En spännande skildring av språk, tid och det okända. I mystiska, långsamma drag berättar Arrival om när utomjordingar för första gången kommer till jorden. Vilka är de? Och vilka är vi?
Titel: Arrival
Genre: Drama, mysterium, science fiction, thriller
Regi: Denis Villeneuve
Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg och Tzi Ma.
Land: USA
År: 2016
Längd: 1h 56 min
Tolv mystiska rymdfarkoster uppenbarar sig plötsligt, utspridda över jordklotet. Varför är de här? Var kommer de ifrån? Arrival är en säregen science fiction-film, baserad på novellen ”Story of Your Life” av Ted Chiang. När de flesta Hollywoodfilmer i genren handlar om storskaliga rymdkrig och katastrofer, är detta en uppfriskande nedskalad och suggestiv berättelse som inriktar sig på ett enda, om än enormt, problem; hur ska vi kunna förstå varandra?
I fokus står lingvistikprofessorn Louise Banks (spelad av Amy Adams). Hon blir anlitad av den amerikanska armén för att ansvara för kommunikationen med utomjordingarna tillsammans med fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner). Vi får följa hur Louise rycks från sin vardag på universitetet och hur hon på plats vid rymdskeppet kämpar med att hitta strategier för att kunna tolka varelserna. Relationen med Ian fördjupas och i sorgesamma minnesbilder lär vi även känna hennes dotter Hannah.
Gestalten Louise bär upp hela filmen själv. Ians karaktär känns däremot ganska överflödig. Hans perspektiv som fysiker tar inte mycket plats, och den begynnande kärlekshistorien mellan honom och Louise är fint skildrad, men tillför inte mycket till handlingen. Det känns lite klyschigt att de kvinnliga och manliga huvudkaraktärerna faller för varandra, vilket är synd eftersom berättelsens styrka generellt är just att den inte följer de typiska berättarnormerna. Istället för deras relation är det snarare Louises kärlek till språk och till sin dotter som berör.
Tempot är långsamt. Stämningen är krypande och mystisk. Känslan för detaljer i manuset gör att händelseförloppet och hela situationen känns trovärdig. Till exempel att Louise inte vet hur hon spänner fast sig i helikoptern. Hur läkaren på militärbasen frågar Louise och Ian om allergier och tidigare erfarenheter av trauman när de anländer till platsen. Rädslan när Louise ska ta det sista steget inför att möta varelserna, och illamåendet av skyddsdräkten. Det är realistiska reaktioner och rutiner som bidrar till att jag tror på det som händer.
Bara genom tv-apparater och telefonsamtal får vi reda på vad som händer i omvärlden, där paniken sprider sig och hotet om ett världskrig ökar. Annars befinner vi oss hela tiden i Montana på fältet bredvid farkosten. Detta fokus är en stor styrka i filmen som ger tittarna möjlighet att, tillsammans med Louise, snöa in sig totalt på uppgiften.
Språktemat är fängslande. Hur förstår vi någon när vi inte vet de gemensamma referensramarna? Kan vi lära oss utomjordingarnas tankesätt om vi lär oss deras språk? En stor del av filmen byggs på Sapir-Whorfhypotesen, som handlar om språkets makt över tanken. Och det är här Arrival blir hisnande, när språktemat fördjupas. Tidsbegreppen börjar falla isär, i takt med att Louise lär sig mer om besökarnas språk och deras sätt förstå tid. Framtiden och det förflutna blandas ihop, och filmberättandet följer efter. Historien följer inte en linjär tidslinje. Det är fascinerande att få snudda vid förståelsen om hur det är att leva med ett icke-linjärt tidsperspektiv. Samtidigt blir vårt eget perspektiv tydligare. I olikheten får vi chans att se oss själva, att ifrågasätta och förstå tankesätt som vi tar för givet, och det är häftigt. En svår fråga väcks under filmens gång: om du visste hur ditt liv skulle sluta, om du kände till all sorg som väntar, skulle du ändå välja att leva det?
Ibland brister dock tidsperspektivet i logik. Vid ett tillfälle får Louise avgörande information av sig själv från framtiden – en framtid som är baserad på att hon redan hade den informationen från början (i filmens nutid). Det låter snurrigt, och det är snurrigt. Handlingen fastnar i en loop, om man inte accepterar att tiden fungerar på ett annat sätt. Det finns även många frågor om utomjordingarna som förblir obesvarade. Varför har de inte förståelse för grundläggande matematik? Varför har de inte studerat människornas språk innan de kom? Kanske finns förklaringar att hämta i originalnovellen. Men trots att det gnisslar i logiken ibland, kan jag se förbi det och låta mig uppslukas av stämningen och av tankarna.
Musiken och fotot förmedlar en atmosfärisk, dunkel känsla, och det okända porträtteras med en mycket varsam hand. Utomjordingarna omges av en vit dimma. De kommunicerar i märkliga cirkulära bilder, formad av mörk rök. Rymdskeppen svävar surrealistiskt ovanför det vidsträckta fältet. Det är vackert och mäktigt, och mystiken behålls ända in i slutet. Resultatet är fantasieggande, och jag lämnas med en känsla av storhet och nyfikenhet.
Arrival är en film inte bara för science fiction-älskare, utan för alla som är intresserade av kommunikation och att få uppleva nya perspektiv. Det är där, i idéerna och i den gåtfulla känslan, som den här filmen glänser.
