När man pratar om sociala svårigheter för unga tänker man ofta på de problem som kommer bara av att vara ung och oetablerad – svårigheten att få jobb, små marginaler, otilräckliga studielån, brist på bostäder och liknande. Men vad händer den som även gått in i vuxenlivet med en last av föräldrars obetalda räkningar på axlarna?
Det finns ett japanskt ordspråk som lyder ungefär: ”Den spik som står ut skall hamras in”. För många länder i västvärlden kan denna inställning verka absurd, då man i högre grad faktiskt hyllar de personer som sticker ut och går sin egen väg. Trots detta har man nog mer gemensamt med japanerna än vad man vill erkänna.
Många människor har tunga minnen från skoltiden. Under ytan döljer sig en maktkamp mellan individer, som påverkar vilka de blir i vuxenlivet. Det är skrämmande att bevittna hur långt missförhållanden tillåts gå bland skolelever, utan att vuxna märker av problemen och kan ingripa.
I början av juni gav jag mig av till Azorerna, en ögrupp belägen i Atlanten, tillhörande Portugal. Förhoppningen var att uppleva de vulkaniska öarnas unika geologiska struktur och säregna flora, dock kom denna förväntade fridsamma semester att bli mycket mer dramatisk än jag tänkt mig.
När man läser forskning och statistik om unga mödrar och deras problematik får man ofta en ganska negativ bild av deras levnadsvillkor. Här är en intervju med en tjej som ger en annan bild.
År 2012 är ungt moderskap ett stigma. Unga mödrar har genom media kommit att representeras av en liten grupp individer och omges av många fördomar – men stämmer verkligen medias och populärkulturens bild överens med verkligheten?
Redan i skolan får man lära sig att man inte duger om man är blyg. Man får om och om igen höra att man måste ändra på sig. Man måste prata mer, prata högre, våga säga vad man tycker, tänker och kan – oavsett vad man tycker, tänker och kan.
Vi har ett samhälle där det ätstörda beteende uppmuntras, där idealet är osunt och där den sjukas svaghet ska vändas till styrka. Där ska den ätstörda göra sig själv frisk.
Sitter jag på bussen, t-banan eller tåg och bläddrar i en morgontidning så vet jag redan när jag tar upp den att jag inte kommer att läsa hela. Inte för att jag inte har tid, det har jag. Tidningen brukar räcka en hel resa om jag har tur …
En berättelse om ett möte mellan två gamla bundsförvanter. En diskussion om svunna tider, här och nu, oförglömliga minnen och hur vi till sist gick segrande ur striden. Striden mot mobbarna.
För de flesta är social gemenskap någonting självklart. Att umgås med andra är något som människor gör utan att de ens reflekterar över det. Men så är det inte för alla. Det finns de som inte vill umgås. De som inte ser den sociala arenan som en självklar plats att befinna sig på, som av olika skäl inte deltar i det sociala livet, eller åtminstone försöker att delta så lite som möjligt. Jag är en av dem.
För någon vecka sedan deltog 9 000 – 10 000 personer i Regnbågsparaden i Göteborg. De flesta deltagarna samlades vid Göteborgsoperan, för att dansande ta sig fram till slutstationen vid Stora Scenen på Liseberg.
För något år sedan gjorde fotografen Benjamin Ohlsson och hans bror en resa till Papua Nya Guinea. De levde sina första år där, under en tid då föräldrarna hade ett arbete för en stödorganisation. Se Benjamins bilder och läs om hans möte med sin barndomsmiljö.
Detta är ingen klagosång, bara ett konstaterande. Jag har nog egentligen aldrig upprörts särskilt mycket över min boendesituation. Den kunde ha varit bättre, men den kunde också ha varit betydligt sämre. Att skivor och böcker för det mesta legat kvar i sina kartonger, och att tavlor och affischer oftast inte hunnit komma upp på väggen, har helt enkelt varit en realitet.
I alla år har jag fått förklara och argumentera för varför jag inte dricker alkohol. Det finns de som accepterar och respekterar mitt val – men oftast först efter att de fått svar på den obligatoriska följdfrågan: ”varför?”.
