Har du postat något på internet? Det vill säga allt från ett foruminlägg till ett gilla-klick på sociala medier. Har du kanske till och med för vana att göra det? För mig känns det nästan ångestfullt. Vad driver oss egentligen att posta och att dela, och hur påverkar våra val och vårt beteende oss själva och samhället?
Vi människor är sociala varelser, och att vi på olika sätt väljer att interagera på internet är föga förvånande. Internet har gett oss ett fantastiskt verktyg för att sprida våra idéer och tankar, och har i förlängning blivit en del av våra liv. Och precis som i livet offline är våra motiv online komplicerade, ofta inlindade i lager av alla tänkbara och otänkbara avsikter. Samtidigt arkiveras våra liv, tillsammans med andras respons på våra inlägg och delningar – deras kommentarer, delningar, gillamarkeringar och vänskapsförfrågningar. I binär form reduceras vi till analysobjekt, som techjättar som Google, Meta och X kan använda sig av för att marknadsföra riktade annonser till sina verkliga kunder. Detaljerade analyser av vad som tidigare sågs som vår mest privata och intima information – våra vanor, våra nätverk och vår person – är idag en del av vår digitala vardag. Och allt detta med vårt godkännande. Vi var ju tvungna, för att inte stå utanför och missa våra vänners delande. För inte ska vi väl betala? När läste du senast användarvillkoren? Vi och vårt beteende har blivit en produkt, och faktum är att vi kanske till och med gillar rekommendationerna som stammar därifrån.
Algoritmen
När jag postade aktivt var jag tonåring. Sociala medier var en lekstuga för en själv och de närmaste, och en flykt undan skolans tristess. Då och då postade jag någon kryptisk textrad från någon låt, ett sätt att hävda en ack så osäker identitet. De inläggen fick sällan någon större respons (bortom bästisen så att säga). Betydligt större respons fick jag när jag postade att jag hittat glass i frysen. Nu är det annorlunda – efter att varit sjuk. Livet har liksom stannat till. Nätverket har slutat växa. Algoritmen, alltid hungrig, har svultit och rekommendationerna är inte längre aktuella.
Algoritmen som skapar våra rekommendationer finns där för att analysera och hitta det rätta, det mest effektiva, innehållet för dig. Det vill säga det som får dig att interagera. Med andra ord driver den oss till att posta och engagera oss. Men inte bara det, den driver oss också att posta det som är effektivt, det som andra reagerar på. Det vi tror att andra vill se. Det är något jag inte kommit över sen tonåren; valet och kvalet mellan att antingen uttrycka sig genuint eller med responsen i åtanke. Våra handlingar påverkas av algoritmen, som också kräver att vi konstant matar den med ny data – inlägg vi skriver eller delar. Om vi är ärliga spelar mindre roll. Vet vi ens själva om vi är det?
Medielandskap och politisk polarisering
I dagens samhälle tränger sig annonserna allt närmare, både i form av utrymmet de får tack vare den moderna internetanvändningen och genom anpassningen av annonserna utifrån våra personliga preferenser. Det framgår inte heller klart och tydligt vad som är en reklam på samma sätt. Vi lever i en tid där gränserna suddas ut, och där poddare och influerare tar upp en allt större del av det utrymme som tidigare togs upp av linjär TV och radio. BBC rapporterade i juni om en årlig undersökning från Reuters Institute i vilken sociala medier 2025 gått om TV som den mest förekommande nyhetskällan hos amerikaner – 54% av de tillfrågade uppgav att de den senaste veckan tagit del av nyheter på sociala medier, medan endast 50% tagit del av nyheter på TV.
