Aspekts recensent Andreas Hallén betade som vanligt av mängder av filmer under årets nyligen avslutade Filmfestival i Göteborg. Han fastnade i första hand för filmer producerade i Sverige, Danmark och Norge.
Den danske regissören Michael Noer är för mig mest känd för det lika blytunga som mästerliga fängelsedramat R som visades på festivalen 2010 och då även vann pris för bästa nordiska film. Hans nästa film Northwest (GIFF 2013) skildrade återigen det kriminella livet i Danmarks undre värld. Därför blev jag en smula överraskad när jag läste om hans nya film Key House Mirror, som handlar om något helt annat. Här möter vi Lily (Ghita Nørby) som bor på ett äldreboende tillsammans med sin dementa man Max.
Då maken knappt är kontaktbar längre är det Lily som sköter om det mesta för paret, något hon lärt sig att stå ut med. Till rummet mitt emot deras flyttar så en man (Sven Wollter) in som blir känd som ”Piloten”, och i takt med att Lilys make blir allt sämre börjar hennes uppmärksamhet och känslor riktas mot denna nya charmör. Lily ser nya möjligheter att äntligen få förverkliga sig själv, och det är så mycket hon vill göra nu när livet börjar närma sig slutet. Men samtidigt finns det vissa omständigheter kring hennes egen hälsa som hon inte helt vill acceptera. Michael Noer har här gjort en fin liten film om kärlek på ålderns höst, och vem säger att de äldres kärlek inte kan vara fylld av ömhet, passion och fysisk lust? Noer bevisar inte bara motsatsen, han övertygar mig även om att han behandlar finstämda kärleksdraman med samma fingertoppskänsla som han skildrar ruffig socialrealism.
Vi stannar i Norden och tittar lite närmare på filmen Min lilla syster, där ingen mindre än sångerskan och artisten Amy Diamond gör sin långfilmsdebut. Under sitt riktiga namn, Amy Deasismont, spelar hon Katja, en konståkningstalang som utåt sett är en levnadsglad och ambitiös tonåring men som innerst inne bär på en mörk hemlighet. Och hennes tolvåriga lillasyster Stella är den enda som ser det.
Stella märker hur Katja undviker att äta, och när hon kommer på henne med att sätta fingrarna i halsen börjar Stella förstå vad det är som händer. Samtidigt är Stella ett barn och vet inte vart hon ska gå med allt detta, och eftersom hon älskar sin storasyster och förebild högt vill hon inte förstöra för henne. Föräldrarna tycks inte heller förstå och det blir inte bättre av att Katja hotar med att avslöja vad hon läst i Stellas dagbok om hon berättar för någon. Amy Deasismont övertygar som den känslomässigt labila Katja i regissör Sanna Lenkens starka långfilmsdebut.
Lenken har tidigare behandlat ämnet ätstörningar, bland annat i kortfilmen Äta lunch (GIFF 2013) och har uppenbarligen inga som helst problem med att bemästra det längre formatet. Den som dock ska ha den riktigt stora elogen här är Rebecca Josephsson i rollen som lillasyster Stella. Rebecca är blott elva år men agerar med sådan inlevelse och karisma på vita duken att en blir alldeles mållös. Lägg namnet på minnet, för den här tjejen kommer vi att få se mer av.
Trots det missvisande namnet Brooklyn så utspelar sig detta feelgood-drama inte i New York utan i en av Paris förorter. Efter att ha blivit utbuad för sista gången på den lokala pubscenen hemma i Schweiz, tar rapparen Coralie sitt pick och pack och flyttar till Paris för att börja ett nytt liv. Här får hon jobb som kock, men det hon verkligen vill göra är att satsa på musiken.
När hon så blir uppmuntrad till att rappa på en open mic, och dessutom lyckas ta publiken med storm, börjar hon få lite mer flow i tillvaron. Coralie träffar likasinnade, bland annat rapparen Issa som hon ser upp till, och även folk med skivbolagskontakter börjar visa intresse. Att som ung kvinna försöka slå sig fram på den starkt mansdominerade hiphopscenen är dock inte det lättaste, och det märks snart vilka som har ärliga avsikter och inte.
Pascal Tessaud har med sin debutfilm gjort en engagerande och livsbejakande historia om att gå sin egen väg trots omvärldens krav och förväntningar. KT Gorique i rollen som Coralie gör ett slagkraftigt porträtt av en stark men samtidigt sårbar tjej som har bestämt sig för att lyckas.
Så till fjolårets svenska storfilm som både fick juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och valdes ut som Sveriges bidrag till Oscarsgalan 2015. Dessutom blev det inte mindre än sex guldbaggar på senaste Guldbaggegalan. Jag pratar givetvis om Turist, Ruben Östlunds senaste filmpärla. I senaste filmen Play hade Ruben Östlund släppt lite av sin tidigare mer episodiska berättarstruktur som varit hans kännetecken i såväl Gitarrmongot som i De ofrivilliga.
