En film att minnas …
Att nämna en enda favoritfilm är som att nämna en enda favoritlåt. Det borde rimligtvis vara omöjligt. Men när det gäller filmer så är det dock ett enda svar som dyker upp direkt i huvudet: Eternal sunshine of the spotless mind.
Att nämna en enda favoritfilm är som att nämna en enda favoritlåt. Det borde rimligtvis vara omöjligt. Men när det gäller filmer så är det dock ett enda svar som dyker upp direkt i huvudet: Eternal sunshine of the spotless mind.
Det är en stor omställning att bli förälder. Här är Malins berättelse om kampen på vägen mot ett föräldraskap, när det finns psykisk ohälsa sedan tidigare. Och om tiden som nybliven mamma med orimliga krav och osäkerhet, som bottnar i tvivlet från omgivningen.
WHO:s internationella kampanj Earth Hour sker vanligtvis årligen under sista lördagen i mars, i år hålls dock Earth Hour den 23 mars klockan 20.30 lokal tid!
Mellan den 25 januari och 4 februari bjöds det på extra mycket film i Göteborg då den årliga filmfestivalen gjorde intåg på stadens biografer. Aspekt hade sin hängivne cineast Andreas Hallén på plats i filmdjungeln. Läs om hans handplockade guldkorn ur det gigantiska utbudet.
”Jag har inte duschat på jag vet inte hur länge. Så fort jag ser min hud vill jag skära sönder den. Jag har inte borstat tänderna heller. Jag ser inte vitsen med det när jag är döende. Varför ska jag lukta gott? Mina händer krymper när jag tittar på dem.” Agnes har gått från intagen mot sin vilja till utslängd när hon som mest behövde hjälp.
”Jag var sexton år när jag blev tvångsintagen på BUP Östra i Göteborg. Jag minns inte mycket. Mamma har berättat att jag bara satt på mitt rum den första tiden och åt Xylocain, bedövningssalva.” Agnes upplevelser från BUP Östra i Göteborg är fortfarande trauman som är svåra att prata om.
Jag vet inte mycket om Italien. Jag vet Mussolini och Berlusconi och mat och mode, typ pasta och Pucci och vilken dag är din Dolmio-dag? Kanske fotboll. Och så vet jag de där lättklädda unga kvinnorna som dansar i teve. Så jag har liksom tänkt rätt mycket på den manliga blicken när jag har tänkt på Italien. Det är ingen föreställning som raseras när jag läser Silvia Avallones Stål, romanen inleds, bokstavligen, med en inzoomning. Det är Enrico som tittar på sin dotter Francesca, med kikare från balkongen.
Sommaren är på väg med stormsteg och jag får mer panik för varje dag som går. Med macka i munnen, solen genom fönstret och ångest i kroppen, har jag bestämt mig för att denna ”tröstätardag” är den sista. Semestern är inbokad i augusti och jag vägrar känna mig tjock i mina sommarkläder när det väl är dags att sola och bada. Jag vill förklara min upplevelse kring matens innebörd, men det är svårt att sätta ord på något som känns obeskrivligt.
Redan i skolan får man lära sig att man inte duger om man är blyg. Man får om och om igen höra att man måste ändra på sig. Man måste prata mer, prata högre, våga säga vad man tycker, tänker och kan – oavsett vad man tycker, tänker och kan.
Vi har ett samhälle där det ätstörda beteende uppmuntras, där idealet är osunt och där den sjukas svaghet ska vändas till styrka. Där ska den ätstörda göra sig själv frisk.
Morgonen anländer igen och solen lyser hånfullt in i mina kisande ögon. Ännu en natt med mörkret som bästa vän har passerat och jag har fått utlopp för min kreativitet. Ljudet av passerande bilar och människor på väg till sina arbeten hörs utifrån. Själv skall jag dock sova, eller åtminstone försöka. Men det känns jobbigt. Alla dessa nyvakna människor har tagit natten ifrån mig, min fridfulla tid för mig själv, omgiven av behagligt mörker och lugn.
Det var redan mycket folk i foajén på Göteborgs Konstmuseum när jag en eftermiddag i november gick dit för att se utställningen av Frida Kahlo och Diego Rivera. Jag gick snabbt förbi rummen med Anders Zorn, Ernst Josephson och Marc Chagall, för att till slut komma till utställningen som började med en 15 minuter lång film med svensk berättarröst som introduktion till Frida och Diegos liv. Det är första gången deras målningar ställs ut tillsammans i Sverige.
När människor frågar mig hur länge jag ”känt” som jag gör så har jag inget svar. För mig finns inget före eller efter. Fastän feg och nervös, kunde jag fungera under min högstadietid. Under gymnasiet eskalerade de klassiska symptomen: darrningar, svettningar och yrsel, för att till slut blomma ut i full panikångest.
Den 23 maj släpptes Lady Gagas efterlängtande album Born This Way. En ganska färgstark skiva men ack så platt och intetsägande. Det svider att skriva det, tro mig. Jag gillar Lady Gaga.
När jag den 18 december 2002 klev in på biografen Colosseum i Oslo var siktet inställt på underhållning. Jag och en vän hade lyckats få tag på två biljetter till Sagan om de två tornen och vi hade höga förväntningar. Det var premiär, så det var ren tur att vi …
Här hittar du vår medarbetare Sofias tips på romaner med företrädesvis psyket och själen som tema.