För en person med depression har en störning inträtt i såväl mentala som kroppsliga funktioner. Inom psykiatrin pratar man om att en rad olika symtom inträder. Den deprimerade har till exempel minskad koncentrationsförmåga, sömnproblem, minskad aptit och ett förändrat kroppsspråk. Dessutom uppkommer skuldkänslor och man känner sig värdelös och har i svåra fall återkommande tankar på döden.
Depression är inget som speciellt utmärker vår tid. Tillståndet då man ser världen i gråa eller svarta toner är känt sedan flera tusen år tillbaka, och det melankoliska känsloläget har analyserats och skildrats vid oräkneliga tillfällen.
De första beskrivningarna av depressiva tillstånd finner vi redan i gamla egyptiska papyrusrullar. Även i Bibeln finns texter om svår nedstämdhet. Jobs bok anses av vissa som en av de bästa studierna i sorg och melankoli, men det var först under grekernas tid som depressionen fick en mer vetenskaplig definition.
Hippokrates utvecklade cirka 400 f. Kr en teori om fyra vätskor i den mänskliga organismen. En av dessa vätskor benämnde han den svarta gallan. Om de olika vätskorna hamnade i obalans till förmån för den svarta gallan, framkallades depression.
Under Alexander den Stores tid, cirka 300 f. Kr., blev läkekonsten mer dynamisk. Man utvecklade en känsla för att skilja mellan akuta och kroniska depressionstillstånd. Det fanns också läkare som bemötte sina patienter med ett förhållningssätt som påminner om våra dagars psykoterapi.
På 600-talet klassificerade den bysantinske greken Paul från Egina olika melankoliska tillstånd. Han urskiljde hjärnmelankoli, allmän melankoli och hypokondrisk melankoli. Den sistnämnda karakteriseras av ångest och fobier.
Med romarna utvecklades läkekonsten ännu ett steg. Areteus från Cappadocia var en av flera medicinskt orienterade intellektuella som försökte beskriva sambanden mellan depression och mani. Han utvecklade också tankar om att man skulle behandla melankoliska individer med kärlek och omtanke.
Efter det romerska imperiets fall dämpades kreativiteten hos läkekonstens utövare. Ett centrum för medicinska studier finner vi istället i arabländerna, som både tog till sig den grekiska och romerska läkekonsten och utvecklade egna teorier. Man tog här mycket väl hand om sina psykiskt sjuka. Patienterna erbjöds fri behandling och fick även annan ekonomisk hjälp. Flera arabiska läkare gav mycket träffsäkra beskrivningar av kliniska fall, en av dem är Maimonides, som på 1100-talet beskrev övergången mellan mani och depression.
Parallellt med den stora kreativiteten inom arabvärldens medicin härskade mysticism och tron på svart magi i Europa. Påven Gregor IX införde år 1233 inkvisitionen, vilket blev inledningen på en period av död och tortyr för tusentals psykiskt sjuka och avvikande. Motsägelsefullt nog räddades ändå många människor som led av depression, eftersom de bara ansågs allmänt ansvarslösa i inkvisitionens ögon. Men grundsynen på dessa individer var ändå djupt negativ.
Under renässansen frigjordes människan på många plan. Vetenskapsmän från Bysans spred sig över Europa och lyckades luckra upp den fastlåsta synen på människan. Nu spred sig åter den aristoteliska uppfattningen om melankolikerns genialitet, kreativitet och överkänslighet.
Med 1600- och 1700-talet kom nya naturvetenskapliga insikter och inom psykiatrin blåste nya vindar. En intressant bok från den tiden är ”Anatomi av Melankolia” av Robert Burton, som betraktas som dåtidens uppslagsbok inom psykiatrin.
Under 1800-talet skapades psykologin som vetenskap. Nästa milstolpe är Sigmund Freud, vars arbeten i grunden påverkade vårt sätt att se på begreppet depressivitet.
Numera vet vi mer om till exempel olika biologiska processer som samverkar vid uppkomsten av depression. Det har lett till ett vidgat fokus på en rad olika behandlingar med både mediciner och olika former av psykoterapi.
