Kanske står du i hallen på väg ut till jobbet eller affären. Eller kanske står du i duschen och inte tänker på något särskilt. Då kommer det plötsligt; andningen blir forcerad och du försöker få luft. Gråten hänger i halsen och försöker likt en orolig ande bryta sig ut ur sitt fängelse. Du känner paniken som likt en tusenfoting smyger upp längs ryggraden på små klo-försedda fötter och du förstår inte vad det är som händer- eller varför. Du bara vet att du inte vill! Du vill inte alls! Grattis, du har fått panikångest!
Att ha panikångest är inte bra, men du är långt ifrån ensam. Vågar du fråga dina vänner kommer säkert flera att berätta att det hänt även dem. Panikångest betyder inte nödvändigtvis att du behöver börja äta medicin eller besöka dårhuset, men det är en tydlig varningsklocka. En varning om att det du gör, eller den situation du befinner dig i, inte är nyttig för din mentala hälsa. Det är dags för dig att tänka om, att ta en sjukdag och vila. Ta av dig skorna, lägg upp fötterna på bordet och ta det lugnt.
För det är det första steget att motverka panikångest – att avbryta vad du än gör och börja andas, att ta en paus. Din hjärna är som en liten fabrik som arbetar på högvarv med att producera fyrtiosju saker samtidigt och det har blivit tjall på produktionslinjen. Om du bara fortsätter köra på kommer allt att haverera och troligtvis kommer du ha en längre sjukskrivning framför dig, medan hjärnans produktionslinje måste monteras ner och repareras.
Det är vad som hände mig; arbetet var för viktigt. Mitt dåliga självförtroende sa att jag ständigt måste visa mig duktig och vara en tillgång för att inte få sparken. Chefen sa aldrig vad jag gjorde bra, eller hur duktig han tyckte jag var. Men han var duktig på att kommentera om jag loggade in en minut för sent, eller om jag tog mer än sex minuter på mig att hjälpa en åttiosexårig dam att ställa in sin nyligen införskaffade satellitmottagare, när hon för första gången höll i en fjärrkontroll. Men eftersom jag inte förstod vad som var fel, inbillade jag mig att det nog inte var så farligt ändå. Dålig i magen? Det är nog någonting jag ätit. Svårt att sova? Det måste vara för att jag sitter och spelar eller kollar på film för länge på kvällen. Lutar mig framåt och kurar ihop mig som en igelkott så fort någon går förbi bakom min rygg på jobbet? Det är nog för att… Eh… Vänta lite nu?
Om det är något vi är bra på, är det att komma med undanflykter och hitta på bortförklaringar. För mig slutade detta i över ett års sjukskrivning på grund av utbrändhet, social ångest – som gjorde att jag inte orkade eller vågade träffa mina närmaste vänner – och att jag varje natt var tvungen att gå upp och byta täcke och madrass då de var dyblöta av paniksvett. Tänk om jag ändå hade lyssnat på min kropp!
Så vad bör du göra om du upptäcker de första tecknen på panikångest, men vill fortsätta i samma takt utan att krascha? Ja du, om du hittar en sådan lösning får du gärna höra av dig. Men nej, jag ska inte vara negativ, det är klart att man ska försöka så gott det går. Så efter att den här attacken har lagt sig och du känner dig lugn igen, borde du ta av dig byxorna (för du ska ändå inte iväg någonstans) och fundera på vad du gjorde precis innan, eller planerade att göra under resten av dagen, när attacken kom.
Början på slutet
Under sista perioden av min anställning var jag sängliggande i influensa vid tre olika tillfällen. Perioderna med hög feber var långa, kanske tre till fyra veckor med bara två eller tre veckors mellanrum. Konstigt, tyckte jag, att kroppen kan vara sjuk så pass mycket på så kort tid. Normalt var jag bara lite förkyld i någon vecka en gång om året.
Och så kom dagen när jag på min gruppchefs inrådan skulle träffa doktorn för att försöka ta reda på varför jag var så sjuk av mig. Jag trodde det var något i min kropp som hade gått sönder, att sköldkörteln producerade för lite av något eller att det var något annat organ som inte fungerade optimalt. Du kan kanske förstå min häpnad och plötsliga förvirring när jag knappt kommit in på läkarens kontor och satt mig ner, innan jag bryter ut i ett fruktansvärt bölande. Tårarna formligen sprutade över mig och läkaren. Där satt jag i panik och förstod inte vad som hände, eller hur jag skulle få ett slut på det. Men hon var förstående och gav mig tid att gråta ut, och bjöd mig på pappersnäsdukar.
Någon gång efter den femte näsduken kunde jag med skrovlig stämma börja harkla ur mig ursäktande och frågande läten. Hon fattade direkt vad jag inte förstod själv: panikattack, utbrändhet och psykisk ödeläggelse. Hon förbjöd mig att gå tillbaka till jobbet den dagen och sjukskrev mig på stående fot efter att jag berättat om mina symptom – att inte kunna sova, plötslig andnöd och förlorad aptit. Det är jag henne evigt tacksam för.
Veckan efter kom beskedet att jag inte fick arbeta kvar på jobbet efter att min provanställning löpt ut. Och fan vad glad jag var över det.
Men efter bara några veckor gled jag in i en djup depression. Jag hade förlorat jobbet och kände mig lika värdelös som en sämre begagnad disktrasa. Jag började isolera mig från vänner och familj, och blev folkskygg så till den grad att jag bara lämnade lägenheten för att handla. Detta just innan affären stängde, för att träffa så lite folk som möjligt. De få gånger jag gläntade på gardinen och tittade ut över folksamlingen som kommit ut från kyrkans gudstjänst eller väntade på att Second Hand-affären skulle öppna, kände jag en sådan stark känsla av äckel och ovilja att hela kroppen darrade. Det var inte heller alltid som jag faktiskt lyckades komma iväg till affären. Ofta kom jag inte längre än att jag stod i hallen med skorna på, och stampade och frustade som en häst inför ett tävlingslopp, för att till slut ge upp och gå och lägga mig på sängen istället. Panikattackerna kom åter smygande och ofta stod jag i duschen och grät över mitt misslyckade liv, ett liv utan framgångar eller social kontakt.
Doktorn ordinerade antidepressiva tabletter som jag skulle ta regelbundet, men den enda effekt jag kände av var att jag blev sinnesslö och inte orkade ta mig för någonting. Jag blev virrig, glömde vilken dag det var och vad jag höll på med. En dag upptäckte jag till exempel att vänster tumnagel hade blivit rätt lång, eftersom jag uppenbarligen missat den när jag klippte naglarna några veckor tidigare.
Jag kände mig som en av de där stackars sjöfåglarna på tv, som indränkta i råolja och helt utmattade försöker lista ut hur de ska ta sig loss. Katten har nog förlåtit mig nu, men under en tid önskade hon nog att jag själv skulle få känna på hur det var att stå i en kattlåda som varit orensad i två veckor och försöka utföra mina behov. Några få gånger när jag lyckades byta sand i hennes låda kunde den gamla sanden stå i en påse i hallen lika länge, innan jag fick orken att öppna dörren och dumpa paketet i sopnedkastet, två steg från ytterdörren. Många vanliga göromål blev helt enkelt alldeles för jobbiga, vilket bara gjorde det svårare för mig att ta mig upp ur depressionen.
Text: Håkan Sundelius
Intervjuad: Lars
Samtliga delar av PanikattackenDel 1: Panikattacken – början på resten av ditt nya liv
Del 2: Panikattacken – toppar och dalar
Del 3: Panikattacken – en klippa
Del 4: Panikattacken – två steg fram, och sedan ett till