Som nyhetskälla på sociala medier sticker podcastaren Joe Rogan ut som den mest sedda enskilda personen. I rapporten benämns detta som personlighetsdriven nyhetsrapportering, där relationen till nyhetsförmedlaren står i fokus, något som populistiska politiker allt mer använder för att kringgå en mer rigorös och journalistisk rapportering. Bland Rogans återkommande gäster finner vi techmiljardären Elon Musk, samt en rad alternativa ”experter”, som alla diskuterar diverse ämnen i podcastvärldens avslappnade atmosfär. Inför det amerikanska valet 2024 samtalade Rogan med dåvarande presidentkandidat Donald Trump, tillika nuvarande president och idog twittrare.
Hur hamnade vi i vår nuvarande situation från första början? Med möjligheten för vem som helst att publicera på internet, med nästan obegränsade möjligheter – var det inte det här vi ville? Och var det inte detta som tilltalade med personlighetsbaserade nyheter? Att vi kunde välja vem vi skulle lita på?
I sin doktorsavhandling undersöker Peter Dahlgren vid Göteborgs Universitet just förhållandet mellan medielandskap och politisk polarisering. Dahlgren använder sig av en modell som skiljer på medielandskapet före och efter 1990 genom en indelning i låg respektive hög nyhetstillgång. Det tidigare kännetecknas av begränsningar och reglering, med passiva mottagare och få nyhetskällor, och det senare av näst intill obegränsat innehåll, oreglerat över en global marknad, till hög grad kommersialiserat, med aktiva användare och många källor. Jag anser att modellen ger oss god möjlighet till reflektion. Dahlgren konstaterar att mycket av den tidigare forskningen har gjorts på USA, varför Sverige blev ett intressant studieobjekt, på grund av våra skilda politiska kulturer samt en i Sverige traditionellt stor tillit till public service-bolagen. Studien pekar på att det åtminstone i Sverige än så länge är svårt att se en ökad politisk polarisering sett till vilka medier vi faktiskt konsumerar.
Desinformation
Det nya medielandskapet har dock kommit att utgöra grogrund för nya typer av desinformationskampanjer, enligt Myndigheten för psykologiskt försvar. Myndigheten uppmärksammar i synnerhet upprepningars effekt, som kan ge de spridna påståendena legitimitet. Syftet är inte alltid att omedelbart övertyga mottagaren, utan att påståendena ska bli så pass frekvent förekommande att de måste tas på allvar. Myndigheten tar även upp det faktum att vi tenderar att tro på information som överensstämmer med våra föreställningar, något som ytterligare kan bidra till att etablera en falsk bild.
På engelska brukar man skilja på begreppen misinformation, det vill säga felaktig, vinklad eller missvisande information, och desinformation, avsiktligt felaktig, vinklad eller missvisande information. Genom att skilja på de avsiktligt och oavsiktligt felaktiga kan vi fördjupa oss i fenomenens orsaker, även om de i praktiken oftast förefaller oskiljbara. Deras sammanlänkade natur är givetvis något som avsiktligt utnyttjas av aktörer i medielandskapet.
Ofta syftar desinformationen som sprids till att undergräva tilliten till våra institutioner och folkvalda. Vi ser redan idag början av en AI-revolution, vilken erbjuder dem som vill sprida desinformation möjligheten att omge oss med bottar för att öka desinformationens genomslag. I en tänkbar dystopi är vi till slut alla separerade i våra egna mediebubblor, omgärdade av bottar som gör oss oförmögna att handla kollektivt, oförmögna att skilja fantasi från verklighet. Känner vi till vår egen bubblas gränser? Gång på gång ser vi hur saker utan faktamässig grund sprids. Missvisande och vinklad information sprids självklart avsiktligt som desinformation, men den sprids också oavsiktligt, av personer som verkligen tror att det är sant. Hur kan de komma sig att vi är så sårbara för manipulation? Och hur skall vi kunna fatta demokratiska beslut i sådant fall?
