flera timmar, och att det till slut ledde till en kollaps i ett dike och en ambulansfärd. När jag läste boken hoppades jag på en lycklig historia i slutändan, men finns sådana i den verkliga världen? Kanske är lycka att ta en dag i taget och se vart det leder. Att inte vilja ge upp, att vilja se hur långt man kan komma. Det är även vad jag såg Lisa Jisei göra både i början och i slutet av sin bok – kämpa. Kanske för ett lyckligt slut, eller för lycka en dag i taget. Oavsett vad finns det alltid hopp. Och hopp är tiotusen gånger starkare än vad rädsla någonsin kan vara. Glöm aldrig det.
