Skateboard – Inte bara för tjejer riktar sig till dig som har minsta lilla uns av intresse för skateboard, feminism, jämlikhet eller föreningsarbeten. Boken inleds med bakgrundshistorien om No Limit och dess grundare, om samarbetet med Studieförbundet Vuxenskolan och Vi Unga, för att sedan ta läsaren på en rundvandring i tjejskatens historia.
I den här texten står ”tjejer/kvinnor” alltid för ”personer som identifierar sig som tjejer/kvinnor”, även när det inte är utskrivet.
Titel: Skateboard – Inte bara för tjejer
Författare: No Limit
Genre: Skateboard, jämställdhet, fritid, förening
Förlag: Dokument Press
Utgivningsår: 2014
ISBN: 9789185639663
No Limit
Att som ensam tjej i en småstad våga stå upp mot en hel skateboardkultur, som fortfarande anser att den bara är till för killar, är inte enkelt. Att det sitter någon 120 mil bort i samma situation är inte mycket till stöd. 2007 skapades därför den ideella föreningen No Limit av Andrea Andersson Antunes, Anna Smideman, Ida Östensson och Katta Sterner, som alla hade tröttnat på att bli utestängda från skateboardhallarna och tävlingarna bara för att de identifierades som tjejer. Trötta på att killar bara antog att de var någons flickvän; vad annars hade en tjej i rampen att göra? Bara tanken på att hon kanske också kunde och ville åka bräda var absurd och skrattretande.
No Limit sammanförde de lokala satsningarna till en nationell nivå, krympte avstånden och öppnade upp för en helt ny och jämställd gemenskap, där ingen längre behöver stå ensam mot en hel kultur. Personer som identifierar sig som tjejer/kvinnor kan nu ta sin bräda, åka ner till den lokala rampen och i lugn och ro åka på de tider och kvällar som är särskilt reserverade för detta ändamål. De kan åka på skateboardläger, lära känna åkare från hela landet och de kan följa med på turnéer. Inget av detta hade varit möjligt om inte de fyra ovan nämnda personerna hade ledsnat på all exkluderande skit, tagit saken i egna händer och skapat en förening.
Allt detta har gjort att tjejer i skateboardrampen inte längre är en exotisk företeelse och att antalet åkare, sakta men säkert, ökar. Exakt statistik saknas, men håller i skrivandets stund på att sammanställas av Katta Sterner, den nya förbundssekreteraren i Sveriges Skateboardförbund.
Skateboard – Inte bara för tjejer
Skateboard – Inte bara för tjejer riktar sig till dig som har minsta lilla uns av intresse för skateboard, feminism, jämlikhet eller föreningsarbeten. Boken inleds med bakgrundshistorien om No Limit och dess grundare, om samarbetet med Studieförbundet Vuxenskolan och Vi Unga, för att sedan ta läsaren på en rundvandring i tjejskatens historia. Från 1965, då Patti McGee blev världens första kvinnliga skateboardproffs, till 2010 när Crossing Boarders Tour gick av stapeln. Crossing Boarders är en stiftelse – som Ida Östensson både är grundare av och ordförande för – som arbetar för ett jämställt och inkluderande samhälle. Namnet är en underfundig hopslagning av ”board” (bräda) och ”border” (gränser). De utbildar i och föreläser om metoden Jämställdhetseffekten, och ligger tillsammans med Femtastic även bakom den uppmärksammade Fatta-rörelsen, som kämpar emot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning.
I boken följer sedan berättelserna om No Limits lokala föreningar, till exempel You Skate Girl i Umeå och Uppsala, Westcoast Riders i Göteborg och Tösabidarna i Malmö och Lund.
Boken innehåller många personporträtt, med liknande bakgrundshistorier och berättelser om hur, var och varför de olika medlemmarna började åka bräda. Du får också konkreta tips på hur du startar en egen förening, vilka du kan vända dig till och vilka stiftelser du kan söka bidrag ifrån, hur marknadsföring går till samt vad som är bra på att tänka på – och en punktlista för att arrangera ett skateboardläger. Du får följa resan med No Limit och tjejskaten från start till nutid, från Umeå till Malmö och vidare ut i världen, från att vara en idé bland utspridda åkare till att organisera camps, turnéer och evenemang. Från ensamhet till gemenskap, där de dominerande killskatarna måste lämna plats och halltider till alla andra. Det började som tjejskate, men snart stod det klart att det handlar om så mycket mer.
”No Limit handlar inte om att nå ut till enbart tjejer. De vill nå ut till alla oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, oavsett etnicitet, sexuell läggning, funktionsförmåga eller ålder. Oavsett socioekonomisk bakgrund, geografisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning. De vill att skateboardscenen ska vara öppen för alla.”
Utdrag ur Skateboard – Inte bara för tjejer.