Demokratin
Enligt V-Dem Institute, som med bas på Göteborgs universitet svarar för det internationella forskningssamarbetet Varieties of Democracy, var demokratin på tillbakagång globalt under 2024. Den amerikanska demokratin har i många år varit på nedgång i institutets demokratiindex, men det land som fallit kraftigast de senaste tio åren är Ungern. Demokratin har dock backat även i andra av EU:s medlemsstater. Det demokratiska samhället vi lever i idag kan alltså inte tas för givet.
Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, statsvetare och författarna till How Democracies Die (2018), diskuterar i en intervju för The New Yorker Radio Hour från 2024 hur demokratin ska kunna värnas och pekar på institutionella skydd snarare än på väljarna själva. De noterar att väljare tenderar att välja bort demokrati när de ställs inför mer konkreta, kännbara frågor, som samhällsekonomi och levnadskostnader. I intervjun behandlas det amerikanska tvåpartisystemet som en sårbarhet, jämte en rad amerikanska institutioner, exempelvis elektorskollegiet som väljer president i enlighet med sina delstaters röstmandat. Levitsky och Ziblatt tar också upp hur demokratin utmanats historiskt – och demokratins auktoritära kritiker – med exempel från 1900-talet.
Det finns dock gott om exempel även tidigare i historien. När vi pratar om demokratins historia väljer vi ofta att börja i det antika Grekland, men där var demokrati långt från normen, och när den väl fanns var den oftast begränsad i syfte att skydda särskilda intressen – oftast landägande mäns. Filosofen Platon ansåg att demokrati i slutändan skulle leda till despotism, och förespråkade i stället en härskarklass av upplysta filosofer.
Kanske föreställer sig vår tids autokrater som sådana, i en värld styrd av ett fåtal oumbärliga människor, utan hänsyn till de bredare folklagrens tyckande. Eller kanske bara en värld där den fria tankevärlden ersatts av dogmatik och propaganda? Kanske är det så de tänker när de filosoferar om att bli 150 år gamla. Och kanske är det en världsbild som även delas av en del techmiljardärer.
Det som kännetecknar autokraters tankevärldar är en avsaknad av tilltro till folkets förmåga att välja rätt, tongångar som också ekar hos dagens antidemokratiska rörelser. Den engelska filosofen John Locke verkade i efterdyningarna av de tumultartade inbördeskrigen i mitten av 1600-talet och argumenterade 1689 i Two Treatises of Government mot den absoluta monarkin, där kungen styr som envåldshärskare. Han argumenterade i stället för människans rätt till den legislativa makten, det vill säga den lagstiftande makten, genom representativ demokrati och utifrån människan kapabilitet. Människans förmåga till förnuft och reson härleder Locke till den bibliska berättelsen om människans skapelse i Guds avbild. Lockes idé om människan som god ligger till grund till stora delar av hans filosofi, en filosofi som senare kom att anammas av de amerikanska landsfäderna och idag ses som grunden för den liberala demokratin. Lockes argument är dock inte enbart ideologiska, utan även praktiska i den mån han beskriver en kamp mellan olika intressen.
Historiskt måste denna kamp ses som central för vårt nuvarande demokratiska samhälles utveckling – kampen om rätten att påverka. I stället för att oroa sig för att fatta korrekta beslut i enlighet med en kosmisk och moralisk ordning, bygger tilltron till nutida demokrati på en moralisk likavärdesprincip; att varje medborgare har rätt att påverka samhället och att det faktiskt skapar ett mervärde att leva tillsammans. I slutändan handlar det om tillit till våra medmänniskor.
Tillitens inverkan på demokratin är något som har studerats av statsvetare. I sin bok Den fungerande demokratin från 1993 undersöker och formulerar den amerikanske sociologen Robert Putnam sambandet mellan den sociala tilliten i samhället och fungerande politiska institutioner – skapar social tillit fungerande institutioner? Orsakssambandet är mer komplext, menar den svenske statsvetaren Bo Rothstein och ställer i Varifrån kommer det sociala kapitalet (1998) frågan om fungerande institutioner snarare skapar social tillit.
