Elbehandling vid psykisk ohälsa

ECT – elbehandling –  är en ständigt omdebatterad behandlingsform inom psykiatrin.
Metoden, som går ut på att framkalla ett epileptiskt anfall med hjälp av elektricitet, prövades första gången 1938 i Italien. Den behandlade patientens tillstånd förbättrades och sedan dess är metoden en etablerad behandlingsform inom psykiatrin.

Dock är man efter alla dessa år ännu inte fullt på det klara med vad det egentligen är som hjälper. En kritisk gruppering inom psykiatrin hävdar också att metoden är alltför riskabel och kan ge mycket allvarliga biverkningar.
Elbehandling används i första hand mot djupa depressioner. Ofta efter att antidepressiva läkemedel och psykoterapi inte visat sig ha önskade effekter. Som första behandling kan metoden komma på tal om patienten har en så djup depression att självmordsrisk föreligger. Eller om hen vägrar att äta och dricka.

En falang inom psykiatrin anser att ECT är den behandling som ger säkrast och snabbast effekt, speciellt vid depressioner som har psykotisk karaktär.
I Sverige finns sex så kallade registercentrum som samverkar för att stödja kliniskt förbättringsarbete inom vården. På Registercentrum Västra Götalands hemsida står att läsa:

”ECT är en säker, skonsam och effektiv behandlingsform som används mot bland annat depression. Behandlingen ges tre gånger i veckan. I de flesta fall räcker åtta till tolv behandlingar. Behandlingen sker under en kort narkos där sömnmedel ges genom en tunn nål i ett blodkärl. Behandlingen ges med elektroder på huden. Efter behandlingen får man vila en stund tills man känner sig pigg.”

Det berättas också att det förekommer huvudvärk, muskelvärk och kortare minnesstörningar hos patienterna. Ibland kan dessa störningar hålla i sig under längre perioder, men de är ändå av övergående natur. Endast i sällsynta undantagsfall kan bestående minnesstörningar förekomma.
Betryggande läsning, med andra ord.

I ett introducerande, men ändå fylligt, dokument  – ECT – en introduktion – ger läkaren Martin Hultén en beskrivning av hur ECT går till. Notera dock att dokumentet har några år på nacken (2010). Kontentan av dokumentet är att ECT är en bra metod vid behandling av i första hand depressioner, även om Hultén också för risker på tal.

Informationsbrister
Socialstyrelsen har däremot vid flera tillfällen framfört betänkligheter mot ECT-behandling. Bland annat har man påpekat att vården brister i informationen om riskerna med denna behandlingsform. Socialstyrelsen är också kritisk inför det faktum att det slarvas med inrapporteringen om utförda ECT-behandlingar till Socialstyrelsens patientregister.

I en liten del av ett längre yttrande till regeringen om psykiatrisk vård – sid 13 – ger Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) sin syn på användandet av ECT. RSMH:s erfarenhet är att vissa vårdenheter försöker tvinga patienter att genomgå ECT-behandling, vilket RSMH upplever som negativt.
I RSMH:s dokument skriver man följande:

”Tvångsbehandling – med exempelvis ECT – bidrar till att människor upplever psykiatrin som något skrämmande och motverkar människors motivation att frivilligt söka vård. ECT är också en behandling som, inte helt sällan, tycks kunna ge allvarliga och bestående negativa biverkningar. Principiellt anser RSMH att ECT inte ska kunna ges som tvångsbehandling. Idag upplever brukare och anhöriga att man på vissa psykiatriska verksamheter försöker tvinga patienten att ta emot ECT oavsett om man vårdas under tvång eller frivilligt.”

Cecilia Dymling och Carina Pudas skrev 2013 en kandidatuppsats inom sociologi vid Mälardalens högskola, där de analyserade debatten om ECT.