Varför tjejer börjar skata idag beror i många fall på de olika läger och särskilt avsatta tider i skateparker där och när bara tjejer får åka. Att bara åka på nybörjarskate (där alla kan vara med, oavsett könsidentitet) räcker inte – tvekar tjejen en sekund för länge vid rampen så väntar inte killen bakom på sin tur, utan tränger sig före och bara åker. Detta är ett typexempel på Att Döda Någons Självförtroende 101. När det istället endast är tjejer och kvinnor i skateparken är det plötsligt accepterat att tveka, trilla och bli omkörd av en 11-åring. Vet du om att ingen tittar är det mycket lättare att slappna av, och mjuka knän gör under för din balans – att bara hålla sig kvar på en stillastående bräda är mycket svårare än vad det ser ut. Poängen är inte att utesluta alla som inte är tjejer, utan att få killar att fatta att de måste ta sitt ansvar och backa; vänta inte på att tjejer ska ta plats – ge dem det!
Skate och jag
Jag har stått på en bräda vid ungefär tre tillfällen i mitt liv – alla dessa var under sommaren 2013. Det kan te sig som lite, men efter att ha väntat i 18 år på att våga, att få möjligheten och att tillåtas testa, var de tre gångerna värda sin vikt i griptejpssargade handflator. Min bräda står nu i hallen, samlar damm och ger mig ångest, men bara det faktum att jag äger en egen skateboard är ett hinder mindre för att jag ska pallra mig iväg till någon av Chillskate-kvällarna i Mölnlycke. Att jag sedan inte vågar åka dit ensam och att jag därför bara åkt ihop med min vän Jonna, och att vi båda måste vilja, orka och hinna få ändan ur soffhörnet har gjort att vi nu inte åkt på ett år.
Det här är bara smådetaljer och dåliga undanflykter kan ni kanske tycka, men när någon är som jag – med mina funktionsnedsättningar, min ångest och VM-Guld i prokrastination – är dessa smådetaljer oceaner som måste korsas. Varje jäkla gång. Exempel på detta är att det tog mig sju månader från det att jag hade skaffat locks till att jag provade huruvida min skatehjälm fortfarande passade. Det gjorde den och jag hade kunnat spara in på ångestreserven om jag bara låtit bli att dra ut på processen, men vad är det för skoj i det? Kanske var det ännu en undanflykt, men kanske var jag rädd för att om min nyinskaffade hjälm inte passade så skulle det bli ännu ett projekt och hinder, och jag orkade helt enkelt inte. Jag vill bara ställa mig på brädan igen, men jag är rädd. Rädd för att misslyckas, för att någon ska se mig misslyckas och för att jag ska förstärka folks fördomar om tjejskatare. (Och för att trilla och slå mig.)
Dessutom finns de där megakaxiga 11-åringarna som åker förbi oss andra även på Chillskaten. Allra helst hade jag nog sett att mitt nästa skatetillfälle hade haft crewet Åkare Som Är Väldigt Osäkra Och Rädda För Att Slå Sig – där hade jag passat in. Men en kan inte få allt och jag får nog acceptera det faktum att apballa 11-åringar alltid kommer att åka knäskydden av fegpruttar till 29-åringar. Jag kan alltid trösta mig med att jag numera faktiskt har åkt flera meter på en skateboard, utan att köra på ett gruskorn och elegant gå ner i spagat då ena foten står kvar på den fortfarande rullande brädan, medan den andra anser att fast mark är ett mycket hälsosammare alternativ. Det är inte mycket, och långt ifrån mitt mål att åka skateboard till mataffären, men eftersom jag har drömt om det här så länge känner jag mig ändå rätt stolt. Feg, men stolt.
En adrenalinkick
Skateboard – Inte bara för tjejer är inte en bok att sträckläsa från pärm till pärm, utan något att plocka upp när du känner dig låg, trött på sexism eller saknar motivation. Det är en explosiv adrenalinkick, fylld av snygga fotografier och ett bildligt långfinger till fördomen om att skateboard bara är till för killarna. På försättsbladet finns citat och vanliga uttryck tjejskatare fått (och fortfarande) får höra, men om en öppnar boken från slutet så står samma citat på eftersättsbladet, men nu korrigerade med No Limits turkosa signaturfärg. Det som förut var glåpord är nu uppmuntrande, starka och bara så självklara. Dessa små detaljer gjorde att jag höjde mitt recensionsbetyg från en stark fyra till en självklar femma. Ett fantastiskt avslut som gör mig genuint glad.
Framtidsmålet för No Limit är att de inte ska behöva finnas, eftersom det ska vara en självklarhet att alla som vill ska få åka skateboard. Dit når de när de speciella tiderna avsatta för icke-män i skateboardhallarna inte längre är nödvändiga. Dit når de när en skateboardåkare enbart definieras av att hen åker bräda och inte vad hen har för könstillhörighet. Dit når de när lika många tjejer och icke-binära som killar tar plats i skateboardparkerna. Och No Limit hoppas på att det inte är allt för långt dit. Tills dess; låt oss dra ner till hallen, få skrubbsår på knäna och bli omkörda av 11-åringar! Det är lätt värt det.