Det sociala kontraktet
Locke räknas som en av förgrundsgestalterna till vad som senare kom att bli den sociala kontraktsteorin. I denna sätts medborgarna i ett större sammanhang – ett socialt kontrakt – där de garanteras fri- och rättigheter, men också åläggs plikter och skyldigheter. Vi har i Sverige den demokratiska rätten att påverka, men också skyldigheten att skydda varandra och samhället, exempelvis i form av totalförsvarsplikten. Vi har en skolplikt för att värna både om allas rätt till kunskap och om samhällets framtid. Dessa principer utgör exempel på hur vi förväntas skydda demokratin. Sverige kännetecknas internationellt sett av en hög grad av social tillit.
I demokratins sociala kontrakt ingår jämte tillit en grundläggande nivå av ärlighet; att vi kan lita på att andra inte bedrar oss, att våra politiker faktiskt förvaltar vårt förtroende, att vi gör skillnad på sant och falskt och kräver ansvar därefter. Det ingår tillika att vi accepterar våra egna begränsningar och vågar lita på våra institutioner. Visst, även institutioner är felbara, de består ju av människor som du och jag, men vi måste ju ändå kunna lyssna på dem som vet mer än oss. Vi måste kunna lita på varandra.
Tillit och empati
Frågan om tillit och empati är central. Det är därför dagens desinformation ofta utgörs av konspirationsteorier. Det är en mycket enklare ”verklighet” att sälja, en där en komplex värld förenklas och meningsmotståndare reduceras till schabloner. Där ”de andra” kan beskyllas för alla sorters ondska och illdåd. Där institutionerna inte bara har fel ibland utan medvetet ljuger, något som ofta basuneras ut av nätets anonyma trollkonton, vars själva syfte är att förleda oss. Konton som saluför en världsbild där du själv aldrig behöver ta ansvar, där du kan luta dig tillbaka och betrakta dig som en av de få upplysta. Där människorna delas upp i grupper – inte bara de onda och de goda, utan även de omedvetna, som bara inte vet vad som är bäst för dem. Där människor existerar utanför empatin, ett begrepp att även uppmärksamma bortom diskussionerna om sant och falskt. Empatin, det kitt som håller ihop vårt samhälle och som skapar tillit, förstörs och ersätts av cynism. Mänskligheten, det mest grundläggande i vår demokrati, försvinner när vi inte längre anser det nödvändigt att acceptera varandra som individer.
Varje interaktion vi ägnar oss åt – genom exempelvis inlägg eller delning – påverkar i någon grad vårt samhällsklimat och medielandskap. Vad vi postar och vad vi vill se kan i förlängningen få stora konsekvenser, inte bara för oss själva, utan också för andra. Med teknologins möjlighet till spridning av budskap kommer en tidigare sällan skådad makt, och med makt följer ansvar, både i vår roll som mottagare och som aktiva avsändare.
Hur hållbart är egentligen vårt postande? Frågan om falsk information och hur vi skall hantera den är en av de viktigaste frågorna för vår demokratis välmående och fortsatta varande. Till stor del utgör det nya medielandskapet och våra medievanor på internet – vad vi postar och sprider – ett nytt slagfält. Vad vi tror eller väljer att tro på. Huruvida vi postar, delar och gillar, och i sådana fall vad, är högst individuellt. I ett mindre sammanhang, där alla känner alla, är det en sak. Att posta offentligt är en annan. Insatserna är högre, men avgränsningen mellan det privata och det offentliga är kanske inte så enkel i en värld där vi uppmuntras att nätverka, sälja oss själva och skaffa ”följare” och ”vänner” i hundratal.
Ibland undrar jag om andra människor tänker på det, du vet, när de postar på sociala medier, eller om de bara vill ventilera sina frustrationer inför likasinnade. Detta är åtminstone något som jag finner frustrerande.