Panikattacken, del 4 av 4 – Två steg fram, och sedan ett till

I den avslutande delen om Lars resa med panikattacker och ångest i bagaget, får vi läsa om hur livet kan te sig efter en längre tids sjukskrivning, och vilka funderingar han har inför framtiden.

Efter att ha varit sjukskriven i ungefär ett år, och träffat min psykolog under halva tiden, kom vi fram till att jag skulle börja arbeta som skribent på en tidning. Det var inte rakt in i arbetslivet som gällde, det fanns inte en chans att jag skulle klara av det. Istället skulle jag arbeta tre pass i veckan, där ett pass bestod av en för- eller eftermiddag. I början var det väldigt sällsynt att jag kom till alla tre pass någon vecka, då det var väldigt svårt att ta sig ut ur lägenheten. Kom jag väl ut och såg någon annan på gatan, svängde jag in på en sidogata för att slippa möta främlingen. Flera gånger stannade jag hemma för att slippa bli sedd av människor; jag orkade helt enkelt inte med de sociala mötena. Men det fanns en trygghet i att veta att om jag fick panikångest, något förhinder eller helt enkelt inte orkade träffa människor den dagen, så var det okej att stanna hemma så länge jag meddelade att jag inte kunde komma. Efter hand skulle kraven på mig öka, men det var framför allt jag själv som skulle ställa dessa krav, och redaktionen skulle hjälpa mig att hålla dem.

Efter ytterligare tre månader hade jag vant mig vid att ha människor runt mig igen, nu till den grad att jag vågade börja träna på gym. Jag är väldigt blyg, och att befinna mig naken i ett omklädningsrum med en massa andra nakna människor kändes som en omöjlig uppgift, men jag hittade ett gym med omklädningsbås och en dusch med dörr så att man kunde låsa om sig. Det var fortfarande svårt och jag kom inte iväg alla gånger. Men efter en tid hade jag ändå blivit så modig att jag kunde gå till ett större gym med ett gemensamt omklädnings­rum och dusch.

Det här blev ett stort steg i mitt tillfrisknande – när jag väl kom ut ur lägenheten påverkade träningen och skrivandet på redaktionen mig mentalt. Jag fick se människor som rörde på sig och som var på väg någonstans. Vackra, fula, stora och små människor. Sådana intryck aktiverar hjärnan och jag började fundera på vart personerna var på väg, vad de jobbade med och hur deras sociala situationer såg ut. När vi människor ser andra personer kommer vi automatiskt att börja läsa av dem. Är den jag ser en potentiell fiende, eller en ofarlig person? För många av oss med social ångest, depression och liknande, klassificeras de flesta män­niskor vi ser automatiskt som ett hot, och likt en liten snigel vill vi helst stänga in oss i vårt skal.

Dessa funderingar och jämförelser gjorde att jag även började fundera över mitt eget beteende och den situation jag befann mig i. Det är något som aldrig skulle ha hänt av sig själv hemma i lägenheten. Det är just detta som är den bästa grogrunden för en förändring. Det är något som långsamt växer fram, men varje gång du går utanför dörren är det som att hälla på lite gödning.

Mot horisonten, full speed ahead

Ett år senare – jag befinner mig på tåget igen, på väg hem från en vecka i Stockholm. Jag sitter och tittar ut över ängarna och skogen och funderar över det som hänt i mitt liv. Känner inte alls den där hemska ångesten som alltid fanns runt hörnet för ett år sedan. Jag har visserligen fortfarande lite problem med några småsaker, som att komma i tid till de aktiviteter jag har åtagit mig och att känna motivation till att förändra mitt liv. Men de riktigt djupa fallgroparna är borta.

Ju längre man befinner sig i en situation, desto mer anpassar man sig till den. Man bli så att säga lite ”bekväm i skiten”. Då blir det ännu svårare att hitta motivationen som ger energi till att ta nästa steg. Jag tror att många av problemen med dagens hjälpinsatser är att de inte tar fasta på individens behov och vad som konkret skulle motivera en förändring. Att köra efter konceptet ”en storlek passar alla” fungerar inte när människor är väldigt olika och blir motiverade av olika saker. Personer i min situation lägger sig på (alternativt under) sängen och glider in i ett mentalt mörker om det inte finns någon snabb och tydlig belöning för att komma ut. En fika på stan, själv eller med en vän, fungerade bra för mig. Målet att du ska bli frisk och komma tillbaka till vardagen som den var innan är inte speciellt lockande, för det var ju den situationen som ledde dig hit. Därför är löftet om något nytt, något som tar väldigt lite energi och som samtidigt inte ställer stora krav på prestation av yttersta vikt. För har du ingen energi att ge, kommer kroppen att stänga ner och du hamnar under sängen igen så fort det blir jobbigt.

Nu kan du ta på dig byxorna igen, för nu är berättelsen om min resa över. Vad du borde göra nu är att sätta på någon bra låt som du gillar (Jag rekommenderar 37 Stitches av Drowning Pool) och ställa dig vid fönstret och titta ut. Jag vet precis hur jobbigt det kan vara men kom ihåg – att få intryck och låta hjärnan börja fundera är första steget!

Mvh
Din medkämpe i ångestens ödeland

Text: Håkan Sundelius
Intervjuad: Lars

Samtliga delar av Panikattacken

Del 1: Panikattacken – början på resten av ditt nya liv
Del 2: Panikattacken – toppar och dalar
Del 3: Panikattacken – en klippa
Del 4: Panikattacken – två steg fram, och sedan ett till