Både Turist och nyss nämnda Play kretsar kring konkreta historier som berättas mer traditionellt, även om Östlunds osvikliga prägel självklart ligger som gjuten över filmerna. Handlingen i Turist har nog inte undgått någon; familj på skidsemester i Alperna utsätts för lavinfara och mannen i familjen får panik och springer ifrån fru och barn. Det visar sig inte vara någon riktig lavin, men händelsen präglar ändå resten av semestervistelsen och de inblandade hanterar det inträffade på olika sätt. Mannen agerar undflyende när frun försöker konfrontera honom, och när han inte lyssnar känner hon sig till slut tvungen att blanda in en tredje part. I bländande vackra bilder från snövita alplandskap får vi sedan följa dramat som väcker en hel del tankar, inte minst om kärnfamiljen och dess monogama tradition.
Ruben Östlund har själv sagt att han med filmen vill skildra en särskild typ av självgodhet och ta ett struptag på den nordiska folksjälen. Och jag tycker att han gör det med bravur, återigen.
Det ska bli mer danskt, och den här gången en riktig skalle signerad Susanne Bier. I vanlig ordning är det inga lätta frågor vi har att göra med, och som vanligt är det en lysande skådespelarensemble som får gestalta historien.
A second chance kretsar kring den sympatiske polisen Andreas (Nicolaj Coster-Waldau) som precis fått sitt första barn med sambon Anne (Maria Bonnevie). Vid första anblick är familjen som vilken som helst, men vi märker snart sprickor i fasaden. I yrket är Andreas en driven och rättfram polis, men hemmavid kan han inte hantera konflikterna. Anne tycks lida av någon form av förlossningsdepression och Andreas vänder hellre andra kinden till än konfronterar henne med att hon och familjen behöver hjälp. Vid ett tillslag mot missbrukaren Tristan (en lika lysande som osympatisk Nikolaj Lie Kaas) och hans flickvän finner Andreas parets nyfödde son skrikandes, bortglömd i sin egen smuts. Som nybliven far gör detta givetvis ett starkt intryck, och när situationen i hemmet eskalerar i en tragedi med den egna sonen blir det vägen in i galenskap för Andreas som inte kan acceptera hur orättvist livet faktiskt är ibland.
Ännu mer nordiskt i form av Beatles, en norsk komedi av Peter Flinth, kanske mest känd för Arn-filmerna. I 60-talets Oslo befinner sig fyra unga killar med samma stora intresse; The Beatles. De dyrkar dessa sina idoler så högt att de till och med antagit deras respektive namn, och de vill själva starta band, för har man ett band så får man tjejer!
Dock går det trögt då de saknar både instrument och talang, och föräldrarna förstår inget av deras ambitioner. Och det blir inte bättre av att de sumpar chansen till att få hjälp av ett av stadens mer etablerade band. Samtidigt hittar kärleken alltid vägar, oavsett om en har band eller inte, något som Kim (eller Paul McCartney) får erfara då det börjar en ny elev i klassen, den tuffa överklasstjejen Cecile. Nu finns det verkligen all anledning i världen att börja skriva på de där låtarna hur svårt det än må vara. Inte i första hand för att imponera utan för att på bästa sätt kunna förklara sina känslor. Och Kim får självklart lite hjälp av sina vänner. Detta är verkligen en supercharmig film om de lika spännande som jobbiga uppväxtåren. Själv är jag inget hängivet fan av The Beatles, men den här filmen gör mig inte mindre sugen på att göra ett djupdyk ner i supergruppens digra låtskatt. Tvärtom. Med andra ord är Beatles ett måste för alla redan frälsta.
Charlotte och Henrik är syskon men har aldrig träffats som vuxna. När de var små tog deras mamma med sig Charlotte från Sverige och flyttade till Oslo varefter de har levt åtskilda utan kontakt. Charlotte växte upp till den passionerade men emotionellt instabila dansläraren medan Henrik blev den mer återhållsamma
företagaren med välkammat hår. Så det är med blandade känslor de plötsligt ses en dag då brodern dyker upp på Charlottes arbete. För henne är det mer av ett spännande återseende. Henrik å sin sida försöker närma sig på det enda sätt han kan; genom att anklaga Charlotte för att ha smugit omkring Henriks familjs hus, och han förklarar att han inte vill ha med henne att göra. Detta blir den trevande inledningen på en turbulent syskonrelation där den stora saknaden efter den andre väcker begär som de inte vet hur de ska hantera.
Anne Sewitsky har med filmen Homesick gjort ett oerhört gripande drama om familjeband, saknad och förbjuden lust. Ine Marie Wilmann i rollen som den charmiga men sargade Charlotte gör något av en paradroll, och tillsammans med Simon J Berger som brodern Henrik gör de denna filmen till en av mina absoluta favoriter på årets festival.
